Category Archives: Homo sapiens

Att verkligen se sina patienter

border_wp

Som så många gånger när jag uppsöker hjälp för min muskel- och ledvärk: Jag krymper under blicken och får slå mig genom ögondis och barriärer för att växa igen. Bli sedd. Den där medicinska blicken far över mig. Upp och ner. Höger och vänster. Kliniskt beslöjad. Ganska ointresserat sökande, avfärdande. Då kan jag inte låta bli att titta tillbaka. Möta blicken som ser på mig som om jag vore en maskin utan några synbara defekter. Blicken har inte lyckats identifiera ett haveri i maskinen. Det som inte syns, det finns inte. Blicken ser inte det onda. Om det inte syns, måste det väl vara något annat?
”Hur är det med huvudknoppen egentligen?”
”Lysande. Kan inte vara mer nöjd med livet. Nämnde jag inte att jag studerar vad som händer i läkare-patientmöten? Jag menar hur läkare bemöter sina patienter. Eftersom jag själv har kronisk smärta är det ett privilegium att få arbeta med sådana frågor, som du säkert förstår. Mycket intressant.”
Underbart att spela ut mitt trumfkort och att kunna titta med min blick.
Den medicinska blicken viker undan. Istället skymtas chock. Så plötsligt bryter ett leende igenom de strama läpparna som darrar nervöst. Motvillig respekt.
”Jaha, ja. Du har fibromyalgi. Eller hur?”
”Det är därför jag är här”, och jag tittar och tittar, granskar. Känn på den, ombytta roller.
”Du som är så ung. Så tråkigt. Vad kan jag göra för att hjälpa dig? Och ditt arbete. Det kan inte vara lätt.”

Du gjorde det precis. På ett tveksamt sätt. Genom att se. Se mig, eller det jag gör. Mest för att du känner dig träffad. Vad händer med alla de patienter som inte studerar läkare-patientmöten? Hur ser du dem?

Ett litet råd: Se ingen patient som en maskin att reparera eller att avfärda om din medicinska blick inte ser det som är osynligt för den. Det är som att se utan att se. Att verkligen se innebär att varje patient räknas som en människa med en berättelse. Att se är att ta sig tid att lyssna på berättelsen, att delvis lägga den medicinska blicken åt sidan. Att ge prov på ett medmänskligt erkännande. De mest fruktbara läkare-patientmöten springer ur ett erkännande, där patientens upplevelser synliggörs. Synliga för den medicinska blicken eller ej. Oavsett bakgrund.

border_wp

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Fibromyalgi, Homo sapiens, Livet, Ohälsa, Tokfilosofi

Livet: En postmodern programförklaring

border_wp

Livet. Saker drabbar med kraft. Man slås omkull. Som i ett trauma. Synen på tid blir aldrig mer densamma. För fem år sedan kan lika gärna vara idag. Minnesbilder sammansmälter. Driver bortom förväntningarna på tidens progressivitet. Omdanat tidsperspektiv för med sig en drastiskt förändrad livsberättelse. Alla berättelser har inte en början, en mitt och ett slut. Alla berättelser lever inte upp till samhällets sociala och kulturella värderingar på hur en berättelse borde berättas.

Livet. Skiftningar i tid och rum. Obeständigheten. Beständigheten i det obeständiga. Den röda tråden klipps sönder i bitar. Ett pussel att lägga huller om buller. Barndomen sträcker sig mot sitt äldre jag och det äldre jaget sträcker sig mot barndomen. Två halvor som förlängs i varandra. Kan. Inte. Följa. Den. Röda. Linjen.

Livet. I små fragment. Tillräckliga skärvor för att omgivningen ska samla bitar och få insikt. Insikt om att den röda tråden är en föreställning bland så många andra. Skillnaden är att den dominerar. Gör anspråk på att vara det enda sanna. Ändå väcks frågan: Hur ter sig berättelsemönster i plural? Ett epistemologiskt brott mot ontologi.

 

border_wp

Lämna en kommentar

Filed under Homo sapiens, Livet, Tid, Tokfilosofi

Män och kött?

