Rehabstolen från Helvetet

Just som jag trodde att jag börjar återfå balans i tillvaron, hände det som inte får hända. Jag råkade ut för en liten, liten olycka. Min rehabstol brakade samman. Ett handlöst fall senare och svanskotan, som landade i golvet, var i kras.  Just det, den kroppsdel man ska undvika att skada, om man nu inte vill gå som om man har gjort i brallan under ett par månader, kanske tre. Att leva med kronisk smärta är som att balansera på en lina, så tunn att den hade platsat i Guiness Rekordbok som just världens tunnaste lina. Minsta lilla sak som inträffar, får en att falla.

Jag faller, yr av för mycket…

Sådär. Nu har min vånda arkiverats i den oändliga cyberrymden. Är jag stolt? Nej. Men fingertopparna behövde lite gympa och då smärtan är det enda som uppfyller mitt huvud nu, förutom läderinbundna böcker med antingen förgyllda eller försilvrade blad, Peter Pan, Kapten Nemo, Doktor Moreau och Terra Nova, är detta också det enda jag kan skriva om. De andra tankarna svirrar förbi.

En tanke skriker dock skrikigare än en neonskylt: !#?%@ rehabstol! Vik hädan från min ända, du tingest från Helvetet.

PS. Var är den tokige pytten när jag behöver honom?! Märkligt att han inte har tagit över min blogg i min totala frånvaro. Mystiken tätnar. DS.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Hjärnspöken?, Livet, Ohälsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s