Kategoriarkiv: Homo ludens

H. G. Wells och Jules Verne barnboksförfattare?

border_wp

Hela världen vet att jag älskar barnböcker. Det är inte heller en hemlighet att jag ofta går så långt att jag bestämt hävdar att många barnböcker är mer välskrivna än böcker för vuxna. Frågan är om det alltid finns tydliga gränser mellan var barndomslandets och vuxenlandets böcker slutar och tar vid.

Så finns det en kuriös subkultur, som även skulle kunna kallas litteraturvetare (dit jag själv är på väg att sälla mig). Liksom de flesta vetenskapsmän är de mästare på att skapa kategorier, som har mer med ett synsätt än det vi benämner verklighet att göra.

Häromdagen blev jag MYCKET undrande när jag läste att H. G. Wells och Jules Verne främst skrev barnböcker. Det hela var formulerat på ett nästan nedlåtande sätt. Det är inget fel på barnböcker. Det är inget fel på Wells eller Verne. De var en av sin samtids största allegoriker, som visserligen skrev äventyrsromaner, men som framför allt skrev fantastik innehållandes en djuplodad kritik mot kolonialismen och imperialismen. Alla fantastiska inslag till trots var deras böcker således samtidsskildringar med djupa och mångfacetterade bottnar. Trevligt tankegods för den som är villig att se bortom kategorierna högt-lågt, där fantastiken, trots sin goda gärning, ännu inte har fått det erkännande den förtjänar i litteraturvetarnas ibland alltför snäva synsätt. Med andra ord kanon. För mig är barnböcker något av det vackraste som finns, men jag kan inte gå med på att kalla Wells eller Verne för barnboksförfattare. Det skulle vara att förneka deras visioner. Punkt.

border_wp

Annonser

Lämna en kommentar

Under Böcker, Fantastik, Homo ludens, Läsande, Litteratur, Tokfilosofi

Sandras hjälteskola

I den tuffa skolvärlden råder nästan ett the-survival-of-the-fittest-liknande tillstånd. För att som vikarie kunna slå sig fram i denna grymma människodjungel, krävs det att man har ett ess i skjortärmen att plocka fram när det behövs som mest. Mitt trumfkort är grekisk mytologi. När de gamla berättelserna väl har dammats av och piffats till med en nypa blod, slanguttryck och många fula miner får de ett stort underhållningsvärde. Scenen är min och jag ger allt likt en teaterapa.

De uråldriga berättelserna gör ofta ett stort intryck på lyssnarna. Dagar, veckor, ibland månader efter, händer det att de coola killarna kommer fram och hälsar eller att man får en varm kram av en extra uppmärksam elev: ”Fröken, fröken. Jag kommer ihåg sagan du berättade för oss.” Jag blir genast smickrad. ”Jaha. Vilken del tycker du allra mest om?” Man möts av ett förtjust leende: ”Den där delen när pappan hoppade från klippan och dog. Kan du berätta fler såna sagor?”

I min iver att dela med mig av, och stundom påpracka andra, min kärlek till det förgångna öser jag på med hela registret. Barnen får höra om hur Theseus dräper den fasansfulla Minotaurus som dväljer i labyrinten på Knossos (Kreta). Om hur Perseus lyckas förstena Medusa genom att vända hennes styrka mot henne själv. Om Odysseus, som med sitt skarpa huvud och sin lena tunga, förmår att överlista obygdens monster. Och om Herakles – hjältarnas hjältes – tolv stordåd. Dessa sagohjältars bragder ter sig oändliga. Hur gör man för att bli en hjälte?

