Månadsarkiv: juli 2012

Du vill inte bli vän med en galenpytte?

Jag trodde att jag hade blivit kvitt dig för gott, Jarhbald. Sa jag inte åt dig att lämna mig ifred? Och så dyker du upp här på min blogg av alla ställen. Vilka, tja, galenpyttetendenser. Jag tycker inte om dem. Till dig som läser detta (och Jarhbald – det är lika bra att du läser detta också).

Du vill inte bli vän med en galenpytte. Tro mig. Eller det vill säga om du inte vill äcklas över deras kosthållning (naglar och hår!) och stank dagligen. Oops, jag glömde. De äter ju även mekaniska grodor och flugor, deras egna skapelser. En galenpytte är en miniminiperson som är komplett galen. Inga konstigheter med namnet där, inte. I något som skulle kunna liknas vid Sigmund Freuds begrepp ’penisavund’ kastar en galenpytte avundsjuka blickar på alla de som är större än han/henne/hen, vilket förstås inte är svårt med tanke på att galenpyttar är minimini. En bra vän är väl inte avundsjuk på dig?

Nej, förlåt. Det här känns inte alls bra. Det är sant att galenpyttar, icke desto mindre Jarhbald, är besvärliga. Men han är ändå min vän. Ingen kan få mig att skratta och våndas som han, och detta på en och samma gång. Jag tänker på alla de gånger han blir arg när någon säger att han är liten: ”Det är inte jag som är liten, det är du som är stor!” piptjuter han och trycker på en av sina många knappar. Vips är hans mekaniska styltor aktiverade. Vem är det som skrattar då? Inte jag i alla fall.

Jag tänker på hans mekaniska zoo som han alltid har med sig i fickan. Vilken kuriös liten sak. Trycker Jarhbald (återigen) på en knapp förvandlas detta zoo till ett riktigt, om än mekaniskt, zoo. Jag kan förlora mig i detta i ett tiden-står-stilla-av-förtjusning-rus. Bara en genialisk hjärna kan tänka ut något så fantastiskt.

Det må så vara att Jarhbald inte alltid är den vänligaste bland själar, men han är en ständig källa till glädje och frustration. Om han inte var min vän, vem skulle då lorta ner min lägenhet och få mig att skratta de dagar jag allra helst vill gråta?

Okej, nog med smicker (för denna gång).

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Glada tankar, Hjärnspöken?

Under regnbågen: Spindeldrottningens juvelträdgård och tragiska dvärgar

Hon lovar mycket den där Sandra. Så tidigt som den 12:e juli 2012, lovade hon till exempel att hon skulle berätta om vad som finns under regnbågen. Mer än en vecka har gått och har det dykt upp något om under regnbågen? Icke! Jag vet nog vad hon har haft för sig: pysslat om äckel-päckel-ungar, sin mage och alla andra onödiga bestyr. Idag fick hon för sig att städa. STÄDA! Ja, ni hörde rätt städa. Så gick det med min fantastiska skapelse av dammråttor, döda flugor, vissna blommor, gammal disk och omkringkastade sängkläder och soffkuddar. Jag känner hur jag förbittras.

Eftersom Sandra i sin otillräcklighet inte har berättat om vad som finns under regnbågen (och hur skulle hon kunna veta, hon som aldrig har varit där!?), ska jag berätta om detta vedervärdiga rike, men bara kortfattat, då jag inte vill förstöra min kväll med tarvliga minnen.

Det bor dvärgar under regnbågen. Dvärgar är visserligen inte lika monstruösa som alver, men de är ändå inte särskilt trevliga att ha att göra med. Deras enda försonande drag är att de räcker er människor upp till midjan. Jag tycker innerst inne synd om dvärgarna. De är nämligen för evigt dömda till att arbeta i spindeldrottningens juvelträdgård – alltså under regnbågen finns det en enda stor juvelträdgård – där varendaste grässtrå, stjälk och kronblad består av de mest utsökta juveler, formade av dvärgarnas händer. Om samma händer skulle försöka plocka någon av växterna, fängslas den klåfingrade inuti spindeldrottningens mage. Hennes mage är klotrund. Det sägs – men ingen vet säkert – att de fängslade dvärgarna föds om till spindelungar. Jag förstår inte varför dvärgarna räds detta öde, jag menar hur kan det vara värre att vara en spindel än att vara en dvärg? Säg den som vet.

