Månadsarkiv: juni 2012

Ta dig en extra titt i spegeln

Ställ dig framför spegeln och titta noga. En gestalt framträder. Du ser dig själv. Men är det bara dig du ser?

Alltför ofta våndas mina medsystrar över hur de ser ut, de känner sig otillräckliga på grund av olika normer vilka hålls som sanna i det samhälle vi lever i. Man ska se ut si, man ska se ut så. Man ska äta si, man ska äta så. Man ska träna si, man ska träna så. Om man inte lever upp till dessa föreställningar kanske man rentav betraktas som en avvikande person utan någon som helst förmåga till eget ansvar, eller med andra ord självkontroll. Självkontroll. Hah! Ett så passande ord för det samtida svenska samhället där kontroll och säkerhet är två kulturella byggstenar. Ja, om man inte lever upp till normerna aka ”tar sig själv i kragen” kan man utsätta sig för en allvarlig risk, den att ha underhudsfett. Ve och fasa.

Jag tänkte själv så en gång i tiden. Jag hade ett för lågt BMI-värde (numera ett minne blott), men tyckte ändå aldrig att jag var tillräckligt smal eller självkontrollerad. Ibland kände jag ett äckel inför mig själv. Jag som trodde att jag är en självständig person. Hela min ungdom har jag förslösat på att inte känna mig tillräcklig.

Det finns en klar fördel med att vara antropolog. Man kan förstå det sammanhang man lever i. En dag gick det upp för mig att det inte bara är mig själv jag ser i spegeln. Jag ser även det sammanhang som stipulerar om hur jag ska vara som person och sätter ramarna för vad jag betraktar som vackert eller ej. Detta varierar mellan tid och rum. På en del platser i världen är extrem övervikt idealet, då blir det plötsligt ett ’problem’ om man inte förmår att äta upp sig till det som betraktas som ’rätt vikt’.

Vad jag vill ha sagt är att skönhetsideal, med ett enda undantag (det finns vissa indikationer på att människor genom tid och rum har uppskattat symmetri), är kulturspecifikt. Och det är vårt eget sammanhangs skönhetsideal vi delvis ser i oss själva.

Människan har nämligen i en symbolisk mening fler än en kropp. Dels har vi den individuella kroppen, det vill säga den kropp vi kan se och ta på, dels har vi en social och kulturell kropp (alla normer och föreställningar). Den sociala och kulturella kroppen inlemmas i vår individuella kropp och till slut blir det omöjligt att dra en gräns mellan de olika kropparna. Det är det som gör skönhetsideal till ett sådant komplext fenomen eftersom vi inte kan skilja på vad som är ’naturligt’ respektive ’socialt och kulturellt’, om det överhuvudtaget finns en sådan distinktion.

Nästa gång du ställer dig framför spegeln borde du ta dig en extra titt och fråga dig själv vad det är som får dig att uppleva din kropp som du gör.

Lämna en kommentar

Under Homo sapiens, Tokfilosofi

Dra mig i skägget

Om jag hade haft ett skägg hade det varit på tiden att ni drog i det nu.

00.36. Sitter här och skriver och vad hör jag? Ungar, alltså UNGAR, som är ute och härjar. Dra mig i skägget.

Men dra mig inte i skägget av den anledningen.

Igår (i förrgår?) träffade jag en poet som verkade vara anspråkslös och NYKTER. Dra mig i skägget. Det händer inte ofta. Hon och jag skulle kunna bilda NPF (De Nyktra Poeternas Förbund) tillsammans.

I förrgår (i förrförrgår?) fick jag reda på att ett x antal av mina dikter ska tryckas. Dra mig i skägget.

Nu ett icke-linjärt tidshopp. Idag, men först efter jobbet (på vilket jag nästan, men bara nästan, somnade) sov jag bort tre timmar. Nej! Dra mig inte i skägget här.

Men nu.

Det blev en produktiv (inte samma sak som kreativ) kväll trots allt. En jobbansökan är inskickad och jag har analyserat kurskamraters dialogscener (en uppgift till kursen Att skriva historiska romaner). Dra mig i skägget.

