Den unga kvinnan med alla dessa stygn

border_wp

Allt som oftast låter jag blicken falla på mitt ärr. Ett jämnt, tunt streck som efter många års omhuldande börjar smälta in i huden. Jag kan inte tänka på ärret utan att överväldigas av mina inombordsliga ärrs kraft. Ärr som visserligen inte vanpryder min högerarm, men som ändå har satt sina spår. Samtidigt som kirurgen sydde stygn efter stygn, för att slutligen sammanlappa spillrorna efter mitt komplicerade benbrott, förvissade han sig ovetande om att min tillvaro skulle komma att präglas av osynliga ärr. Livsvärlden såsom jag kände den, förändrades brutalt, bokstavligen över en natt. Aldrig mer skulle jag få erfara vad det innebär att vara sedd. Ärret till trots – det där förhatliga missprydande strecket, summan av på tok för många stygn – är det få som ser den unga kvinnan med alla dessa stygn.

Men jag har mitt påtagliga ärr, ett vittne om vad som har drabbat mig, vilket inte alla smärtsjuka har. Att inte kunna uppvisa konkreta tecken på varför man inte längre är densamma, på varför man har ont, förvanskar omgivningens förståelse av sjukdomsbilden. Smärtan förlorar sin legitimitet.

border_wp

Annonser

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Livet, Ohälsa, Tokfilosofi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s