Oss tokfilosofer (egentligen borde jag kalla detta cupcakefilosofi) emellan…

Iscensättningen av könsroller låter sig inte begränsas. På kokkonstens stora scen utageras bilder av manligt och kvinnligt till fullo. Diskurserna är så påtagliga att de blir överdrivna. Det är trots allt gränser och kategorier som iscensätts. Då kan väl inte lite extra övertydlighet skada? Jo. Det finns subtila budskap i denna övertydlighet.

Jag blev positivt överraskad när jag läste Jens Liljestrands kritiska analyser (sammanvävda till en helhet) av Per Morbergs bok Morberg grillar, samt Börje Salmings Grilla med Salming. Två böcker med samma bakomliggande motiv: att glorifiera bilden av maskuliniteten. Mannen som, om han inte är gourmet åtminstone är gourmand, mannen med smak för kött, raffinerad alkohol, jaktbasker, kängor, skogsvandringar, en retorik såsom: ”korv är ju jäkligt gott att grilla”. Mannen med makten. Även i kokkonstens värld. Diskurserna penetrerar alla fält. Hur ofta skymtas inte den grillande mannen i olika media? Vi känner igen honom från barndomslandskapets tecknade serier, från amerikansk kärnfamiljspropaganda, matlagningsprogram, där maten knappast behandlas varsamt utan hårdhänt. Vi ser bilden i Solsidan som en karikatyr av den grillande förortsgubben. Ett saftigt köttstycke, eller en korv, det är grejer! Skämt eller allvar?

Män och grillning. Män och kött. Män och makt.

Just det. Män och kött.

Beteendevetenskapliga studier påvisar att det, åtminstone i västvärlden, finns en tydlig uppdelning mellan vad män respektive kvinnor förväntas äta. Det är exempelvis vanligare att män äter blodiga köttstekar, nåja kött i allmänhet, medan kvinnor äter vegetarisk mat i större utsträckning.

Män och kött. Man the hunter. Glöm det! Så stor betydelse spelade inte männens jaktinsatser i de tidigare samhällena. Det var de kvinnliga samlarna som i huvudsak försörjde stammarna. Kanske var det till och med så att hela stammen samlade? Om inte. Ja, då har vi svart på vitt. Samlandet stod för över 80% av försörjningen och krävde omfattande kunskaper om stora landområden.

Det är dock på tiden att vi utmanar bilderna av den köttsysslande mannen och kvinnan som befattar sig med växter. Dessa bilder är också diskurser som icke desto mindre blir en krass verklighet.

Läs gärna mer om män och kött:
http://www.dn.se/kultur-noje/darfor-ater-riktiga-karlar-kott
http://abcnews.go.com/blogs/health/2012/05/18/men-meat-and-masculinity-linked
http://www.huffingtonpost.com/2012/05/17/meat-men-masculinity_n_1524224.html
http://eater.com/archives/2012/05/17/just-as-everyone-suspected-manly-men-prefer-eating-meat.php
http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2145779/Men-like-meat-strong-powerful-wimpy-like-soy-say-study-authors-mince-words.html

Lämna en kommentar

Filed under Ätbart?, Böcker, Homo sapiens, I hemmet, Livet, Tokfilosofi

Gåvans ande: Vänskap och ovänskap

[Och nu! – lite tokfilosofi, allvar och homo sapiens.]

Hos maorifolket fanns det en tanke om gåvans ande, hau. När Marcel Mauss på 1920-talet skrev sin bok Essai sur le don: Forme et raison de l’échange dans le sociétés archaïques – Gåvan –  kom denna tanke att uppenbaras som ett allmänmänskligt fenomen. Vad innebär hau mer exakt?

Gåvans ande är ett slags manifestation av gemensamma moraliska värderingar och förväntningar, vilken har så stor inverkan på ens handlingar i utbyten, att den nästan blir påtaglig, som en person i sin egen rätt. Den är som en oskriven lag som finns med i varje tanke och handling, medvetet såväl som omedvetet. Eller som en moralens väktare, vilken ser till att vi ger på rätt sätt, på rätt plats och vid rätt tidpunkt.  Att inte balansera dessa aspekter väl skulle kunna leda till att två goda vänner går skilda vägar. Gåvans ande är den som binder oss samman men som även kan så split i en relation.

