Kategoriarkiv: Landet Ingenstans

Jag <3 Peter Pan

border_wp

Trots att jag fyllt 27 år. Trots att jag är kvartstant eller halvtant. Och trots att jag har fått små, små rynkor under ögonen, är det ändå med Peter Pan jag hör samman. Inte så märkligt att Peter Pan-skulpturen i Kensington Gardens, intill Hyde Park i London, har blivit mitt hjärtas pilgrimsort.

DSC_0125

DSC_0133

DSC_0130

DSC_0136

DSC_0132

DSC_0135

border_wp

Annonser

2 kommentarer

Under Homo petrus panis, Landet Ingenstans, Livet, Tid

Schackpjästornet

[Om jag hade fått bestämma hade jag varken blivit bortförd till utomjordingarnas slitsamma tillvaro eller druckit en galenpyttes brygd som gör att jag dunstar och försvinner. Ja, om jag hade fått bestämma hade jag allra helst tillbringat de senaste veckorna i detta flöde. Drömma kan man alltid göra… om är aldrig långt borta.]

på den tiden när tiden bara var en oroväckande möjlighet, tänkte jag att framtiden skulle vara bakom en gardin av doftande pioner i ett förtrollat schackpjästorn, där mekaniska mässingfjärilar vill bli uppvridna och flyga ikapp med smaragderna i himlen eller kanske bara vila på en av blommorna som egentligen är en rosa agat i en påfågelträdgård och där karusellmusik är det enda som hörs förutom klirrandet från mässingfjärilarnas vingslag, en plats att andas på, men i tystnad

jag tänkte att någonstans därinne kan jag sitta mitt i varandet, bland dansande könlösa elfenbensfigurer, dolda bakom masker som är mer levande än de ansikten jag möter i tiden som ännu inte är, ibland stannar de, men då måste jag bara vrida upp dem igen och de börjar dansa i en karnevalisk virvelyra, då vill jag nästan också dansa, en arm och ett ben sträcks ut, men befrielsen finns i stillheten, i att planlöst sitta och ändå vara delaktig i ett kugghjul

tick-tack, tick-tack, är det ljudet av min mekanik som hörs eller är det tankarna som rusar iväg till den plats där jag allra helst inte vill vara, tankarna återerövras av mässingfjärilarna

att få slumra på moln i en säng av böljande bolster och blicka upp i ett tak med rörliga bilder framdrivna av min fantasi, att få ligga där stilla, stilla, högst upp i tornet, och titta tills ögonen svider som grus och inte längre ger vardagen lyskraft

rivande bolster och schackpjäsen vilandes i min hand, återförd av minuter

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Glada tankar, Hjärnspöken?, Homo petrus panis, Landet Ingenstans, Poesi, Skrivande, Tid

Gråt inte, pappa

[Kortprosa]

Mamma sa alltid att hennes tårar är osynliga. Jag trodde inte att en vuxen kan gråta. Det är väl bara barn som gråter? Så hörde jag dig gråta en kväll. Du grät över de svarta måsarna som mest liknade olycksbådande sorgmantlar på en blodröd, nedåtstigande himmel som flöt ut över hela akvarellpapperet. Tidigare den kvällen frågade du:
”Är det en sorgtavla, det du har målat, Sandra? Sörjer fåglarna min död?”
Bruna ögon mötte bruna ögon.
”Pappa, jag har ju ingen vit färg. Du har köpt alla färger, förutom vit. Därför är måsarna svarta och inte vita”.
Men, ja, jag var helt övertygad om att du skulle dö. Att ditt hjärta skulle sluta slå. Jag grät över det varje dag. Barn gråter. Du grät också den kvällen. Rädd för ditt värkande hjärta. Rädd för min oro. Trött på att jag lyssnade extra noga efter varje hjärtslag, alltid beredd att lappa samman hjärtat ifall det skulle gå i kras.
Du grät först efter att jag hade krupit ner i sängen. Jag kunde inte sova och hörde dig. Det var inte meningen att jag skulle höra. Du ville gråta för dig själv.
Förr brukade vi gråta tillsammans. På låtsas. Efteråt skrattade vi så att vi kiknade. Den här gången var annorlunda.
”Gå inte ut i köket, Sandra”, sa mamma.
Jag gick dit i alla fall. Kramade om dig. Försökte trösta. Tavlan låg på bordet, fläckig av dina tårar.
”Gråt inte, pappa”, viskade jag skamsen medan jag skylde tavlan.
Du fortsatte gråta.
Nästa dag åkte vi till konstnärsbutiken och köpte vit färg. Låtsades som om ingenting hade hänt.
Jag har aldrig mer målat svarta fåglar.

Lämna en kommentar

Under Landet Ingenstans, Litteratur, Livet, Ohälsa, Poesi, Skrivande

Det stora i det lilla: När körsbärsträden blommar

regnkyssta körsbär
driver på en flod av kråkor –
barnens tomma händer

Jag kommer så väl ihåg körsbärsträdet. Det måste ha vuxit där i alla tider, utanför barndomslandets köksfönster. Vackert blommande, men nästan alltid tomt på körsbär, då de rovgiriga kråkorna sällan lämnade kvar några körsbär åt oss barn. Sedan var det de japanska körsbärsträden. Jag brukade alltid sitta under dem medan blomma efter blomma föll tills träden blev helt nakna.

