Månadsarkiv: april 2012

Till min syster

Runt om i världen ser vi exempel på att talesättet blod är tjockare än vatten inte är så mycket mer än en västeuropeisk och nordamerikansk föreställning om släktskap. Släktskap handlar inte om spermien och ägget, utan är en process där vissa människor inlemmas i våra liv. Så kommer det sig till exempel att man i Sydostasien äter sig till släktskap och samhörighet när man tillsammans delar en skål med ris. Eller att trobriandkvinnorna på Nya Guinea blir befruktade av en förfadersande, kallad baloma, medan den ’egentliga’ fadern axlar rollen av ett socialt faderskap.

Att skapa sig släktskap är förstås inte ett exotiskt fenomen som bara händer ’där borta’, det är en del av det västerländska, däribland det svenska, vardagslivet. När vi säger att blod är tjockare än vatten, förringar vi den samhörighet och tillhörighet adoptivföräldrar känner till sina adoptivbarn och vice versa, samtidigt som den genetiska kärnfamiljen upphöjs till något heligt. Man behöver inte ha samma blod för att vara släkt.

Jag och T delar inte blod, men hon är ändå min syster. Vi tror båda att vi kom med storken och har dessutom genomlevt de förhatliga tonåren tillsammans. Nu slåss vi, likt peter-pan-människor och var och en på sitt sätt, mot strukturer som vi känner begränsar våra liv. Jag kan inte tänka mig en dag utan att få snacka skit och vara mig själv tillsammans med T. Iphonen glöder konstant medan vi utgjuter oss över den inte alltid överdrivet stimulerande vardagen. Och hon lockar fram mina sämsta sidor, vilket förstås gör mig mindre pretentiös och till en mycket roligare människa att umgås med. En avslappnad Sandra som faktiskt kan skratta.

Igår var vi på bio – Hunger Games. Filmen hann knappt börja innan jag hörde någon snörvla. Det var förstås T. När jag vände mig om för att se på henne, var hennes kinder svartstrimmiga. Tårar och svart, nej, förlåt, brunsvart mascara är en intressant kombination. Där satt jag som en pinsam toka och försökte kväva mina skratt. Snart grät nästan alla i biosalongen. Hela jag guppade. Väl ute kunde jag inte hejda mig, jag började fulskratta. ”Du är ju sjuk!” utbrast T mellan skrattsalvorna. Efteråt gick vi hem till mig en stund för att hämndlystna objektifiera män. Vem har sagt att vuxenlivet är enkelt? Men när jag har T vid min sida, kan jag åtminstone skratta åt det, tårar, och före detta pojkvänner som inte leker fint i sandlådan. Det är det här systerskap handlar om. Inget delat blod, men delade liv och många härliga skratt.

Inlägget ska göras sentimentalt med råge. Jag vet att det inte var jag som skrev dikten, men jag vill ändå tillägna Dan Anderssons dikt Till min syster till dig, T, eftersom du är mina enda follower, vet jag att du kommer läsa detta (eller inte) och gråta ordentligt:

Till min syster ur Dan Anderssons Svarta ballader

Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till dej, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!

2 kommentarer

Under Film, Glada tankar, Homo sapiens, Livet, Poesi, Tokfilosofi

Aldrig varit

Efter en dag full av brus, tankar på livets föränderlighet, Fruit Ninja (uppsvälld arm) och en önskan om att förkasta interpunktion, vittrar strukturer och jag kan le åt min aktiva frontlobs ömkliga prosapoetiska påhitt:

aldrig varit utan ögonen som aldrig skrattar åt innehållslösheten, det som förhårdnar kristallerna i sockervadden vi är fastklistrade i, inte ens när jag stod vid floden och sökte efter besläktade själar som skulle ge livet mening under purpurhimlar i en brännmärkande beständighet, inte ens då, för jag bar redan stigmat av en förlorad framtid, samma framtid, men i en annan ljusare skepnad, som skulle varit min att uppfyllas av

aldrig varit utan ögonen som ler utan att le medan karusellen snurrar utan att vänta på att jag vill andas i takt med körsbärsträden bortom spegelsalarna och lustiga huset, aldrig riktigt varit där, ändå tillbakahållen på något sätt, att vara med utan att vara med och längta efter varje berg-och-dalbanetopp, att känna livet ila genom kroppen för att sedan försvinna i det sötsliskiga klistret och plötsligt vara fast, oanande

uteslutande framtid som aldrig varit min, för det jag kallar himlen är aldrig densamma

Lämna en kommentar

Under Livet, Ohälsa, Poesi

Låt mig få spela, tack!

