Månadsarkiv: oktober 2012

Not-so-good-poet-wannabe: Shakespeares sonett XXI

Det är tanken som räknas. Eller hur? Mina supderduperhemliga utomjordingskontakter har skickat gåvor genom cyberrymden. De tänkte att Not-so-good-poet-wannabe, en robot som jag kan se som ett hologram, skulle röra mig till tårar genom att recitera den vackraste dikt jag vet: Shakespeares sonett XXI. Vad ska jag säga? En aning gällt och monotont. (Om det inte ska börja knaka i våra bräckliga relationsfogar, får ni nog överrumpla mig med något bättre.) Men tack!

Annonser

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Glada tankar, Hjärnspöken?, Litteratur, Poesi

Sandras hjälteskola

I den tuffa skolvärlden råder nästan ett the-survival-of-the-fittest-liknande tillstånd. För att som vikarie kunna slå sig fram i denna grymma människodjungel, krävs det att man har ett ess i skjortärmen att plocka fram när det behövs som mest. Mitt trumfkort är grekisk mytologi. När de gamla berättelserna väl har dammats av och piffats till med en nypa blod, slanguttryck och många fula miner får de ett stort underhållningsvärde. Scenen är min och jag ger allt likt en teaterapa.

De uråldriga berättelserna gör ofta ett stort intryck på lyssnarna. Dagar, veckor, ibland månader efter, händer det att de coola killarna kommer fram och hälsar eller att man får en varm kram av en extra uppmärksam elev: ”Fröken, fröken. Jag kommer ihåg sagan du berättade för oss.” Jag blir genast smickrad. ”Jaha. Vilken del tycker du allra mest om?” Man möts av ett förtjust leende: ”Den där delen när pappan hoppade från klippan och dog. Kan du berätta fler såna sagor?”

I min iver att dela med mig av, och stundom påpracka andra, min kärlek till det förgångna öser jag på med hela registret. Barnen får höra om hur Theseus dräper den fasansfulla Minotaurus som dväljer i labyrinten på Knossos (Kreta). Om hur Perseus lyckas förstena Medusa genom att vända hennes styrka mot henne själv. Om Odysseus, som med sitt skarpa huvud och sin lena tunga, förmår att överlista obygdens monster. Och om Herakles – hjältarnas hjältes – tolv stordåd. Dessa sagohjältars bragder ter sig oändliga. Hur gör man för att bli en hjälte?

Barn (och vuxna), glöm allt jag sagt. Att vara hjälte handlar inte om att störta monster i fördärvet eller om att vara fysiskt stark, utan om att göra något som är större än sig själv. Att sluta upp att tänka på sig själv för en gångs skull, om så bara för några sekunder, eller att kämpa på fastän tillvaron känns outhärdlig. I sin bok Den grekiska mytologins värld beskriver Richard Buxton de grekiska hjältarna på ett träffande sätt, han menar att de hjältar vi får möta i den grekiska mytologin utforskar den mänskliga verklighetens möjligheter. Dessa möjligheter prövas genom att hjältarna uträttar näst intill omänskliga handlingar och ständigt tvingas axla tunga bördor. Ibland slås man av tanken att de grekiska hjältarna uträttade former av sisyfosarbeten, att bördorna aldrig lättade från deras axlar. När de väl hade uträttat ett stordåd var de tvungna att ta itu med ett nytt. Alla stordåd behöver inte vara övermänskliga om du ser dig omkring upptäcker du säkert att det även finns många vardagliga exempel på hjältemod. Egentligen är vi alla hjältar. Då och då. Även den där konstiga vikarien som tycker om gamla gubbar. Hon tar sig an monster dagligen, om än söta sådana.

Om du trots allt föredrar den klassiska versionen av hjältemod och allt vad det heter, följer en liten myt från det antika Grekland nedanför:

Berättelsen om Theseus och minotaurus

För länge sedan bestod det vi idag kallar för Grekland av många små riken. Athen var ett av dessa riken och dess kung hette Aigeus. Aigeus hade en ynglingason – Theseus. Allt var inte frid och fröjd i det athenska kungariket, athenarna dignade nämligen under en större makt, Kreta eller närmare bestämt kung Minos av Knossos. Var sjunde år måste Athen skicka sju gossar och sju flickor till Knossos, där de kastades ner i en enorm labyrint för att mata odjuret som härjade däri. Som ni säkert förstår var Athen tyngt av sorg. Så var det åter dags för det hårt drabbade kungariket att skicka iväg en skeppslast full av ungdom. På den tiden seglade man över haven, ser ni.

Nu får det vara nog, tänkte Theseus, någon måste sätta stopp för dessa tråkigheter. ”Far, låt mig åka till Kreta och göra slut på eländet!” Aigeus såg förskräckt på sin son. ”Nej, Theseus, du får inte åka. Jag skulle inte stå ut med att förlora dig till det där monstret.” Uppfylld av ungdomligt trots och mod svarade Theseus: ”Jag kommer att åka och rädda Athen från sitt öde.” Så var saken slutdiskuterad, Aigeus gav Theseus sitt medgivande. ”Men du måste lova mig en sak,” sade fadern. ”Jag gör vad som helst, far.” ”När du återvänder hem och skymtar Athens kust, hissa vita segel, så att jag vet att du kommer hem vid liv. Glöm för allt i världen inte att hissa seglen!” Detta lovade Theseus dyrt och heligt och så satte han seglen mot Kreta och kung Minos palats Knossos.

