Jag, ja-sägaren?

Ibland borde jag leva mer som Oscar Wilde lärde:”Loving oneself is the beginning of a lifelong romance”. Dessvärre verkar jag älska andra människor mer än mig själv, och det i ett sådant omfång att jag alltid säger ja i en varm omfamning. Att säga ja är kul, det vill säga om det gäller några enstaka personer. Men när människor, framför allt sådana jag inte känner i en egentlig mening, börjar begära aka kräva saker av mig utan att ta hänsyn till tydliga gränser – sa jag vuxna människor?! – då är det inte kul längre. Då blir jag plötsligt trött. I synnerhet när kraven haglar över mig. Till slut dräneras jag och ligger där i mina egna spillror. Som en trasig leksak, oanvändbar. Till och med ur funktion för mig själv.

Vart tog alla människor vägen?

Vart tog lilla jag vägen?

Trasig Sandra återfinns alltid hos mamma och pappa, det blir jag aldrig för gammal för. Eller hos T.

Att tillåta sig själv att vara nej-sägare, att älska sig själv i övermått, är inte den lättaste saken i världen. Jag jobbar på det. Och känner mig lite mer ovillig och bångstyrig varje gång ett krav ställs (med bara några få undantag).

Annonser

Lämna en kommentar

Under Livet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s