Månadsarkiv: februari 2013

Livet: En postmodern programförklaring

border_wp

Livet. Saker drabbar med kraft. Man slås omkull. Som i ett trauma. Synen på tid blir aldrig mer densamma. För fem år sedan kan lika gärna vara idag. Minnesbilder sammansmälter. Driver bortom förväntningarna på tidens progressivitet. Omdanat tidsperspektiv för med sig en drastiskt förändrad livsberättelse. Alla berättelser har inte en början, en mitt och ett slut. Alla berättelser lever inte upp till samhällets sociala och kulturella värderingar på hur en berättelse borde berättas.

Livet. Skiftningar i tid och rum. Obeständigheten. Beständigheten i det obeständiga. Den röda tråden klipps sönder i bitar. Ett pussel att lägga huller om buller. Barndomen sträcker sig mot sitt äldre jag och det äldre jaget sträcker sig mot barndomen. Två halvor som förlängs i varandra. Kan. Inte. Följa. Den. Röda. Linjen.

Livet. I små fragment. Tillräckliga skärvor för att omgivningen ska samla bitar och få insikt. Insikt om att den röda tråden är en föreställning bland så många andra. Skillnaden är att den dominerar. Gör anspråk på att vara det enda sanna. Ändå väcks frågan: Hur ter sig berättelsemönster i plural? Ett epistemologiskt brott mot ontologi.

 

border_wp

Annonser

Lämna en kommentar

Under Homo sapiens, Livet, Tid, Tokfilosofi

Att bygga luftslott som svävar

border_wp

Hu-ah. Jag siktade mot friheten. Ett vågspel. För mycket att riskera. Alltid risker i framtiden. Lösgjorde mig till slut. Blev min egen. Igen. Utan visshet. Men med mål. Drabbades av möjligheter. Som blev mina att tillvarata.

Nio-till-fem-livet är inget för mig. Nu kan jag säga det med säkerhet. Jag begränsas. Slutar vara kreativ. Andetagen upphör. Vissnar. På bara några veckor har jag andats mer och nästan uträttat mer än vad jag har gjort under flera månader. I frihet.

Det är jakten. Att alltid jaga. Att alltid behöva upptäcka nya perspektiv. Söka, blottlägga och utmana. Tävlingen jag för mot mig själv. Att alltid behöva överträffa mig själv. Att vakna med pirret i maggropen. Ny dag att gå till mötes. Carpe diem! En anledning till att vilja vakna. Att pressa mig själv över gränsen. Att tänka bort det onda.

Bygga luftslott som svävar. Inga avkall på att vara jag. Plantera idéer, låta dem växa och slå ut i blom. Att vara redo att skörda. Att alltid behöva tänka, klura än hit än dit. Att inte behöva stanna där. Att göra växten till ett träd som andas i symbios med mig. Visst andas vi i symbios. Hu-ah. Luftslottet svävar. Än så länge.

No rest for the wicked.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Arbete, Glada tankar, Livet