Efter en lång sjöresa gick Theseus och de andra unga athenarna i land. Med bestämda steg styrde den blivande hjälten sin kos mot Knossos och kung Minos. ”Befria, athenarna, Minos!” Kungen vägrade, förstås. Vad hade en yngling att sätta emot en mäktig man som han själv? Theseus liksom hans landsmän och landskvinnor skulle kastas ner i labyrinten.

Så hände det sig att Minos vackra dotter Ariadne skymtade Theseus och blev dödligt förälskad i honom vid första ögonkastet. Hon kunde inte tillåta att denne älskade yngling slets i stycken av det odjur som ruvade i Minos labyrint. Hon vände sig till uppfinnaren Daidalos, den man vilken hade beordrats att skapa labyrinten och han gav Ariadne ett garnnystan.

Ni förstår säkert själva varför Ariadne fick ett garnnystan. Hon skyndade sig till Theseus med rosiga kinder. ”Theseus, jag kan hjälpa dig, men du måste lova mig en sak.” Ynglingen som befann sig i en situationen där hans liv bokstavligen hängde på en skör tråd var beredd att lova vad som helst. Ariadne sken upp. ”Om du överlever måste du ta mig till hustru.” Detta lovade Theseus och han fick nystanet, vilket han fästade vid labyrintens öppning.

Nere i labyrinten rådde totalt mörker. Ibland kunde fasansfulla skrik höras, åtföljda av ett ännu mer fasansfullt vrål. Med ett fast grepp om garnnystanet smög sig Theseus djupare och djupare in i labyrinten. Till slut fick han syn på konturerna av en skräckinjagande sovande gestalt. Han tog fram sitt svärd och högg, om och om igen. Besten dräptes ackompanjerad av sitt eget plågade skrik. Fortfarande hållandes i garnnystanet lyckades Theseus finna vägen ut ur labyrinten. Nu var goda råd dyra. Visserligen var monstret dräpt men kung Minos vrede hotade att ta kål på både Theseus och Ariadne. De flydde från ön tillsammans i Theseus skepp.

Det må så vara att Theseus från och med denna stund kunde kallas hjälte, men han var ingen ädel sådan. En gång när han och Ariadne steg i land på en ö, lämnade han henne där och seglade vidare. Senare hittades Ariadne av en gud som tog henne till maka. Theseus satte kursen mot Athen.

Och nu till kung Aigeus. Sprängfylld av oro stod han på en utsiktsklippa och blickade ut över havet, i väntan på sonens återkomst. Så kom den dag då han äntligen skymtade skeppet vid horisonten. Men ack, ack. Något hemskt hade inträffat.

Ivrig att komma hem igen glömde Theseus att hissa de vita seglen. Väl i land möttes han av den tragiska nyheten att fadern i tron av att Theseus hade stupat, hade kastat sig från klippan och i det hav vilket senare skulle komma att bära kungens namn, Egeiska havet.

Vad kan vi lära oss av detta, kära barn (och vuxna)? Lova aldrig mer än vad du kan hålla, ja, för annars kan det sluta illa. Riktigt illa.

Lämna en kommentar

Under Arbete, Fantastik, Glada tankar, Homo ludens, I gamla grekers sällskap, Litteratur, Livet

Nya möjligheter: Kreativt skrivande/kreativt läsande

Låt oss fånga orden tillsammans.

Från och med nu kommer jag överhopa denna blogg med nya möjligheter: kreativt skrivande/kreativt läsande.

Skrivandet är kreativt. Läsandet är också kreativt. För de som är engagerade i det kreativa skrivandet finns det en numera näst intill skriven lag: Om du vill bli en bra skribent måste du läsa. Skrivandet är ett hantverk, eller må det kallas en konst, som allra bäst utforskas genom att läsa, läsa och läsa, för att sedan omsättas i ren praktik. Vill du bli en bra poet bör du studera andra poeter et cetera. Inga konstigheter.

Skrivandet och läsandet är även världar av möjligheter. Dessa världar väntar på att utforskas. Ibland lyckas man upptäcka, kanske rentav fånga, en av dessa möjligheter och då har man hittat något värdefullt.

Hur ska vi fånga möjligheterna? Genom att utforska, upptäcka och diskutera det som andra har skrivit, det vill säga böcker, olika nyttiga media där man kan skylta med och publicera sitt material, samt allehanda skrivövningar.

Fånga orden!

Lämna en kommentar

Under Fånga orden!, Glada tankar, Läsande, Skrivande

The city of my soul

Det ska bli kritiker av oss. Så vi skriver recension efter recension. Film, musik, litteratur, konst och recensionsanalyser. Snäva utrymmen men så mycket som ska sägas, filas på och bemästras. Vi ska bli analytiska konstnärer. Skapa konst för konstens skull samtidigt som vi bjuder på allt det vi har att bjuda på. Tankegods. Teorier. Samhällsperspektiv. Att skriva kritik och kulturjournalistik I:s fantastiska verklighet.