Hittills har gåvans ande beskrivits som ett samhälleligt fenomen, det ska dock skrivas att den inte bara finns runtomkring oss, den finns också inom oss. På så sätt står mycket på spel när vi ger och tar emot. Om man inte är försiktig kan man förlora en oersättlig del av sig själv och på samma sätt förstöra en del av en annan persons väsen. Det var inte bara hos maorifolket som gåvan betraktades som själfull, utan detta kunde även kännas igen hos andra stammar runt om i världen och icke desto mindre i Mauss eget samtida franska samhälle. Åren har gått sedan dess, men det ter sig som om gåvans ande lever vidare in i dessa dagar.

Under sina mest hängivna stunder som antropolog blir det lätt så att man experimenterar med sina kunskaper på de människor som omger en. Relationerna granskas med kritiska ögon och man börjar ifrågasätta allas, även sina egna, ageranden. Detta kan i och för sig vara bra, det vill säga om man eftersträvar att leva ett liv som ensamvarg, annars bör man nog försöka lägga band på sin nyfikenhet.

Så läser man ett verk som Mauss Gåvan och plötsligt är man fast igen. Tankarna går runt och runt i huvudet. Finns det någon som helst frihet och generositet i givandet eller döljer det bara själviska motiv?

Det var för ett par somrar sedan som jag insåg betydelsen av att acceptera en annan människas gåva. Jag var och hälsade på min dåvarande egyptiske pojkvän som arbetade i en kristallbutik i Prag. Den arabiska gästvänligheten är välkänd och för honom är detta en viktig kulturell värdering som han vill värna om. Något som definierar den han är. I sann givmild anda tyckte han att jag skulle komma till kristallbutiken och välja saker till både mig själv, min familj och mina vänner. Detta bar mig emot då jag dels tyckte att han borde spara sina pengar och göra något för sig själv istället, jag visste ju hur hårt han jobbade, dels kände jag mig köpt och denna känsla var ofrånkomlig. Jag tackade mycket bestämt nej. Han blev minst sagt kränkt, men gav sig inte. Han skulle prompt ge och fortsatte att försöka locka mig till att välja en gåva, jag fick till och med välja vad jag ville ha i andra butiker. Men jag var lika envis, vilket sårade honom grundligt. För honom blev det hela personligt, som ett avvisande gentemot honom.

Det var Mauss som fick mig att tacka nej, eftersom jag funderade på vilka konsekvenser ett mottagande skulle innebära, skulle jag behöva stå i skuld till min egen pojkvän? Kunde våra immateriella känslor degraderas till något så materiellt som en kristallpjäs? Och det var Mauss som senare fick mig att förstå innebörden av att jag vägrade acceptera min pojkväns gåva. När man ger, ger man något av sig själv, en del av sin själ. När jag vägrade ta emot avvisade jag inte bara materiella saker utan min pojkväns väsen. Jag hade lika gärna kunnat säga nej till honom, för det var den effekt min envishet hade. Mauss menar att en vägran mot att acceptera det som ges kan skada en relation allvarligt och det var detta som hände i vårt fall. Kanske hade ett ja kunnat stärka vänskapsbanden, genom att vi hade ingått ett slags förbund som går ut på att ge, ta emot och återgälda. Det står klart att nej:et kapade banden. Fast på vilka villkor ska man tacka ja?

Gåvogivandet är fullt av förpliktelser. Vill man underkasta sig dessa när man kan vara fri? Från den stund man tar emot det någon ger är man inte längre sin egen. Varför är det så? Hemligheten ligger i gåvans natur som utgörs av tre grundläggande principer: Du ska ge, ta emot och återgälda. Då vi alla föds in i denna mentalitet blir gåvan och dess normer till oskrivna lagar vilka inte tåls att utmanas. Det pris man betalar om man frångår dessa normer kan bli högt, för den som underlåter sig att inte återgälda det han eller hon har fått degraderas i den andres ögon och förlorar således sin värdighet. Därför kränker man inte bara givaren utan också sig själv. Att inte ta emot en gåva indikerar i sin tur att man anser sig själv vara ovärdig det som erbjuds en. Även i detta fall förlorar man sin värdighet. Vilket dilemma.

