Månadsarkiv: december 2012

En inte helt obetydlig påminnelse: I alvernas våld

border_wp

Så. Nu börjar vi om från början. Min berättelse ska berättas. Punkt.

I alvernas våld (del I)

Nästan alla var där. Ingen som räknas. Alver hela högen. Prr. Mitt hår tappar all volym av äckel. *Suckar* dessa !@?%#! ?%!@! långöringar. Så var det jag och jag är viktig, ett undantag som bekräftade regeln. Jag var åtalad för att bedriva alvisk antipropaganda. Skyldig. Åtalad för dåligt oroväckande beteende. Ja-a. Det är väl mot vem som jag beter mig så kallat oroväckande som spelar roll?

En dag dök de bara upp. Poff. Ett rökmoln.
”Era !@?%#! ?%!@! långöringar, det där är min formel!”
Bortrövad. Poff. Alvdrottningens och alvkungens hov. Osmakligt. De två kungligheterna såg på mig med spelat storsinne:
”Jarhbald, du har felat, men du är förlåten.”
”Bah. Snacka långörastrunt. Jag vill inte bli förlåten. Jag står upp för det jag tror på. Alver är fula och allt annat hemskt man kan tänka sig. Håll klaffen!”
Det var då drottningen flämtade ut sin order (hon är den med den verkliga makten):
”Fängsla honom.”

[Cliffhanger. Någon måste skrämma upp bloggstatistiken och den lotten faller på mig. Haha lång näsa.]

I alvernas våld (del II)

[Har ni någonsin suttit i ett alviskt fängelse. Jaså inte? Men det har jag, ser ni. Uppenbarligen… Det var knappt jag överlevde allt gulligull. Nå var var jag?]

Poff. Så befann jag mig plötsligt i ett på alviskt vis överdådigt rum. En stor, rund förgylld säng med mjuk madrass (som jag till slut hoppade sönder) var placerad i rummets mitt. Massor av bullar och saft stod framdukade på ett kristallbord (även det hoppade jag på). Oändliga rymder, för alver förträfflig komfort. Men inte för en galenpytte. Bullar och saft?(!) Jag ville ha en buffé med hår och naglar, kanske en och annan mekanisk groda till efterrätt. Rummet, eller salen, alver bor i salar inte i rum, ekade tomt. Inte ens de röda och blåa medaljongtapeterna – ja, ni läste rätt blått och rött, sådan patetisk smak – skapade en inbjudande känsla. De fick mig att må illa. Väggarna, ja. Såg jag rätt? Började det faktiskt krypa i väggarna?

[Hah. Ännu en cliffhanger. Nu kryper det väl av längtan i er?]

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Hjärnspöken?

Vad menas med homo petrus panis, sum!?

border_wp

Jag kan inte låta bli att skriva lite om Sandra. Jag borde inte. Nu är det min tur… men…

…när jag såg att flera har sökt på ”homo petrus panis, sum vad betyder det på svenska” igår, blir jag frestad att förklara konceptet som också jag har bidragit till, även om Sandra ALDRIG skulle medge att jag egentligen är megahjärnan bakom alla våra idéer.

Homo petrus panis, sum! = Jag är en peter-pan-människa (på Sandras taffliga latin).

Inga konstigheter där, inte! Nåja, eftersom ni som läser detta inlägg med största sannolikhet inte är galenpyttar med megahjärnor, ska jag ge en beskrivning av konceptet Homo petrus panis, sum!

När man är en peter-pan-människa känner man en stark aversion mot vardagliga strukturer. Faktum är att man oftast lider av relationsfobi, tja en fobi för allt det som torde leda till ett vuxenliv och de tråkigheter som detta medför. Man har svårt att rätta in sig i ledet, är allra helst den som skapar spelreglerna och kan i viss mån lida av en sorts omvänd narcissism, eftersom man flyger sin egen väg. Att flyga sina egen väg ger vidare biverkningar såsom en uttalad allergi mot storsamhället och dess strukturer (exempelvis heteronormativitet, kärnfamiljsideal, patriarkatet, biologismer, stereotypa föreställningar överlag och så vidare). På tal om att flyga tror man fortfarande på älvor och annat oknytt. Ja, man tror till och med på vardagsmagi, i form av glada tankar, såtillvida att den inte övergår i tråkiga vardagsstrukturer. Varje dag är för en peter-pan-människa en ny dag. Huruvida peter-pan-människor lever i en bubbla av rosaskimmer (inte för att det är något dåligt med rosa) låter jag vara osagt.

Observera att vara en peter-pan-människa inte ska förväxlas med Peter Pan-syndromet.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Hjärnspöken?, Homo petrus panis, Livet, Tokfilosofi

Jag, jag och jag…

border_wp

Jag, jag och jag. Sandra! Jag är inte är intresserad. Alla dessa projekt börjar likna ett alviskt självglorifierande. Och den där svanskotan, värken, taskiga livsomständigheter. Jag vill också ha lite plats här. Tänk på alla de hemska saker jag har tvingats genomlida i alvernas vedervärdiga rike. Nu är jag upprörd. Min berättelse med massor av cliffhangers är förstörd. Allt slit. Väck! Min livsberättelse.

Jag kommer ta över din blogg ett tag igen. Fortsätt du med ditt, så sköter jag det här! Jag har också rätt till en röst. Varning för en mycket upprörd galenpytte.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Hjärnspöken?

