Sagan om Gulvinge: Skillnadsmultikulturalism

I sagornas värld blir allt tydligare. Så jag tänker i tydlighetens och pedagogikens sanna anda berätta en saga för er, eller snarare en fabel eftersom den har en viss sensmoral. Precis som i älvskogen bebos Sverige av så kallade skillnadsmultikulturalister. En skillnadsmultikulturalist är en person som betonar olikheter mellan ”olika kulturer”, antingen i en positiv eller i en negativ bemärkelse. Trots goda eller onda intentioner medför synsätten samma konsekvens: man försöker fixera, ringa in, människors identiteter. Inga identiteter eller tillhörigheter är statiska, de framförhandlas i dialog med andra människor och kan därför omförhandlas. Ta lärdom av älvornas misstag.

Sagan om Gulvinge

 – Gul är den finaste färgen i hela älvskogen, sa Gulvinge till älvmor. Om jag fick bestämma skulle alla älvor ha gula vingar som jag, alla blommor glänsa gult, ja även vattnet skulle vara gult. För gult är fint! Alla andra färger är fula.
– Nejmän, Gulvinge, svarade älvmor och hötte med sitt lilla finger. Så får man inte säga. Det finns något fint i varje färg och tänk dig så tråkig älvskogen och älvorna skulle vara om allt såg likadant ut. Vi är alla olika och det är det fina, förstår du.
Men Gulvinge ville inte lyssna på älvmor. Hon trollade fram sitt älvspö och flaxade ut i den stora, vida älvskogen. Där såg hon blommor och träd som blänkte i regnbågens alla färger.
– Hokus pokus, sa hon och svepte sitt älvspö över blommorna och träden och vips var de alla gula som solen och stjärnorna. Glatt flaxade Gulvinge vidare, det fanns fler ting att göra gula. I älvskogens mitt fanns en stor flod och dess vatten var blåare än himlen.
– Usch! Blått tycker jag inte om. Hokus pokus! Det blåa vattnet förvandlades till gult. Nöjd flaxade Gulvinge vidare. Allt det hon såg svepte hon sitt älvspö över och snart var hela älvskogen gul, det var bara älvornas vingar som inte var gula. Hon gömde sig bakom träd och stenar. Alla de älvor som flaxade förbi hennes gömställen fick gula vingar – de såg precis ut som Gulvinges. De andra älvorna grät då de såg att deras vingar hade blivit gula. De tyckte om sina färger. De tyckte också om blommornas och trädens regnbågsfärger och flodens himmelsfärg. Älvor tycker om alla färger. Gulvinge såg sig omkring och plötsligt förstod hon att den alldeles gula älvskogen var tråkig och att det fina med älvorna var att de alla var olika. Så hon började åter flaxa runt i älvskogen, men nu gav hon alla ting sina färger tillbaka. Blommorna och träden blänkte åter i alla regnbågens färger, floden var åter blåare än himlen och älvornas vingar var åter olikfärgade och alla var vackra på sitt sätt.
– Jag tycker att alla färger är de finaste i älvskogen, sa Gulvinge till älvmor sent den dagen. Jag är glad att vi alla är olika.
– Du har lärt dig en nyttig läxa i dag, Gulvinge, svarade älvmor. Visst är det så att gul är den finaste färgen i hela älvskogen, men blått och rött är också de finaste färgerna och även grönt och rosa och… Och så fortsatte älvmor att räkna upp alla älvskogens vackra färger ända tills natten var kommen. Älvor vet aldrig när de ska sluta prata.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Homo sapiens, Tokfilosofi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s