I alvernas våld (del III)

border_wp

[Och nu – äntligen! – till den, enligt min objektiva mening, spännande fortsättningen på mitt livsöde.]

Nej, det var visst bara de röda och blåa medaljongtapeterna som gjorde mig yr av äckel. Jag föll, föll och föll. Poff. Vad nu? En dvärg? Och vad i…
”Vad tar du dig till?”
”Lite dvärgspott gör susen”, sa dvärgen.
”Aldrig… aj, det där gjorde faktiskt…”
”De’ tar ett ögonblick innan de’ börjar verka.”
”Ah, åh, det känns redan bättre.”
”Tänkte la de’.”
”Jag kommer inte säga tack, om du har fått för dig något sådant.”
”Om de’ e nåt man kan lita på i den här världen e de’ att galenpyttar alltid e oförskämda…”
”Och att alver är vedervärdiga.”
”Ja, jo. Ja.”
”Vad heter du förresten?”
”Jorg.”
”Hej, Jorg. Jag är Jarhbald. Vilken tur att du träffade mig.”
Där började, men jag skulle inte vilja kalla det för vänskap, gemensamma intressen spira. Jag var hjärnan och han, dvärgen Jorg, var musklerna. En oslagbar kombination. Då gick en tanke upp för mig: När vi har tagit oss härifrån, ska jag tömma den där Jorg på dvärgsaliv och koka en brygd till långöringarna. Det finns inget som de är mer allergiska mot än dvärgsaliv. Mohaha.

[Fortsättning följer – igen – mer hisnande än någonsin.]

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Hjärnspöken?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s