#behöverinputförattfåoutput

För ett år sedan…

Tvi! Spott! Kritsmaken stiger likt galla upp i halsen och jag hostar ett torrt, vitt fluffmoln.  Ögonen är som grus. Varje kroppsdel, från tåspetsar till fingertoppar, pulveriseras och klistrar på den svarta tavlan. Den svarta tavlan och jag är ett, sammanvuxna av att ha varit i ett klassrum för länge. Sudda! NU. #villflygavidare #homopetruspanissum

Idag, och kanske bara för att jag kan välja…

Att jobba hemma varje dag: jag kan skapa rum för skrivande och läsande, jag kan göra mina träningspass, vandra, meditera vid havet, läsa lite till, skriva ännu mera, äta framför teven, lägga ner all min omsorg på de människor jag bryr mig mest om, skapa i kläder och smink, sjunga pampiga musikallåtar, må super och vara den jag är. Det finns två saker jag inte kan göra: att fyllas av barnens upptåg och skratt och inse att jag faktiskt tycker buset är riktigt härligt, jag kan inte längta efter bokdoft och fingerkramp efter för mycket skrivande, åtminstone inte på samma sätt som när jag alltid kan skriva. Och till slut blir jag tom på berättelser. Det krävdes ett avbrott för att förstå detta. Nu behöver jag fullifanskap och längtan efter min största kärlek (mina muser och skrivandet forever). Dags att stå med en fot i livet igen. Vilken lyx att kunna välja. Jag ska vårda möjligheterna ömt. #behöverinputförattfåoutput

Lämna en kommentar

Under Cupcakefilosofi, Homo petrus panis, Vardagsliv

Kommentarer inaktiverade.