00.46. UNGARNA är fortfarande ute. Nu är de här utanför. I mitt lugna innerstadsområde (hur hänger det ihop?). Dra mig i skägget.

Soffdags, jag orkar mer men måste lägga mig så att jag kan vara en snäll fröken imorgon (idag?). Dra mig i skägget.

0o.50. Nu är det bara jag och de skönsjungande fiskmåsarna. UNGARNA gav upp till slut.

PS. Kanske ska börja odla skägg? DS.

Lämna en kommentar

Under Livet, Sömnlösa nätter

Bortförd av utomjordingar?

19.03. Blankt. 22.05. Vad hände däremellan?

Tidsförlust. Jag är en förutsägbar person. Givetvis satt jag och småpysslade med mina egna projekt (en enkel rekonstruktion). Men det är ju det som är problemet! När jag småpysslar, det vill säga skriver eller bygger upp något från grunden, är det som om jag förs bort av utomjordingar. Flera timmar passerar, tiden är ur led, och när jag till slut sätter punkt, inser jag att jag har varit förlorad för omvärlden. BORTA. Jorden anropar Sandra, det är dags att återvända nu.

Samma sak igen. 22.05. Blankt. 22.44. Återvänd NU.

Det var kul att få åka med er utomjordingar i ert fantastiska rymdskepp, som dessutom warpar på ett nervkittlande sätt, men jag måste åka tillbaka till planeten jorden och få tiden på rätt köl. Vi ses snart igen!

PS. Med tanke på att ett blogginlägg har skrivits, kan jag med inte alltför livlig fantasi rekonstruera vad jag gjorde under den senaste tidsförlusten. DS.

Lämna en kommentar

Under Arbete, Fantastik, Skrivande, Tid

Sandras Epistel n:o 1

Idag när jag vaknade (för inte alltför länge sedan) kände jag mig som Fredman i Fredmans Epistel n:o 23 (Bellman), minus abstinensbesvären, plus att jag älskar min mor och far:

Ach du min Moder! säj hvem dig sände
Just til min faders säng.
Du första gnistan til mit lif uptände;
Ach jag arma dräng!
Blott för din låga
Bär jag min plåga,
Vandrar trött min stig…

Grusiga ögon. Trött, så trött. Pulserande lemmar. Vattnet har stigit i benen. Migrän. Kan man ha såhär ont? En härlig fibromyalgimorgon. Inte. Men, jag plockade såklart upp Iphonen – vad annat kunde jag göra? – och loggade in på msn. Och där – mailet som skulle få blodet att pulsera istället för lemmarna: Några av mina publicerade dikter, ska tryckas, om jag ger min tillåtelse. Hell yeah!

Är det regnbågar jag ser genom gruset i ögonen? Är det musik mina pulserande lemmar spelar?

…Tack för hvart sänglag, Skål för hvar trogen,
Som gjort vid Brudstoln sväng;
Tack du som virket högg och drog ur skogen
Til min födslosäng…

Förtjänar inte detta glädjerus (just för att det är ett rus) en egen epistel?

Varför måste högersidan bråka med mig idag av alla dagar?

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Glada tankar, Litteratur, Ohälsa, Skrivande

När jag skriver kan jag vara vem jag vill

Det går inte en dag utan att jag kommer på en ny anledning till varför jag älskar skrivandet. Idag älskar jag skrivandet av en särskild anledning:

När jag skriver kan jag vara den jag vill vara. Eller den jag inte vill vara – ett experiment som jag finner lockande just nu. Min hjärna får i ett försjukat tillstånd tänka ut saker som till och med väcker ett äckel hos mig själv. Det är så att jag blir mörkrädd. Samtidigt kan jag inte låta bli att skratta. Det här är inte Sandra, men ändå är det ju henne, på ett bakvänt sätt.

Som i ett rollspel med en krävande karaktär att leva sig in i. Jag blir en homo ludens, där jag är den som i ett gudalikt tillstånd dikterar reglerna.