Jag hade oturen att passera detta rike en gång. Spindeldrottningen fick jag bara en skymt av. Men alla dessa dvärgar, det fanns inget slut på eländet! Oturligt nog fick jag en dvärg på halsen. Antagligen den enda dvärg som någonsin har lyckats lämna juvelträdgården som just dvärg och vid liv. Han hade hela magen full av juveler. Vilka smugglarfasoner! Jag fick en juvel, den rödaste av rubiner, för att inte avslöja honom. Behöver jag säga att det tog mer än två veckor att putsa den ren efter färden genom dvärgens mage? Jorig, heter han för övrigt. Men det är väl en obetydlig detalj?

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Hjärnspöken?, Resande

”Somewhere over the rainbow”

…och medan jag klurar vill jag inspireras av Dorothy (Judy Garland) och The wizard of Oz.

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Film

Under regnbågen?

Vi vet ju alla vad som händer ”somewhere over the rainbow”, men inte vad som händer därunder. Regnbågen är trots allt bara en halv regnbåge och först hel när den är rund. Så vad finns under regnbågen? Något. Jag ska klura på det tills imorgon…

Utsikt från ‘glasrummet’ aka mitt arbetsrum.

Lämna en kommentar

Under Glada tankar

Ung med fibromyalgi: En eld i min mage

En eld rasar i min mage. Den överrumplade mig tio minuter innan jag skulle bege mig till jobbet. Passande. I synnerhet när man inte kan äta värktabletter för att lindra muskelkramperna. Värktabletter + brinnande mage = dålig ekvation. Det var bara att bita ihop och dubbelvikt vandra i sex smärtsamma minuter. Framme. Jag lyckades behärska mig i två timmar. Sedan flydde jag med svansen mellan benen hemåt och gömde mig under täcket, där jag har stannat fram tills nu. En dag som denna känns som ett misslyckande. Vad jag fruktar med strukturer, en fast tillvaro, är att jag alltid måste förklara mig när läget blir så akut att jag inte kan samla mig. För det mesta kan jag hålla minen, låtsas som ingenting. Då och då tappar jag dock masken och skamkänslan blir ytterst påtaglig.

Gud är inte det största som kan tänkas. Smärtan är det. Det finns smärta så stor att den överstiger förståndet, dess, förutom att göra livet till en skärseld, förmåga består i att den kan ikläda sig många skepnader. Den är oberäknelig.

Svåra magåkommor går nästan hand i hand med fibromyalgi. De gånger jag har legat inne på rehabilitering för värken har jag alltid förundrats över hur oförfärat en stor del av patienterna toppar sin frukost, oavsett form, med allehanda medicinska preparat för en olydig mage. Inget konstigt med det, inte. Utan en del av livet. Om livet alltid vore så enkelt att en mörbultad kropp inte kräver några ursäkter och förklaringar.

Jag grips av en fruktan när magen antänds. Det har inte alltid varit så. Men en gång, för inte alltför länge sedan, var smärtan i magen så stor att jag varken kunde äta eller dricka på när inpå en vecka. Eftersom mina föräldrar var bortresta, låg jag där i min ensamhet och tynade bort. Jag blev uttorkad och fick akut åka till sjukhus. Sjukhusmaten, som förstås är äcklig, kom till mig i flytande form. Så avskräckande! Jag matvägrade. Men nyponsoppa drack jag. Så fort jag blev utskriven från sjukhuset gick jag på restaurang och åt en ordentlig måltid. Jag gick till mataffären och fyllde en hel vagn med mat.  Ja, alltså, den gången började jag äta, äta, äta och dricka, dricka, dricka.