Fascinationen för körsbärsträd har aldrig överblommat. Ibland har den dock slumrat. När man tillåter det bli höst inombords, glömmer man bort storheten i det lilla. För att återerövra storheten började jag haikudikta. Kanske inte helt oväntat blev körsbärsträden ett allt vanligare motiv i mina dikter. De senaste veckorna har jag  bara tänkt i termer av körsbärsträd, associerat vilt. Vilka fantastiska bilder de väcker i mig. Dessutom finns de just för tillfället överallt i Varbergs stad, som en påminnelse om att underbart är kort, men även tillfällen vilka är fullt möjliga att ta tillvara och förövrigt tillåtna att begråta.

Likt körsbärsblomman
spegelbildens läppar
sammanpressade

regnandes i skära nyanser
Körsbärsblommorna
färgar mina kinder

Underbart är också föränderligt:

Lämna en kommentar

Under Glada tankar, Landet Ingenstans, Livet, Poesi, Skrivande

En guldstjärna till mitt schackpjästorn

Landet Ingenstans – barndomslandet – är aldrig långt borta. Jag tror att det ruvar i mig, redo att gripa tag i tanken så fort det får tillfälle. Häromveckan, när jag såg på filmen Hugo Cabret, var ett sådant utpräglat tillfälle. Jag kunde inte göra så mycket annat än att sitta där, trollbunden, medan minnena hopade sig i huvudet. De där tankarna har jag också tänkt. Nåja, bara nästan.

I mitt barndomsland drömde jag ofta om ett förtrollat schackpjästorn. När jag än önskade sköt schackpjäsen i höjden och blev till ett riktigt torn som omgavs av en påfågelträdgård. I tornet bodde en kung, som först var ganska ensam. Min enda stora kärlek, tror jag att han var. För att fördriva tiden, och kanske jaga bort oroväckande inre demoner, uppfann han de mest makalösa mackapärer. Mekaniska fjärilar, ädelstensblommor, dansande könlösa elfenbensfigurer, ett tak som avspeglar beskådarens fantasi och så vidare.

Det bästa av allt var dock hans bibliotek som rymde all världens kunskap. Om nätterna satt han där och läste sig till sömns. Omättlig kunskapstörst.

Jag tänkte att här vill jag stanna för evigt. Mitt upp i hans mekaniska skapelse, med kugghjul, och det ständigt klirrande ljudet. Senare flyttade en annan kvinna in, ännu ett hjärnspöke. Hon var tillräckligt overklig för att kunna ta del i mekaniken och hans visioner.

No hard feelings. Jag älskar dem båda. De var den oumbärliga luft jag andades under mina tonår. Och de tycks aldrig försvinna, även om jag inte andas dem 24 timmar om dygnet. Vardagen har på så sätt hunnit ikapp mig och nu snurrar  jag i (o)takt med andra kugghjul.

Men som mottot lyder: Man kan alltid dikta om det. Så gjorde jag. Skrev ut ett flöde, vilket jag förstås lade upp på poeter.se. Till min stora förvåning har just detta flöde, en del av mitt Landet Ingenstans, prytt poeter.se:s förstasida ett antal dagar:

”Din text:

Schackpjästornet

Har blivit en utvald text, som visars på poeter.se:s förstasida. Texten kommer vara synlig där tills dess en annan text väljs ut, vanligtvis efter cirka ett dygn, men tiden kan både bli längre eller kortare.

Texten kommer även tilldelas en guldstjärna, som syns när man läser texten och den kommer listas på sidan Utvalda texter i ett år.

Mvh
Redaktionen, Poeter.se”

En guldstjärna till mig? Precis som till en lydig skolflicka. Och mitt flöde som är total anarki. Tusen x tusen tack, poeter.se. Och tack till dig, Hugo Cabret, som rörde upp det slumrande inspirationsrus vilket blev till en prosadikt.

Läs Schackpjästornet.

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Film, Landet Ingenstans, Livet, Poesi, Skrivande

Jag borde sova nu

00:56. Onsdagsnatt eller är det torsdagsmorgon? Inga älvor syns. Men jag kan känna dem. I benen. Det där pirrandet i klotrunda fötter, efter att av nödvändigheten varit fängslad framför datorn. 26 sidor skrivna i ett tvångsrus den senaste veckan. Luften härinne blir allt tyngre att andas. Jag skapar ännu mer koldioxid genom att skriva, alltmedan vattennivåerna i fötter och ben stiger. Snart stiger det väl mig åt huvudet också. Men jag hade lovat mig själv en sak: Att jag ska skriva på något som inte har med skolan att göra. Och här sitter jag nu, alla lampor är tända och datorskärmen flimrar. 01:04. Rastlösheten river i mig. 01:05. Ah, måste göra en urtjusig border. Jag kan se den långa natten framför mig. Utanför fönstret tindrar stjärnan Landet Ingenstans. 01:17. Sådär.

Lämna en kommentar

Under Landet Ingenstans, Livet, Sömnlösa nätter, Studier