Det ska tydligen bli kritiker av mig. Vem hade kunnat tro det? Jag har till och med skrivit min första musikrecension någonsin. Sophie Dunérs drömska platta The city of my soul skulle denna gång synas med hjälp 800 tecken. Alla dessa teckenbegränsningar. Man måste välja varenda ord med omsorg. Och hur recenserar man något man inte vet något om? Man hittar beröringspunkter. Att lyssna till ”Kairo”, den låt som inleder The city of my soul var som att slungas tillbaka till ett Kairo i arla morgonstund. Att vakna till böneutropen. Alltid lika vackra. Lockande. Ett Kairo jag känner med hjärtat.

Lyssna och njut till dessa säregna musikaliska berättelser. Men bered dig allra först på en chock. Jag säger inget mer, är liksom inte så mycket för att agera smakdomare.

Sophie Dunér & The Callino Quartet – Kairo
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Caravan
Sophie Dunér & The Callino Quartet – The Plot
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Marionettes
Sophie Dunér & The Callino Quartet – The City of My dreams
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Hey Doctor
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Aurora
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Well you needn’t
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Ugly Beautiful
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Red Sailor Girl
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Silent Revolution
Sophie Dunér & The Callino Quartet – The Singer from Hell
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Dizcharmed
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Why
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Arms against reality
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Captain Crunch
Sophie Dunér & The Callino Quartet – The Rain in Spain
Sophie Dunér & The Callino Quartet – You
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Happy People

Lämna en kommentar

Under Musik, Resande, Skrivande, Studier

Recept på hur man misslyckas med pannkakor

Jag är tillbaka!

IGEN. Vilken hisnande påtvingad resa jag har varit med om. Ännu en gång. Saker och ting har börjat oreda till sig i alvernas rike. Min kupp lyckades. Mohaha. Jag ska berätta mer om detta längre fram. Först måste jag avsluta min förtjusande följetong I alvernas våld.  Men inte ikväll. Ikväll ska jag berätta om något så kul, att jag har skrattat ett helt dygn. Ända sedan min hemkomst.

Sandra kan inte ens göra anständiga pannkakor *skrattar högt*. Hon skulle visst festa till det lite för att fira min efterlängtade hemkomst och sin svanskota som känns aningen bättre. GEGGA. Gegga är ordet. För det blev pannkaka av pannkakorna *skrattar så att jag kiknar* (ni fattar väl ordvitsen?). Jag behövde inte ställa till det för henne, det gjorde hon så bra själv. Så går det när man inte använder måttens fulla precision. Laktosfri mjölk, ekologiskt mjöl, salt, vegetabiliskt margarin och no eggs blandades till en riktig sörja, som vispades med förklenade ryck. Sedan var det bara att steka sörjan i det fräsande vegetabiliska margarinet. För varje minut antog pannkakorna mer och mer formen av dvärgplacenta. Äckligt-päckligt.

Härligt att vara tillbaka till detta pajasliknande hem. Eftersom Sandra har haft ont, har hon inte heller kunnat städa på en vecka. Underbara lyx! Jag kunde samla en hög dammråttor att halvt dö av skratt på. Jag åt förstås inga pannkakor, men hårtussarna som ligger på golvet är smaskens *rapar av belåtenhet*.

2 kommentarer

Under Ätbart?, Fantastik, Hjärnspöken?, I hemmet, Livet, Ohälsa, Resande

Rehabstolen från Helvetet

Just som jag trodde att jag börjar återfå balans i tillvaron, hände det som inte får hända. Jag råkade ut för en liten, liten olycka. Min rehabstol brakade samman. Ett handlöst fall senare och svanskotan, som landade i golvet, var i kras.  Just det, den kroppsdel man ska undvika att skada, om man nu inte vill gå som om man har gjort i brallan under ett par månader, kanske tre. Att leva med kronisk smärta är som att balansera på en lina, så tunn att den hade platsat i Guiness Rekordbok som just världens tunnaste lina. Minsta lilla sak som inträffar, får en att falla.

Jag faller, yr av för mycket…

Sådär. Nu har min vånda arkiverats i den oändliga cyberrymden. Är jag stolt? Nej. Men fingertopparna behövde lite gympa och då smärtan är det enda som uppfyller mitt huvud nu, förutom läderinbundna böcker med antingen förgyllda eller försilvrade blad, Peter Pan, Kapten Nemo, Doktor Moreau och Terra Nova, är detta också det enda jag kan skriva om. De andra tankarna svirrar förbi.

En tanke skriker dock skrikigare än en neonskylt: !#?%@ rehabstol! Vik hädan från min ända, du tingest från Helvetet.

PS. Var är den tokige pytten när jag behöver honom?! Märkligt att han inte har tagit över min blogg i min totala frånvaro. Mystiken tätnar. DS.

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Hjärnspöken?, Livet, Ohälsa