”Jag är sen” som kaninen i Alice i Underlandet

Just nu känner jag mig som kaninen i Alice i Underlandet: ”Jag är sen, jag är sen, jag är sen.” Flänga hit och dit och tillbaka igen. Alla dessa tider att passa. Alla dessa deadlines och övriga saker att göra. Studier, kulturentreprenörskap, fostra Varbergs ungdom, det nödvändiga ströläsandet och skrivandet. Viktiga uppdrag. Nåja kanske inte världsviktiga, men  betydelsefulla för mig. Trots all min ihärdighet och att jag alltid är på G, identifierar jag mig med denna stressade (hjärtklappning och viss irritation), långörade (det är så många saker att lyssna på och ta till sig) och välklädda (kavajen är ständigt på plats) fetknopp (det blir inte mycket till motion nu, förutom fingertoppsgympa). Att hålla två ögon, och gärna ett tredje öga, på tiden är ett sätt att leva på. Det är väl inte så illa att vara som en figur i Alice i Underlandet?

Lämna en kommentar

Under Arbete, Film, Litteratur, Livet, Studier, Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s