Ju mer magen bråkar, desto mer äter och dricker jag, paradoxalt nog. Resultatet blir en omtumlad mage, men lugnade nerver.

I den bästa av världar är inte elden här för att stanna.

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Livet, Ohälsa

Använd din fantasi!

*Suckar*. Inte kan det väl vara så svårt att se att dessa sandfigurer är en delikat festmåltid, tillägnad en mycket speciell fröken. Moi! Ja, det är ju självklart att mina små troll på fritids ville värma mitt peter-pan-hjärta med använd-din-fantasi-bakverk i flärdfulla former och dessutom fylla ut min buk nu när jag i en och en halv vecka har knaprat på Allevoprodukter (mycket bättre än skolmaten). Läckerheterna serverades på en planka deluxe:

Krispig hjärtformad kladdkaka.

En somrig blåbärskaka som ser ut som en båt.

Åh, en mjuk pepparkaksbjörn.

Medan jag åt skrattade jag lite förtjust: ”Ni får ju mig att tänka på Peter Pan i filmen Hook. Där fantiserar de fram blått och rött potatismos som de sedan kastar på varandra. Hah. Matkrig. Har ni sett den filmen?” De små trollen nickade: ”Ja, fröken”. Självklart har de inte gjort det – de är sju år! Och vilken sjuåring behöver för övrigt underhålla sig med Peter Pan, när fantasin sprudlar så glatt? Men, men. I filmen är mottot ”använd din fantasi” (bokstavligen vardagsmat):

Lämna en kommentar

Under Arbete, Ätbart?, Film, Homo ludens, Homo petrus panis

Carpe diem!

Vi antikare har en devis: ”Do as the Romans did” (egentligen ska det ju vara ”do in Rome as Rome does”).  Jag är inget stort fan av överdriven optimism och föredrar de gamla grekerna. Ändå tänker jag ofta att det fantastiska med livet är att varje dag är en ny dag, med nya möjligheter, om man så önskar.  Carpe diem! Med lite vardagskurage kan man förverkliga allt det som man inte vågade förverkliga under gårdagen. Eller tja, med ett överskott av energi kan man få gjort allt det som man inte orkade göra igår. Men visst krävs det ett visst mod till att fånga dagen och forma den efter bästa förmåga. Allt som sker, sker inte bortom ens kontroll. Man kan skapa möjligheter av hindren. Ibland behöver man bara sova på saken – eller kasta sig in i livet utan minsta tillstymmelse till självförebråelse och klander. Alltså ”do as the Romans did” och carpe diem.

Lämna en kommentar

Under Livet, Tokfilosofi

Samhällets olycksbarn?

Barn är intressanta på många sätt. Även betraktat i ett beteendevetenskapligt perspektiv. Vad gäller barn blir det så tydligt vilken inverkan omgivningens normer och beteenden har på dem, därför är det extra viktigt att behärska sig som vuxen.

Om du som vuxen visar en annan vuxen bristande respekt inför ett barn, kommer barnet med sannolikhet göra detsamma mot er båda och mot sina kamrater. Om du som vuxen svär inför barnet kommer hen göra detsamma.

Om du som vuxen aldrig tänker eller agerar i andra banor än de som är normativa, kommer barnen okritiskt följa normerna. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på hur alla de barn och ungdomar jag möter i arbetet tar för givet att jag, eftersom jag ändå har uppnått en aktningsvärd ålder på 26 år, är gift (med en man) och har barn. Fastän kärnfamiljen knappast är en realitet för många av dagens barn, har de likväl en orubblig tro på det heteronormativa.

Om du som vuxen slår ett barn, kommer barnet tro att det är helt okej att ha ont varje dag. Om du som vuxen aldrig står upp för dina handlingar och lägger över skulden på andra inför ett barn, kommer barnet göra detsamma. Om du som vuxen dagligen skäller på ett barn, kommer barnet tro att det är acceptabelt att inte bli samtalad med. Kanske kommer hen till och med hålla för öronen och börja nynna eller med ett söndertrasat hjärta försvinna i sin egen värld, bara för att stänga ute oväsendet.