Barn (och vuxna), glöm allt jag sagt. Att vara hjälte handlar inte om att störta monster i fördärvet eller om att vara fysiskt stark, utan om att göra något som är större än sig själv. Att sluta upp att tänka på sig själv för en gångs skull, om så bara för några sekunder, eller att kämpa på fastän tillvaron känns outhärdlig. I sin bok Den grekiska mytologins värld beskriver Richard Buxton de grekiska hjältarna på ett träffande sätt, han menar att de hjältar vi får möta i den grekiska mytologin utforskar den mänskliga verklighetens möjligheter. Dessa möjligheter prövas genom att hjältarna uträttar näst intill omänskliga handlingar och ständigt tvingas axla tunga bördor. Ibland slås man av tanken att de grekiska hjältarna uträttade former av sisyfosarbeten, att bördorna aldrig lättade från deras axlar. När de väl hade uträttat ett stordåd var de tvungna att ta itu med ett nytt. Alla stordåd behöver inte vara övermänskliga om du ser dig omkring upptäcker du säkert att det även finns många vardagliga exempel på hjältemod. Egentligen är vi alla hjältar. Då och då. Även den där konstiga vikarien som tycker om gamla gubbar. Hon tar sig an monster dagligen, om än söta sådana.

Om du trots allt föredrar den klassiska versionen av hjältemod och allt vad det heter, följer en liten myt från det antika Grekland nedanför:

Berättelsen om Theseus och minotaurus

För länge sedan bestod det vi idag kallar för Grekland av många små riken. Athen var ett av dessa riken och dess kung hette Aigeus. Aigeus hade en ynglingason – Theseus. Allt var inte frid och fröjd i det athenska kungariket, athenarna dignade nämligen under en större makt, Kreta eller närmare bestämt kung Minos av Knossos. Var sjunde år måste Athen skicka sju gossar och sju flickor till Knossos, där de kastades ner i en enorm labyrint för att mata odjuret som härjade däri. Som ni säkert förstår var Athen tyngt av sorg. Så var det åter dags för det hårt drabbade kungariket att skicka iväg en skeppslast full av ungdom. På den tiden seglade man över haven, ser ni.

Nu får det vara nog, tänkte Theseus, någon måste sätta stopp för dessa tråkigheter. ”Far, låt mig åka till Kreta och göra slut på eländet!” Aigeus såg förskräckt på sin son. ”Nej, Theseus, du får inte åka. Jag skulle inte stå ut med att förlora dig till det där monstret.” Uppfylld av ungdomligt trots och mod svarade Theseus: ”Jag kommer att åka och rädda Athen från sitt öde.” Så var saken slutdiskuterad, Aigeus gav Theseus sitt medgivande. ”Men du måste lova mig en sak,” sade fadern. ”Jag gör vad som helst, far.” ”När du återvänder hem och skymtar Athens kust, hissa vita segel, så att jag vet att du kommer hem vid liv. Glöm för allt i världen inte att hissa seglen!” Detta lovade Theseus dyrt och heligt och så satte han seglen mot Kreta och kung Minos palats Knossos.

Efter en lång sjöresa gick Theseus och de andra unga athenarna i land. Med bestämda steg styrde den blivande hjälten sin kos mot Knossos och kung Minos. ”Befria, athenarna, Minos!” Kungen vägrade, förstås. Vad hade en yngling att sätta emot en mäktig man som han själv? Theseus liksom hans landsmän och landskvinnor skulle kastas ner i labyrinten.

Så hände det sig att Minos vackra dotter Ariadne skymtade Theseus och blev dödligt förälskad i honom vid första ögonkastet. Hon kunde inte tillåta att denne älskade yngling slets i stycken av det odjur som ruvade i Minos labyrint. Hon vände sig till uppfinnaren Daidalos, den man vilken hade beordrats att skapa labyrinten och han gav Ariadne ett garnnystan.

Ni förstår säkert själva varför Ariadne fick ett garnnystan. Hon skyndade sig till Theseus med rosiga kinder. ”Theseus, jag kan hjälpa dig, men du måste lova mig en sak.” Ynglingen som befann sig i en situationen där hans liv bokstavligen hängde på en skör tråd var beredd att lova vad som helst. Ariadne sken upp. ”Om du överlever måste du ta mig till hustru.” Detta lovade Theseus och han fick nystanet, vilket han fästade vid labyrintens öppning.

Nere i labyrinten rådde totalt mörker. Ibland kunde fasansfulla skrik höras, åtföljda av ett ännu mer fasansfullt vrål. Med ett fast grepp om garnnystanet smög sig Theseus djupare och djupare in i labyrinten. Till slut fick han syn på konturerna av en skräckinjagande sovande gestalt. Han tog fram sitt svärd och högg, om och om igen. Besten dräptes ackompanjerad av sitt eget plågade skrik. Fortfarande hållandes i garnnystanet lyckades Theseus finna vägen ut ur labyrinten. Nu var goda råd dyra. Visserligen var monstret dräpt men kung Minos vrede hotade att ta kål på både Theseus och Ariadne. De flydde från ön tillsammans i Theseus skepp.