Jag var inte den enda tanten där. Men det måste ha varit något konstigt med min närvaro av de granskande blickarna att döma: Du hör inte hemma här. O, jo, skit på er, det gör jag visst! Och jag är här för att leka som en värdig homo ludens.

Under helgen har jag varit på Gothcon, tidernas nördkonvent för de som gillar (oskyldiga) rollspel och brädspel. Gud som jag har skrattat och hävdat mig själv. Ett måste, när man är nörd på insidan men inte på utsidan(?).

Självklart försökte jag imponera på ett fjägg med mina rollspelskunskaper. Pojkvaskern grimaserade och såg anklagande på mig: ”Va, spelar du rollspel?” Då log jag. ”Öhm, ja vad annars?” I smyg tänkte jag lite elakt att jag spelade rollspel när han låg i sin linda och drack bröstmjölk.

Men, hursomhelst, det måste vara något konstigt med mig, för inte ens på ett nördkonvent lyckades jag smälta in. Jag var trots allt inte den enda tanten där. Och där fanns många, många gamla gubbar med trettioårskriser och grånade hårstrån.

 

Lämna en kommentar

Under Homo ludens, Livet

Det bor en varulv i min rygg

När det bor en varulv i din rygg, precis som det gör i min, är det få kurer som hjälper.

Idag har jag haft förmånen att kunna arbeta hemifrån och ändå få fullt betalt – flexibelt jobb, or what? – en lyx jag har sett fram emot länge.

Jag tänkte att just denna dag av alla dagar, skulle bli dunder-och-brak-produktiv. Så blev förstås inte fallet. Allt beror på det där klösandet i ryggen, varulven som vill explodera genom huden och vakna till liv på allvar, i ett monstruöst smärtvrål. Jag tänkte att jag skulle tämja varulven med ett knapra-värktabletter-rus. Men han ville inte lyda. Jag höjde mitt höj- och sänkbara skrivbord och reste på fläsket, tröståt lite veggiegodis, tog en mikropaus var tjugonde minut. Varulven fortsatte att rasa. Klockan tre gav jag upp tanken på att få något uträttat, klev ur min pyjamas och hoppade i de för mig okarakteristiskt slobbiga (motsatsen till snobbiga) kläderna, gick ut genom dörren, för att springa ikapp med de tuffa havsvindarna, alltså ta en långpromenad och tillsammans med farsgubben rasta bulldoggen som bor i hans lilltå och varulven som har invaderat min rygg.

Nyss hemkommen. Varulven är matad med sötsaker och jag känner mig lite helare än tidigare. Lite klös är det dock fortfarande kvar i honom.

Läs Monster inuti: Varulv.

Lämna en kommentar

Under Arbete, Fibromyalgi, Livet, Ohälsa, Poesi

Mat enligt Sandra + tantsnusk = BRÖDPUDDING

Mat à la Sandra = Att i all hast och precisionslöst slänga ihop råvaror till en salig blandning, som förhoppningsvis är ätbar. Högre kvalitet än så når aldrig röran.

Jag har fått många uppenbarelser genom att läsa tantsnusk i harlequintappning. Ingen av dem har haft med just snusk att göra. För några år sedan läste jag, för att exemplifiera, en trilogi av Ruth Langan. Den utspelade sig i piraternas Cornwall. Huvudkaraktärerna, tre vackra, självständiga kvinnor (vad annars?) hade en stor last, nämligen brödpudding.

