Månadsarkiv: juli 2012

Ta mig till havet: Att få vara mitt i det

Igår kände jag mig ivrig att bota de två senaste månadernas bristande inspiration, framför allt vad gäller haikudiktningen. Det enda rimliga att göra då är att vara mitt i det. Och när jag är mitt i något är det vid havet. Ibland springer jag till och med ikapp med vågorna. De tuffa vindarna vederkvicker sinnet och jag känner att jag lever här och nu. Mitt i ögonblicket. Haikudiktningens essens som man likt en alkemist får extrahera. För att göra en lång historia kort, begav jag mig till strandpromenaden (i Varberg), där jag även hann att fotografera min väg till inspirationen:

Lämna en kommentar

Under Glada tankar, Skrivande

Varning!

Lämna en kommentar

Under Skrivande

Sandras så kallade ”finbokhylla” och några smutsiga hemligheter

Hah. ”Busted”. Eller vad är det ni människor säger på anglosaxiskt tungomål? Medan Sandra var ute på en promenad, fråga mig inte vart hon gick, hon är lite oberäknelig, passade jag på att fotografera hennes så kallade ”finbokhylla”. Jag har aldrig förstått vad som är så fint med den. Det enda som faller mig i smaken är dammet. Som Sandra själv brukar säga: ”En bokhylla säger mycket om dess ägare”. Här får ni bevis på att Sandra inte är den hon utgör sig för att vara (jag menar Nalle Puh, kom igen).

Skräpböcker från 1800-talet och tidigt 1900-tal samsas med äckel-päckel-Nalle-Puh-krimskrams. Ja, han är verkligen en dum (och ful) björn.

Ännu mer av den varan. Här ska tydligen finnas en komplett bokserie från tidigt 1800-tal, den första svenska utgåvan av Romarrikets uppgång och fall, så töntigt, skriven av någon Gibbon (Gibbon som i primatgruppen gibbonerna?).

Ja, och så den där Anne på Grönkulla-serien, som hennes mamma och pappa slet hund för att få tag på inför den tionde födelsedagen – otacksamma unge! Och tadam: Nalle Puh. Han är ju överallt!

Sedan finns det en av Sandra egenhändigt ihopknåpad bok. Gjord enligt gamla hantverkstraditioner, åtminstone påstår hon det. Hur ska någon kunna veta när hon har haft den gömd i ”finbokhyllan” sedan hon var 19 år? En sagobok. Kan ni tänka er? Sandra väx upp någon gång.

1 kommentar

Under Böcker, Hjärnspöken?, I hemmet

Du vill inte bli vän med en galenpytte?

Jag trodde att jag hade blivit kvitt dig för gott, Jarhbald. Sa jag inte åt dig att lämna mig ifred? Och så dyker du upp här på min blogg av alla ställen. Vilka, tja, galenpyttetendenser. Jag tycker inte om dem. Till dig som läser detta (och Jarhbald – det är lika bra att du läser detta också).

Du vill inte bli vän med en galenpytte. Tro mig. Eller det vill säga om du inte vill äcklas över deras kosthållning (naglar och hår!) och stank dagligen. Oops, jag glömde. De äter ju även mekaniska grodor och flugor, deras egna skapelser. En galenpytte är en miniminiperson som är komplett galen. Inga konstigheter med namnet där, inte. I något som skulle kunna liknas vid Sigmund Freuds begrepp ’penisavund’ kastar en galenpytte avundsjuka blickar på alla de som är större än han/henne/hen, vilket förstås inte är svårt med tanke på att galenpyttar är minimini. En bra vän är väl inte avundsjuk på dig?

Nej, förlåt. Det här känns inte alls bra. Det är sant att galenpyttar, icke desto mindre Jarhbald, är besvärliga. Men han är ändå min vän. Ingen kan få mig att skratta och våndas som han, och detta på en och samma gång. Jag tänker på alla de gånger han blir arg när någon säger att han är liten: ”Det är inte jag som är liten, det är du som är stor!” piptjuter han och trycker på en av sina många knappar. Vips är hans mekaniska styltor aktiverade. Vem är det som skrattar då? Inte jag i alla fall.