H. G. Wells och Jules Verne barnboksförfattare?

border_wp

Hela världen vet att jag älskar barnböcker. Det är inte heller en hemlighet att jag ofta går så långt att jag bestämt hävdar att många barnböcker är mer välskrivna än böcker för vuxna. Frågan är om det alltid finns tydliga gränser mellan var barndomslandets och vuxenlandets böcker slutar och tar vid.

Så finns det en kuriös subkultur, som även skulle kunna kallas litteraturvetare (dit jag själv är på väg att sälla mig). Liksom de flesta vetenskapsmän är de mästare på att skapa kategorier, som har mer med ett synsätt än det vi benämner verklighet att göra.

Häromdagen blev jag MYCKET undrande när jag läste att H. G. Wells och Jules Verne främst skrev barnböcker. Det hela var formulerat på ett nästan nedlåtande sätt. Det är inget fel på barnböcker. Det är inget fel på Wells eller Verne. De var en av sin samtids största allegoriker, som visserligen skrev äventyrsromaner, men som framför allt skrev fantastik innehållandes en djuplodad kritik mot kolonialismen och imperialismen. Alla fantastiska inslag till trots var deras böcker således samtidsskildringar med djupa och mångfacetterade bottnar. Trevligt tankegods för den som är villig att se bortom kategorierna högt-lågt, där fantastiken, trots sin goda gärning, ännu inte har fått det erkännande den förtjänar i litteraturvetarnas ibland alltför snäva synsätt. Med andra ord kanon. För mig är barnböcker något av det vackraste som finns, men jag kan inte gå med på att kalla Wells eller Verne för barnboksförfattare. Det skulle vara att förneka deras visioner. Punkt.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Böcker, Fantastik, Homo ludens, Läsande, Litteratur, Tokfilosofi

Snurra du min värld

border_wp

Vad hände efter 25? De tuffaste studieåren var förbi och jag trodde att livet som fanns efter skulle öppna sina armar. Möjligheternas möjligheter skulle gnistra på en annars ganska trist himmel: Den vardagliga monotonins. Och visst föll några stjärnor, magiska ögonblick, att fånga. Förunderligheter. För gnistrande för att vara sanna. Men de fanns och kunde nås. Varje dag blev inte en jakt efter det förunderliga. Nästan varje dag överskuggades av den vardagliga monotonin. Den galaktiska storm som allra helst ska bedarra så fort som möjligt, blev livet. Det stillastående livets.

Även om galaktiska stormar blåser, känns det som om jag står och stampar på en planet som inte är min egen. Livet har stannat. Livet som skulle börja. Äventyren. Det nya. Det vidutsträckta universumet med oändliga stjärnor att omfamna. Egentligen är det inte så mycket jag begär: Börja snurra du min värld.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Arbete, Livet, Studier, Tid

Den unga kvinnan med alla dessa stygn

border_wp

Allt som oftast låter jag blicken falla på mitt ärr. Ett jämnt, tunt streck som efter många års omhuldande börjar smälta in i huden. Jag kan inte tänka på ärret utan att överväldigas av mina inombordsliga ärrs kraft. Ärr som visserligen inte vanpryder min högerarm, men som ändå har satt sina spår. Samtidigt som kirurgen sydde stygn efter stygn, för att slutligen sammanlappa spillrorna efter mitt komplicerade benbrott, förvissade han sig ovetande om att min tillvaro skulle komma att präglas av osynliga ärr. Livsvärlden såsom jag kände den, förändrades brutalt, bokstavligen över en natt. Aldrig mer skulle jag få erfara vad det innebär att vara sedd. Ärret till trots – det där förhatliga missprydande strecket, summan av på tok för många stygn – är det få som ser den unga kvinnan med alla dessa stygn.

Men jag har mitt påtagliga ärr, ett vittne om vad som har drabbat mig, vilket inte alla smärtsjuka har. Att inte kunna uppvisa konkreta tecken på varför man inte längre är densamma, på varför man har ont, förvanskar omgivningens förståelse av sjukdomsbilden. Smärtan förlorar sin legitimitet.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Livet, Ohälsa, Tokfilosofi

Produktiv skräcknatt

border_wp

Hjärtat guppade upp och ner. Ibland satte jag det i halsen och ibland skenade det åstad. Kanske till en annan galax. Bara för att landa hårt, träffande. Och nej, det är inte kärlek som diskuteras här, aldrig. Det är skräck.

Inatt fick jag för mig att jag skulle skriva spökhistorier. De böcker med spökhistorier som finns är alldeles för långrandiga för att hålla kvar ett barns intresse. Som rar fröken vill jag kunna berätta intressantare och mer skrämmande spökhistorier för mina små troll, än de som står till buds. Men som alltid när jag ska skriva blir det i en helt annan form. Något experimentellt. Så nu sitter jag inne på en prosadiktsvit med påtagliga skräckvibbar.

Skräckvibbarna blev så påtagliga att vartenda ljud förstärktes. Knarrande. Vinande vindar. Hördes fotsteg? Det blev en sömnlös natt.

Om det är en tröst – ja, för tusan! – är jag en halv prosadiktsvit rikare. Måste dock skärpa mig och skriva ännu mer prosainriktat. En gammal hederlig spökhistoria med lagom driv, hur svårt kan det vara?

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Glada tankar, Hjärnspöken?, Sömnlösa nätter, Skrivande