Kategoriarkiv: Läsande

Hur blev jag ”sån”

border_wp

(Jag inleder detta inlägg med en fetstilad parentes. Ångra aldrig livet eller den du blivit. Var den du är och gör ditt bästa för att skapa möjligheter för dig själv, även där hindren tornar upp sig. Vi kan alla flyga, vi gör det bara på olika(?) sätt.  Så lyder mottot här.)

”Hur blev du sån?” Jag har aldrig kunnat bestämma mig för om jag ska smickras eller förolämpas av denna fråga som har följt mig ända sedan den dagen jag drabbades av kronisk smärta. Ja, hur blev jag ”sån”? Mitt liv förändrades över bokstavligen en natt. Jag tvingades växa upp på ett brutalt sätt när jag var tio år och har sedan dess aldrig vetat hur jag ska betrakta mig själv. Som ett barn i en vuxens kropp? Eller som en vuxen i ett barns kropp? En sak är säker. När man väl har drabbats av kronisk smärta finns det ingen återvändo. Man kan inte trolla bort den smärta som gör en alltför medveten om att man lever. Man kan inte heller trolla bort år av lidande. Ett lidande som ärrar.

”Hur blev du sån, Sandra? Du är alltid så djup och filosofisk. Kan aldrig prata om normala saker. Kan aldrig vara som alla andra.” Det sägs att fulla män talar sanning. Kanske är det så att jag inte skrattar lika otvunget som andra alla dagar. Kanske kan jag inte prata om samma saker som andra. Kanske kan jag heller inte uppskatta fyllor. Jag har aldrig kunnat ta del av den världen. Många andra började slå runt redan i tonåren. I tonåren var jag en labbråtta på vilken läkarna fann det intressant att testa allehanda medicinska preparat. På den tiden ansågs det vara ytterst ovanligt med barn som hade kronisk smärta och fibromyalgi. Jag var ett medicinskt under. Eller misslyckande. ”Prova det här, Sandra, så ska du se att du mår bättre.”

Jag mådde aldrig bättre. Smärtan och symptomen tilltog för varje månad. Varje dag var en kamp för att överleva dagen. När jag väl kom hem från skolan ville jag bara vara. Kunde inte ha någon nära eftersom jag var utmattad.

Så jag festade aldrig. ”Nej, tyvärr jag kan inte komma ikväll. Jag äter för starka tabletter, för min värk alltså, så jag kan ändå inte dricka.” ”Jaha, kan du inte dricka är det väl lika bra att du inte kommer.” Och jag räddades undan en kväll och en natt i ett sällskap som skulle ställa krav på hur jag skulle vara. Någon jag inte kunde vara och aldrig kommer kunna bli. Jag visste det vid den tidpunkten. Jag satt hemma varje kväll, varje natt, varje helg. Och jag läste och skrev. Detta blev nästan mitt allt. Någon jag kunde vara. Jag upptäckte världar som fick mig att tänka på något annat än smärtan. Då och då drömde jag mig bort till andra möjligheter. Nåja, jag dagdrömde nästan hela tiden. Ibland filosoferade jag. Min räddning. Saker jag kunde göra, när smärtan hindrade mig från att göra de saker som andra gjorde.

Läkarna stirrade på mig, men talade till min mamma: ”Hur blev din dotter sån? Hon är så vuxen… lillgammal.” Vad skulle hon svara? Jag kände mig mest besvärad. Någon läkare kom på att det kan vara en god idé att skicka detta arma barn – alltså mig – till en psykolog. ”Det finns ju inte en chans att hon ska kunna ta sig igenom något så fruktansvärt som kronisk smärta och fibromyalgi på egen hand.” Det gjorde jag aldrig. Jag hade mamma och pappa. Men psykologerna skakade på huvudena av förundran: ”Hur blev du sån, Sandra? Du är så vuxen och klok. Har så annorlunda och unika intressen.” Vi pratade mest om filosofi och om konsten att leva. Om poesi och om gamla greker.