Jag kan vara äcklig, jag kan vara ond, men jag kan också vara underhållande, snäll och ha magiska krafter. Jag kan till och med växa upp. Men det vill jag ju inte!

Jag kan flanera på agora i det klassiska Athen, alltså resa tillbaka i tiden och leva mig in i den nostalgi som kretsen kring Sokrates antagligen kände efter Sokrates död (nu citerar jag mig själv):

Om gudarna var missbelåtna med athenarna, hade de inte kunnat komma på ett mer passande straff än den hettande sanden som svedde flanörernas sandalklädda fötter och bara ben, när den yrde kring dem. Sensommarvindar. För inte så länge sedan hade andra vindar blåst. Men sanden, som hade trampats av andra mäns fötter, var fortfarande den samma.

Allra helst vill jag nog – men bara för ikväll! – vara en bitsk häxalf som retar upp mig på bagateller. Ju mindre bagateller, desto större väsen. Jag råkar av en händelse arbeta som servitris på en smörgåsbar och när jag blir uppretad, vilket förstås händer ofta, gör jag pålägg av mina gäster. Kanske attackerar jag dem även med bröd som jag trollar fram ur mina händer.

Hmm… Attans det där sista blev ju nästan en synopsis, som är väl värd att tänka på. Dags att vässa pennan?

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Homo ludens, Skrivande

Tanketrassel

21.52. Jag tänker på missanpassade trollkarlar, smörgåsar som viner genom luften, bagateller, Begravningsplatsen i Prag (en bok av Umberto Eco som egentligen borde ha lästs ut idag), den där dialogscenen som måste skrivas i ett åkallande av de gamla grekernas tankevindar, föreläsningsfilmerna som ska produceras, mitt anteckningsblock som vill fyllas (men jag har ju ingen penna med svart bläck!). Jag tänker på alla de där dikterna som ännu inte vill skriva ur sig ur kroppen, artikeln som definitivt vill bli skriven. NU. Men hjärnan är blockerad. Jag tänker lite för mycket på den där krampande högersidan, priset man får betala när man har unnat sig lite roliga saker, vill ha lindring. Jag tänker på ett eventuellt godisuppehåll, världsbyggande och den där uppsluppenheten som är som försvunnen. Midsommarstämning efterlyses.  Jag tänker på hösten och på hur gärna jag vill att den här sommaren ska vara över. 22.00. En lång dag övergår snart, men bara snart, i en lång natt. Jag tänker på vad som händer om jag somnar för tidigt och – ännu värre! – försover mig imorgon igen. 22.02.

2 kommentarer

Under Arbete, Fantastik, Livet, Ohälsa, Skrivande, Studier

Alla dessa MEN

Två föresläsningsfilmer (har jag inte nämnt att jag har börjat spela in sådana?), två textdokument, ett x antal sidor anteckningar med blå kråkskrift och bläckplumpar, samt en blå knöl (som har allt annat än med bläck att göra) på handen senare, har jag kommit till insikt: Jag har tröttnat på mig själv för idag. Framför allt har jag tröttnat på att höra min egen röst som är så oändligt mycket mer släpig än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Ja, till och med föreställa mig i min vildaste fantasi. Det är något visst med att både höra sig själv och att se sig själv. Ibland får man (jag) helt enkelt skrämselhicka.

MEN – det finns alltid ett men eller flera– satan i gatan vad kul jag har det! Jag får ju göra precis det jag tycker om att göra, att drunkna i mina intressen. Det är inte så illa.

MEN, ett litet orosmoln. Tänk om det jag gör är lite för mycket i humaniststil, jag är ju trots allt humanist? Alla vet hur flummig en humanist kan bli, om han/hon/hen bara får chansen. Och tänk om alla hatar min röst, precis lika mycket som jag gör NU?

MEN, det är bara att tuta och köra, allra helst med döva öron ett tag. Min röst sticker nämligen hål på mina trumhinnor.

PS. Hur kurerar man en blå knöl på handen allra bäst? DS.

Lämna en kommentar

Under Arbete, Livet, Ohälsa