Brödpudding. Blotta ordet fick blodet att forsa i venerna och strömma till tungan – matporr, kanske? Jag hade aldrig hört talas om denna sagolika rätt förut, så givetvis lämnade den mycket åt fantasin. Och jag började fantisera. Till slut slogs jag av en vision: Vad händer om jag blandar pannkaksmet med bröd, ungefär som man gör med fattiga riddare? Något som i mitt huvud liknar brödpudding. Det smakade himmelskt. Första gången lyxade jag till det och förgräddade socker- och kaneldoppade äppelbitar, vilka jag sedan blandade med stora brödbitar. Senare hällde jag över pannkaksmeten. Svisch, in i ugnen. Hur lång tid den saliga röran gräddades, har jag förstås glömt bort (jag är inte så mycket för att kolla tiden när jag lagar mat) och jag vet inte heller vilken mängd jag använde av ingredienserna (sådant brukar jag improvisera fram från gång till gång).

I den bästa av världar får mat lov att vara en fantasi som inte engagerar hela själen. Den ska slå an vår passionerade sträng, men bara för ett ögonblick. Det finns så många andra saker man kan göra. Som att läsa tantsnusk. Ett värdigt tidsfördriv. Inte.

Lämna en kommentar

Under Ätbart?, I hemmet, Litteratur

Hugo Cabret

Jag finner bara ett ord för att beskriva filmen Hugo Cabret: MAGISK.

2 kommentarer

Under Film

En guldstjärna till mitt schackpjästorn

Landet Ingenstans – barndomslandet – är aldrig långt borta. Jag tror att det ruvar i mig, redo att gripa tag i tanken så fort det får tillfälle. Häromveckan, när jag såg på filmen Hugo Cabret, var ett sådant utpräglat tillfälle. Jag kunde inte göra så mycket annat än att sitta där, trollbunden, medan minnena hopade sig i huvudet. De där tankarna har jag också tänkt. Nåja, bara nästan.

I mitt barndomsland drömde jag ofta om ett förtrollat schackpjästorn. När jag än önskade sköt schackpjäsen i höjden och blev till ett riktigt torn som omgavs av en påfågelträdgård. I tornet bodde en kung, som först var ganska ensam. Min enda stora kärlek, tror jag att han var. För att fördriva tiden, och kanske jaga bort oroväckande inre demoner, uppfann han de mest makalösa mackapärer. Mekaniska fjärilar, ädelstensblommor, dansande könlösa elfenbensfigurer, ett tak som avspeglar beskådarens fantasi och så vidare.

Det bästa av allt var dock hans bibliotek som rymde all världens kunskap. Om nätterna satt han där och läste sig till sömns. Omättlig kunskapstörst.

Jag tänkte att här vill jag stanna för evigt. Mitt upp i hans mekaniska skapelse, med kugghjul, och det ständigt klirrande ljudet. Senare flyttade en annan kvinna in, ännu ett hjärnspöke. Hon var tillräckligt overklig för att kunna ta del i mekaniken och hans visioner.

No hard feelings. Jag älskar dem båda. De var den oumbärliga luft jag andades under mina tonår. Och de tycks aldrig försvinna, även om jag inte andas dem 24 timmar om dygnet. Vardagen har på så sätt hunnit ikapp mig och nu snurrar  jag i (o)takt med andra kugghjul.

Men som mottot lyder: Man kan alltid dikta om det. Så gjorde jag. Skrev ut ett flöde, vilket jag förstås lade upp på poeter.se. Till min stora förvåning har just detta flöde, en del av mitt Landet Ingenstans, prytt poeter.se:s förstasida ett antal dagar:

”Din text:

Schackpjästornet

Har blivit en utvald text, som visars på poeter.se:s förstasida. Texten kommer vara synlig där tills dess en annan text väljs ut, vanligtvis efter cirka ett dygn, men tiden kan både bli längre eller kortare.

Texten kommer även tilldelas en guldstjärna, som syns när man läser texten och den kommer listas på sidan Utvalda texter i ett år.

Mvh
Redaktionen, Poeter.se”

En guldstjärna till mig? Precis som till en lydig skolflicka. Och mitt flöde som är total anarki. Tusen x tusen tack, poeter.se. Och tack till dig, Hugo Cabret, som rörde upp det slumrande inspirationsrus vilket blev till en prosadikt.

Läs Schackpjästornet.

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Film, Landet Ingenstans, Livet, Poesi, Skrivande