Hur blev jag ”sån”? Egentligen är svaret på frågan uppenbart. Ändå envisas andra med att ställa denna fråga, trots att de vet om att jag är sjuk. Jag råkade ut för ett operationstrauma som barn och fick därefter kronisk smärta och fibromyalgi. Jag kunde inte längre leva som ett barn eller en tonåring. Mitt liv bestod nämligen av smärta, läkarbesök, smärta, längre sjukhusvistelser och smärta. Trots mina föräldrars kamp för att ge mig en fantastisk uppväxt – och visst var den magisk! – tog sjukdomen min rätt till att vara barn och leva ett vilt tonårsliv ifrån mig. Därför är jag ”sån”. Det andra kallar ”så djup och filosofisk”, men som jag skulle vilja benämna drabbad av livet. Jag har aldrig förstått att jag skulle kunna vara, eller borde vara, på ett annat sätt. Inte ens nu när jag är vuxen. Detta är trots allt den enda verklighet jag känner till.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Läsande, Livet, Ohälsa, Skrivande

H. G. Wells och Jules Verne barnboksförfattare?

border_wp

Hela världen vet att jag älskar barnböcker. Det är inte heller en hemlighet att jag ofta går så långt att jag bestämt hävdar att många barnböcker är mer välskrivna än böcker för vuxna. Frågan är om det alltid finns tydliga gränser mellan var barndomslandets och vuxenlandets böcker slutar och tar vid.

Så finns det en kuriös subkultur, som även skulle kunna kallas litteraturvetare (dit jag själv är på väg att sälla mig). Liksom de flesta vetenskapsmän är de mästare på att skapa kategorier, som har mer med ett synsätt än det vi benämner verklighet att göra.

Häromdagen blev jag MYCKET undrande när jag läste att H. G. Wells och Jules Verne främst skrev barnböcker. Det hela var formulerat på ett nästan nedlåtande sätt. Det är inget fel på barnböcker. Det är inget fel på Wells eller Verne. De var en av sin samtids största allegoriker, som visserligen skrev äventyrsromaner, men som framför allt skrev fantastik innehållandes en djuplodad kritik mot kolonialismen och imperialismen. Alla fantastiska inslag till trots var deras böcker således samtidsskildringar med djupa och mångfacetterade bottnar. Trevligt tankegods för den som är villig att se bortom kategorierna högt-lågt, där fantastiken, trots sin goda gärning, ännu inte har fått det erkännande den förtjänar i litteraturvetarnas ibland alltför snäva synsätt. Med andra ord kanon. För mig är barnböcker något av det vackraste som finns, men jag kan inte gå med på att kalla Wells eller Verne för barnboksförfattare. Det skulle vara att förneka deras visioner. Punkt.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Böcker, Fantastik, Homo ludens, Läsande, Litteratur, Tokfilosofi

Nya möjligheter: Kreativt skrivande/kreativt läsande

Låt oss fånga orden tillsammans.

Från och med nu kommer jag överhopa denna blogg med nya möjligheter: kreativt skrivande/kreativt läsande.

Skrivandet är kreativt. Läsandet är också kreativt. För de som är engagerade i det kreativa skrivandet finns det en numera näst intill skriven lag: Om du vill bli en bra skribent måste du läsa. Skrivandet är ett hantverk, eller må det kallas en konst, som allra bäst utforskas genom att läsa, läsa och läsa, för att sedan omsättas i ren praktik. Vill du bli en bra poet bör du studera andra poeter et cetera. Inga konstigheter.

Skrivandet och läsandet är även världar av möjligheter. Dessa världar väntar på att utforskas. Ibland lyckas man upptäcka, kanske rentav fånga, en av dessa möjligheter och då har man hittat något värdefullt.

Hur ska vi fånga möjligheterna? Genom att utforska, upptäcka och diskutera det som andra har skrivit, det vill säga böcker, olika nyttiga media där man kan skylta med och publicera sitt material, samt allehanda skrivövningar.

Fånga orden!

Lämna en kommentar

Under Fånga orden!, Glada tankar, Läsande, Skrivande