Jag, arbets- och studiemasochisten

Jag lever. Är inte död. Jag har bara levt ett annat liv de tio senaste veckorna. Livet som yrkes-och-studie-Sandra. När det livet levs finns det inga begränsningar för hur mycket tid jag lägger ner på att arbeta i mitt anletes svett (och hur många andra saker jag glömmer bort och/eller försummar). Jag våndas och njuter av det på en och samma gång. I min värld finns det ingen skillnad på yrkes-, studie- och privat-Sandra. Det jag gör är hela min identitet. Jag har inga visioner om de tre V:na (Volvo-Villa-Vovve), så man skulle väl kunna kalla det jag gör för min familj.

Men jag ska vara ärlig. Under de senaste tio veckorna har jag varit beredd att kasta in handduken varje dag. Heltidsjobb + heltidsstudier + 200 timmars kursutveckling + kronisk smärta och fribromyalgi + magsår(?)/mörbultad mage = dålig livsekvation. Jag tänkte som så: Om jag jobbar och pluggar så mycket jag kan, finns det ingen tid till att tänka på hur dåligt jag mår. Så tänker jag alltid. Jag försöker ta mig igenom de värsta stunderna med att slita i mitt anletes svett. Det är tufft, men det är samtidigt en strategi för själslig överlevnad. Som fungerar. Oftast. Men satan i gatan – eller är det kanske till de himmelska krafterna jag ska vända mig? – vad jobbigt det har varit.

Ångrar jag det? Nej. Jag tänker på och bländas av resultaten och lärdomarna. Det är ett privilegium att få växa inom olika fält. Varje dag för med sig en ny väsentlig lärdom, om inte flera. Resultaten och lärdomarna har förstås ett högt pris. Det är jag villig att betala.

Nedan följer en sammanfattning av min sommar.

Egenutvecklade kurser (på uppdrag av Folkuniversitetet):

Bygg dina egna världar

Hälsa i kultur och samhälle

När dåtid blir nutid: Historiebruk förr och nu

Studerad kurs:

Att skriva historiska romaner I

Socialt arbete och engagemang:

Att fostra och ta hand om Varbergs ungdom (ett hedersuppdrag, enligt min mening)

Idag läste jag en kommentar som gränsade till en aforism på Facebook: ”Tänk på att framrutan är större än bakrutan.” Vacker liknelse. Den snor jag och sätter in i ett helt annat sammanhang. Vilka vidgade perspektiv och utmaningar väntar mig alltså i höst?

Lämna en kommentar

Under Arbete, Fibromyalgi, Livet, Ohälsa, Studier

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s