Jag tänker på hans mekaniska zoo som han alltid har med sig i fickan. Vilken kuriös liten sak. Trycker Jarhbald (återigen) på en knapp förvandlas detta zoo till ett riktigt, om än mekaniskt, zoo. Jag kan förlora mig i detta i ett tiden-står-stilla-av-förtjusning-rus. Bara en genialisk hjärna kan tänka ut något så fantastiskt.

Det må så vara att Jarhbald inte alltid är den vänligaste bland själar, men han är en ständig källa till glädje och frustration. Om han inte var min vän, vem skulle då lorta ner min lägenhet och få mig att skratta de dagar jag allra helst vill gråta?

Okej, nog med smicker (för denna gång).

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Glada tankar, Hjärnspöken?

Under regnbågen: Spindeldrottningens juvelträdgård och tragiska dvärgar

Hon lovar mycket den där Sandra. Så tidigt som den 12:e juli 2012, lovade hon till exempel att hon skulle berätta om vad som finns under regnbågen. Mer än en vecka har gått och har det dykt upp något om under regnbågen? Icke! Jag vet nog vad hon har haft för sig: pysslat om äckel-päckel-ungar, sin mage och alla andra onödiga bestyr. Idag fick hon för sig att städa. STÄDA! Ja, ni hörde rätt städa. Så gick det med min fantastiska skapelse av dammråttor, döda flugor, vissna blommor, gammal disk och omkringkastade sängkläder och soffkuddar. Jag känner hur jag förbittras.

Eftersom Sandra i sin otillräcklighet inte har berättat om vad som finns under regnbågen (och hur skulle hon kunna veta, hon som aldrig har varit där!?), ska jag berätta om detta vedervärdiga rike, men bara kortfattat, då jag inte vill förstöra min kväll med tarvliga minnen.

Det bor dvärgar under regnbågen. Dvärgar är visserligen inte lika monstruösa som alver, men de är ändå inte särskilt trevliga att ha att göra med. Deras enda försonande drag är att de räcker er människor upp till midjan. Jag tycker innerst inne synd om dvärgarna. De är nämligen för evigt dömda till att arbeta i spindeldrottningens juvelträdgård – alltså under regnbågen finns det en enda stor juvelträdgård – där varendaste grässtrå, stjälk och kronblad består av de mest utsökta juveler, formade av dvärgarnas händer. Om samma händer skulle försöka plocka någon av växterna, fängslas den klåfingrade inuti spindeldrottningens mage. Hennes mage är klotrund. Det sägs – men ingen vet säkert – att de fängslade dvärgarna föds om till spindelungar. Jag förstår inte varför dvärgarna räds detta öde, jag menar hur kan det vara värre att vara en spindel än att vara en dvärg? Säg den som vet.

Jag hade oturen att passera detta rike en gång. Spindeldrottningen fick jag bara en skymt av. Men alla dessa dvärgar, det fanns inget slut på eländet! Oturligt nog fick jag en dvärg på halsen. Antagligen den enda dvärg som någonsin har lyckats lämna juvelträdgården som just dvärg och vid liv. Han hade hela magen full av juveler. Vilka smugglarfasoner! Jag fick en juvel, den rödaste av rubiner, för att inte avslöja honom. Behöver jag säga att det tog mer än två veckor att putsa den ren efter färden genom dvärgens mage? Jorig, heter han för övrigt. Men det är väl en obetydlig detalj?

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Hjärnspöken?, Resande

”Somewhere over the rainbow”

…och medan jag klurar vill jag inspireras av Dorothy (Judy Garland) och The wizard of Oz.

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Film

Under regnbågen?

Vi vet ju alla vad som händer ”somewhere over the rainbow”, men inte vad som händer därunder. Regnbågen är trots allt bara en halv regnbåge och först hel när den är rund. Så vad finns under regnbågen? Något. Jag ska klura på det tills imorgon…

Utsikt från ‘glasrummet’ aka mitt arbetsrum.

Lämna en kommentar

Under Glada tankar