När jag var yngre var kedjebrev oförtjänt populära. Om man mottog ett brev utan att skicka ett vidare, kunde man förvänta sig all världens olycka, åtminstone om man skulle lita till brevens hotfulla ord. Kedjebrevet i sig besatt nästan en form av ande som det var bäst att man skickade vidare snarast möjligt. Vem visste vad som väntade annars? Oftast låg breven och ruvade i min byrålåda. En del av mig ville svara på breven, så att jag inte drabbades av hemska förbannelser och ond bråd död, men en annan del, den dåliga brevvännen, tog i regel överhanden. Så hände det sig att jag fick leva med en gnagande oro i maggropen, tills kedjebrevet föll i glömska. Detta utbyte som gav upphov till oro hos mig, berikade många andra flickors liv. Det var ett sätt att knyta nya vänskapsband på, en del fick brevvänner från alla världens hörn. Den som inte deltog hade förstås inte lika stor tur.

Den ande som innebor gåvan kan bli direkt skadlig, om man inte skickar den vidare i form av en gengåva. I Sverige skulle vi benämna denna skadliga ande dåligt samvete. Att bara ta och ta utan att ge tillbaka, betraktas näst intill som amoraliskt, som hänsynslöst. Något som man inte vill göra sig skyldig till att vara om man lever ett liv i enlighet med de sociala normerna. För de flesta i detta land är tid dyrbart och något av det mest värdefulla vi kan ge varandra. Tid till att lyssna, tid till att hjälpa, eller tid till att bara umgås och ha det mysigt tillsammans och så vidare. Att ge av sin tid innebär definitivt att man ger av sig själv och om denna gåva i det långa loppet inte omhuldas utan bara tas emot och inte uppskattas, kommer givaren att känna sig försmådd, tom. Energitjuv är ett vanligt ord. Den person som tar av ens tid utan att ge tillbaka stämplas som en energitjuv. Energitjuvar, dessa egoistiska parasiter, är människor som får oss att må dåligt, därför måste vi lära oss att handskas med dem, skulle många mena. Men det är inte alltid så lätt att säga nej när någon vill ha något av en. För att ge oss en skjuts i rätt riktning finns det numera tonvis med böcker som syftar till att lära oss att stänga det alltför frikostiga energigivandets kanaler, och på så vis göra oss av med de oönskade energitjuvarna. Att ge av sin dyrbara tid behöver inte bara leda till en känsla av energiförlust, tvärtom är detta givande nödvändigt i relationsbyggandet. Få skulle vilja vara vän med en person som inte finns till där för en när det behövs som mest. En person som stänger sina kanaler och bara går sin väg, kan förvänta sig att förlora många vänner genom sitt oengagerade handlande. Alla relationer förutsätter att man avvarar tid till att värna om varandra. Ju mer tid man ger och får tillbaka, desto starkare relation. Vad gäller vänskap har man allt att vinna på att ge av sig själv. Visserligen händer det att man drar en nitlott ibland och får in en energitjuv i sitt liv, fast å andra sidan är det troligare att man får en nära vän.

Lämna en kommentar

Filed under Homo sapiens, Litteratur, Livet, Resande, Tokfilosofi

Åt skogen med jantelagen!

Bakom varje människa finns en resa. Om någon skulle fråga mig vad det är som räknas: resan eller resultatet, skulle jag utan tvekan svara resan. Det är resorna som får oss att växa som människor. Oftast förväntar vi oss att vi ska vandra längs raka vägar mot de liv vi vill ha, men tyvärr är livet kringelikrokigt och allt annat än vad man förväntar sig. Ibland drabbas man av livet. Det finns vissa saker som viljestyrka och målsättningar inte rår sig på och andra saker som man med tankens kraft kan manövrera. Saken är den att det är resorna, oavsett våra destinationer, som formar oss som människor.