Om du som vuxen försöker muta ditt barn till att göra som du vill och som en ursäkt för ditt beteende, kommer barnet lära sig att ingenting är gratis. Allting har inte ett pris. Ett barn ska älskas ovillkorligt.

Ett barn som ÄLSKAS och RESPEKTERAS utan förbehåll, kommer älska och respektera tillbaka.

Ja, listan kan förstås göras lång, men ni fattar poängen. Som vuxna måste – ja, MÅSTE! – vi ta ansvar för hur vi beter oss inför barn. För barnen lär sig ju ifrån oss och de förutsättningar vi skapar.

Lämna en kommentar

Under Homo sapiens, Tokfilosofi

Nyckeln till allt det jag aldrig blev, men är

För att vara ärlig är de senaste sexton årens minnen ett endaste gytter. Bara ett fåtal händelser är kristallklara. Ibland svajar minnet, framför allt i vardagen, så att jag knappt kan hålla reda på något.  Allt det jag läser fastnar dock någonstans i hjärndiset. Nåja, för det mesta. Vissa dagar försvinner det också. Men vad gäller mina egna texter är minnet alltid lika tydligt, oförändrat.

Natten till idag (nu är det snart natt igen) kom jag att tänka på en text – Gråt inte, pappa – som jag skrev för snart tio år sedan. Jag satte mig ner för att läsa den. Känslostormarna vällde fram. Samma känslor som när jag för tio år sedan skrev texten. In i minsta lilla detalj. Jag var den Sandran igen. Och jag grät. Inte nödvändigtvis av sorg, utan av lycka. Lycka över att jag har en bit kvar av mig. Det är genom skrivandet jag känner mig själv. Alla dessa fragmentariska texter, som har hopat sig likt luddiga moln genom åren, är nyckeln till allt det jag aldrig blev, men är.

Lämna en kommentar

Under Livet, Sömnlösa nätter, Skrivande

Gråt inte, pappa

[Kortprosa]

Mamma sa alltid att hennes tårar är osynliga. Jag trodde inte att en vuxen kan gråta. Det är väl bara barn som gråter? Så hörde jag dig gråta en kväll. Du grät över de svarta måsarna som mest liknade olycksbådande sorgmantlar på en blodröd, nedåtstigande himmel som flöt ut över hela akvarellpapperet. Tidigare den kvällen frågade du:
”Är det en sorgtavla, det du har målat, Sandra? Sörjer fåglarna min död?”
Bruna ögon mötte bruna ögon.
”Pappa, jag har ju ingen vit färg. Du har köpt alla färger, förutom vit. Därför är måsarna svarta och inte vita”.
Men, ja, jag var helt övertygad om att du skulle dö. Att ditt hjärta skulle sluta slå. Jag grät över det varje dag. Barn gråter. Du grät också den kvällen. Rädd för ditt värkande hjärta. Rädd för min oro. Trött på att jag lyssnade extra noga efter varje hjärtslag, alltid beredd att lappa samman hjärtat ifall det skulle gå i kras.
Du grät först efter att jag hade krupit ner i sängen. Jag kunde inte sova och hörde dig. Det var inte meningen att jag skulle höra. Du ville gråta för dig själv.
Förr brukade vi gråta tillsammans. På låtsas. Efteråt skrattade vi så att vi kiknade. Den här gången var annorlunda.
”Gå inte ut i köket, Sandra”, sa mamma.
Jag gick dit i alla fall. Kramade om dig. Försökte trösta. Tavlan låg på bordet, fläckig av dina tårar.
”Gråt inte, pappa”, viskade jag skamsen medan jag skylde tavlan.
Du fortsatte gråta.
Nästa dag åkte vi till konstnärsbutiken och köpte vit färg. Låtsades som om ingenting hade hänt.
Jag har aldrig mer målat svarta fåglar.

Lämna en kommentar

Under Landet Ingenstans, Litteratur, Livet, Ohälsa, Poesi, Skrivande