Solen kan fortfarande nås i mitt nya, fräscha liv

Idag har jag officiellt erhållit min fjärde examen. Jag borde gråta syndafloder av glädje, men känner mest… ingenting. Förutom att jag vill börja leva. Sedan jag ’slutade’ skolan, det vill säga slutade läsa kurser som kräver att jag infinner mig på lektioner, har jag börjat bli mig själv igen. Numera svär jag som en toka, på kvällarna skriver jag vulgär poesi medan jag proppar i mig hembakade kolakakor (fyra satser på två veckor!!!) och jag skrattar mycket. Allt med krusidullös (?) sandratik. Någonting bubblar inom mig. En frihetskänsla. Det lilla känns plötsligt stort, det är antagligen därför jag skriver på tok för många haikudikter. För en gångs skull kan jag faktiskt säga att allt det jag drömmer om är inom räckhåll, för att vara mig är detta mycket ovanligt. Jag drömmer alltid stort, eftersom jag siktar mot stjärnorna, så att jag åtminstone når solen. Solen ska fortfarande nås, men genom att jag gör det jag känner för. Skriva, skriva, skriva. Nu lovar jag mig inte för mycket. Snyggt att ha slitit hund i ett x antal år och sedan bara släppa allt. Att inte längre orka bry sig. Det här nya, fräscha livet is the shit!

Läs: Ingen går med rumpan bar (sådär lagom smygvulgär).

Lämna en kommentar

Under Livet, Poesi, Skrivande, Studier

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s