Det må så vara att Theseus från och med denna stund kunde kallas hjälte, men han var ingen ädel sådan. En gång när han och Ariadne steg i land på en ö, lämnade han henne där och seglade vidare. Senare hittades Ariadne av en gud som tog henne till maka. Theseus satte kursen mot Athen.

Och nu till kung Aigeus. Sprängfylld av oro stod han på en utsiktsklippa och blickade ut över havet, i väntan på sonens återkomst. Så kom den dag då han äntligen skymtade skeppet vid horisonten. Men ack, ack. Något hemskt hade inträffat.

Ivrig att komma hem igen glömde Theseus att hissa de vita seglen. Väl i land möttes han av den tragiska nyheten att fadern i tron av att Theseus hade stupat, hade kastat sig från klippan och i det hav vilket senare skulle komma att bära kungens namn, Egeiska havet.

Vad kan vi lära oss av detta, kära barn (och vuxna)? Lova aldrig mer än vad du kan hålla, ja, för annars kan det sluta illa. Riktigt illa.

Lämna en kommentar

Under Arbete, Fantastik, Glada tankar, Homo ludens, I gamla grekers sällskap, Litteratur, Livet

”Jag är en vild och glad ballong”

*Sitter bakom soffan, tuggar fradga och sjunger:*

Jag är en vild och glad ballong
med lång och självlockig svans
Vi träffas kanske någon gång
på stan i vårsolens glans
Hoppsan studsan hejsan
svirr och snurr och dingeligung
Hoppsan studsan hejsan
svirr och snurr och dingeligung…

Lämna en kommentar

Under Hjärnspöken?, Homo ludens

Använd din fantasi!

*Suckar*. Inte kan det väl vara så svårt att se att dessa sandfigurer är en delikat festmåltid, tillägnad en mycket speciell fröken. Moi! Ja, det är ju självklart att mina små troll på fritids ville värma mitt peter-pan-hjärta med använd-din-fantasi-bakverk i flärdfulla former och dessutom fylla ut min buk nu när jag i en och en halv vecka har knaprat på Allevoprodukter (mycket bättre än skolmaten). Läckerheterna serverades på en planka deluxe:

Krispig hjärtformad kladdkaka.

En somrig blåbärskaka som ser ut som en båt.

Åh, en mjuk pepparkaksbjörn.

Medan jag åt skrattade jag lite förtjust: ”Ni får ju mig att tänka på Peter Pan i filmen Hook. Där fantiserar de fram blått och rött potatismos som de sedan kastar på varandra. Hah. Matkrig. Har ni sett den filmen?” De små trollen nickade: ”Ja, fröken”. Självklart har de inte gjort det – de är sju år! Och vilken sjuåring behöver för övrigt underhålla sig med Peter Pan, när fantasin sprudlar så glatt? Men, men. I filmen är mottot ”använd din fantasi” (bokstavligen vardagsmat):

Lämna en kommentar

Under Arbete, Ätbart?, Film, Homo ludens, Homo petrus panis

När jag skriver kan jag vara vem jag vill

Det går inte en dag utan att jag kommer på en ny anledning till varför jag älskar skrivandet. Idag älskar jag skrivandet av en särskild anledning:

När jag skriver kan jag vara den jag vill vara. Eller den jag inte vill vara – ett experiment som jag finner lockande just nu. Min hjärna får i ett försjukat tillstånd tänka ut saker som till och med väcker ett äckel hos mig själv. Det är så att jag blir mörkrädd. Samtidigt kan jag inte låta bli att skratta. Det här är inte Sandra, men ändå är det ju henne, på ett bakvänt sätt.

Som i ett rollspel med en krävande karaktär att leva sig in i. Jag blir en homo ludens, där jag är den som i ett gudalikt tillstånd dikterar reglerna.