Jantelagen förminskar inte bara de resultat människor uppnår, den förminskar själva resorna som har gjort oss till de vi är. Bakom varje människa finns inte bara en resa, det finns hårt arbete, för somliga slit och ständig kämparanda. Samma slit och kämparanda som människor ser på med förakt. Det är ju trots allt fult att försöka åstadkomma något? Att tro att man är någon?

Vi är alla någon. Vi har bara vandrat längs olika vägar och villovägar. Drabbats på olika sätt och gjort olika val.

Åt skogen med jantelagen som förminskar våra livsresor, genom att på molekylnivå dissekera våra resultat, på ett sätt så att resorna osynliggörs. Istället för att syna andra människor – för visst är det märkligt att många gör mer väsen över den resa man har gjort än vad man själv gör? – borde man erkänna sig själv och tänka på den där genomgripande resan man genom att bara leva har gjort och genomgår och samtidigt ha en förståelse för att det finns själar och brinnande engagemang bakom de resultat som har åstadkommits. Detta är vad som menas med ödmjukhet, inte förakt gentemot andra människors och sitt eget värv.

Lämna en kommentar

Filed under Homo sapiens, Livet, Tokfilosofi

Ett tillägg till 45-sekunders-tokfilosofi: ”Kulturkrock”

Alltså Sandra, det där duger faktiskt inte. Ska du tokfilosofera, ska du göra det med stil, som jag gör. Och hur tokfilosoferar man med stil? Jo, man – vad är det nu ni människoapor kallar det? Ja, just det! – man namedroppar och krånglar till det hela med intrikata teorier, så att ingen förstår vad det är man pratar om. Läs och lär (gärna från böckerna i dina bokhyllor, såsom Sanning och metod):

Var och en har sin egen förståelsehorisont, hävdade filosofen och tillika hermeneutikern Hans-Georg Gadamer. Gadamer som egentligen skisserade upp en hermeneutisk (tolknings-) modell, vilken fokuserar på vad det är som händer i mötet mellan läsaren och texten, har kommit att inspirera många som intresserar sig för vad det är som händer i människomöten. De grundläggande principerna är desamma i båda fallen. Som skrivet, vi har alla en förståelsehorisont, den är inte rigid utan omförhandlas, likväl präglar den vår uppfattning av ‘den andra’, då den bland annat karaktäriseras av våra fördomar. Då förståelsehorisonterna är dynamiska är det orimligt att tala om krockar (exempelvis ”kulturkrock”), utan vad som sker i ett möte är en horisontsammansmältning där en ny form av kunskap eller vetskap uppstår i just mötet. Detta behöver inte betyda att man ändrar uppfattning eller övertar ‘den andras’ åsikter, utan att man lyssnar till dem, överväger dem och försöker förstå.

Dig, Sandra (och alver), kommer jag däremot aldrig vilja försöka förstå mig på.

Hah. Känn på den!

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Hjärnspöken?, Homo sapiens, Tokfilosofi

45-sekunders-tokfilosofi: ”Kulturkrock”

Det är märkligt vad ett enda ord kan sätta stopp. ”Kulturkrock”. Hah! Inget mer med det. Dörrarna stängs. Nåja, visiren smäller igen. När folk tar detta ord (en svordom?) i sina munnar får det nämligen mig att tänka på två personer som båda är iklädda rejäla pansar. De går i blind hastighet mot varandra och plötsligt hörs ett BANG. Var och en flyger åt varsitt håll, som om de båda livsvärldarna är oförenliga.  Men är de verkligen det? Det är på tiden att vi istället för att tänka på kulturella hinder, frammanar visionen om kulturella möjligheter. Det är ordet ”kulturkrock” som sätter punkt, skiljer två livsvärldar åt, inte själva mötet. Man lär sig alltid något nytt i ett möte. Oftast saker om sig själv som man allra helst inte ville veta. Så hur kan det röra sig om en ”krock”? Vi borde kalla det kulturell eller mellanmänsklig lärdom.

Lämna en kommentar

Filed under Homo sapiens, Tokfilosofi