Jag kan vara äcklig, jag kan vara ond, men jag kan också vara underhållande, snäll och ha magiska krafter. Jag kan till och med växa upp. Men det vill jag ju inte!

Jag kan flanera på agora i det klassiska Athen, alltså resa tillbaka i tiden och leva mig in i den nostalgi som kretsen kring Sokrates antagligen kände efter Sokrates död (nu citerar jag mig själv):

Om gudarna var missbelåtna med athenarna, hade de inte kunnat komma på ett mer passande straff än den hettande sanden som svedde flanörernas sandalklädda fötter och bara ben, när den yrde kring dem. Sensommarvindar. För inte så länge sedan hade andra vindar blåst. Men sanden, som hade trampats av andra mäns fötter, var fortfarande den samma.

Allra helst vill jag nog – men bara för ikväll! – vara en bitsk häxalf som retar upp mig på bagateller. Ju mindre bagateller, desto större väsen. Jag råkar av en händelse arbeta som servitris på en smörgåsbar och när jag blir uppretad, vilket förstås händer ofta, gör jag pålägg av mina gäster. Kanske attackerar jag dem även med bröd som jag trollar fram ur mina händer.

Hmm… Attans det där sista blev ju nästan en synopsis, som är väl värd att tänka på. Dags att vässa pennan?

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Homo ludens, Skrivande

Jag önskar jag vore sex år igen

Det är ju så att jag önskar att jag vore sex år igen. För tänk er alla roliga leksaker jag då skulle kunna leka med. Min senaste förälskelse är Sylvanian Families. Små, söta, oskyldiga djur, som kanske inte är så oskyldiga, trots allt. De må vara djur, men på något märkligt sätt har skaparna lyckats smyga in den sockersöta kärnfamiljsdrömmen och att-alltid-vara-lycklig-normen i alla de leksaksmoment som utgör Sylvanian Families tillvaro. Jag vet inte om jag ska smälta av förtjusning eller bli mörkrädd? Antagligen det förstnämnda (mot bättre vetande). De är ju sssååå sssööötaaa.

3 kommentarer

Under Homo ludens, Homo petrus panis, Tokfilosofi

Att strö lite gammal Hollywoodglans över helgen

När vardagen gör ont förgyller jag tillvaron med gammal Hollywoodglans. Denna helg har jag känt mig som en överkörd homo ludens. Allt är brännbollens fel. Nåja, egentligen beror det på en viss Sandra som inte inser sina begränsningar. Jag hade ont (!#?%@ luftfuktighet) och spelade ändå brännboll. Efteråt kunde jag inte gå och nu är det som om kroppen har mist all styrka. Var det värt det ? Ja. Dessutom träffade jag bollen!

Den bästa medicinen mot smärta (förutom en god bok och kostymdramer), det vill säga när man inte orkar dränka sig i hårt arbetande eller studerande, är förstås klassisk film. Så igår var det åter dags att plocka fram den sagolika Bette Davis-boxen. Bette Davis som i gripande filmtittartimmar och en ny mening med vardagen. Precis som alla dessa gamla stjärnor hade hon något visst. I hennes fall handlade det nog om de där enorma ögonen, vilka hotade att tränga ur ögonhålorna. Man kan inte göra annat än att häpna, känna sig oroväckande berörd. Davis var lite av en melodramernas drottning och det enda man kan förvänta sig när man tittar på en av hennes gamla rullar är att man snart kan vältra sig i tragedier. Helt i min smak.

En av de klarast lysande filmerna är All this, and heaven too. Ett kostymdrama som skildrar ett triangeldrama mellan en guvernant, en greve och hans svartsjuka hustru. Första gången jag såg filmen stannade mitt hjärta. Han som spelar greven, Charles Boyer, är nämligen en av de ståtligaste/vackraste män jag sett. Dagens Hollywood och dess stjärnor fångar mig inte det minsta, men det forna Hollywood *suckar av hänförelse*, håller mig i ett våldsamt grepp. En evighetslång, pulserande kärlek. Titta gärna på trailern till All this, and heaven too (se ovan). Ni kommer definitivt få mersmak.

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Film, Glada tankar, Homo ludens, Livet, Ohälsa