Kategoriarkiv: Litteratur

Skrivövningar: Haikuverkstad

border_wp

Som jag skrev för ett tag sedan kommer denna blogg rikta in sig ännu mer mot det kreativa skrivandet och det kreativa läsandet, då dessa är viktiga delar av mitt liv. Vad kan väl passa bättre än att inleda med en haikuverkstad?

Vad är haiku?

Haiku är ursprungligen en japansk kortdikt som består av sjutton stavelser. I Japan har man skrivit haikuliknande dikter sedan 1100-talet, men det var först i slutet av 1800-talet som begreppet haiku myntades.

Fastän haiku är så fåordig, rymmer en sådan dikt många bottnar. Känslan av djup skapas genom att man på samma gång kontrasterar och sammanväver två olika bilder.

Den ena bilden ska allra helst byggas upp kring ett årstidsord. I Japan har man för övrigt fem årstider: vår, sommar, höst, vinter och nyår.

Den andra bilden ska skapa ett brott mot den första bilden, genom att man använder sig av ett så kallat ord som skär av. På så sätt skapar dikten i sin helhet eftertanke, vilket också gör att den expanderar.

När det skrivs haiku i Sverige, kallas denna form ofta för västerländsk haiku. Eftersom det svenska språket skiljer sig från det japanska har man varit tvungen att omförhandla formen en aning. Av traditionen har man valt att knyta an till de sjutton stavelserna (a, o, u, å, e, i, y, ä och ö), samt årstidsord och ord som skär av. De sjutton stavelserna fördelas på tre rader: 5/7/5.

Detta är dock på väg att förändras. Fri haiku får en allt starkare genomslagskraft. Alla haikudiktare är inte intresserade av att räkna stavelser, utan menar att det istället borde fokuseras på den stämning och känsla som är så specifik för haiku. Även om årstiderna är centrala i fri haiku, öppnar denna diktning för nya tematiska experiment. Tanken om «ord som skär av» är detta till trots seglivad.

Haikuövningar

1. Läs gärna exemplet av Tomas Tranströmer och tänk på formen medan du läser:

Den vita solen
träningslöper ensam mot
dödens blåa berg.

(Sorgegondolen 1996)

2. Skriv en egen haiku med formen 5/7/5 stavelser. Orden körsbärsblom och himmel (böj dem hur du vill) ska finnas med. Experimentera därefter med din haiku och byt plats på den första och den tredje raden.

3. Skriv en egen svit med haiku (fyra stycken), där du i var och en knyter an till Sveriges fyra årstider (en dikt för varje årstid). Varje dikt ska alltså innehålla ord som är specifika för just den årstid du skriver om.

4. Läs gärna exemplet av th. Vandergrau (pseudonym) och tänk även här på formen medan du läser:

månen vandrar
genom sina kvarter
jag går i mina

(Fri haiku 2009 :4)

5. Skriv en egen haiku, men nu i fri form, strunta i stavelser och lek med formen. Även i detta fall ska orden körsbärsblom och himmel (böj dem hur du vill) finnas med. Omtolka gärna den första haiku(n) du skrev.

6. Omtolka din svit med årstidsinspirerade haiku till den fria formen.

border_wp

Annonser

Lämna en kommentar

Under Fånga orden!, Glada tankar, Litteratur, Poesi, Skrivande, Skrivövningar

H. G. Wells och Jules Verne barnboksförfattare?

border_wp

Hela världen vet att jag älskar barnböcker. Det är inte heller en hemlighet att jag ofta går så långt att jag bestämt hävdar att många barnböcker är mer välskrivna än böcker för vuxna. Frågan är om det alltid finns tydliga gränser mellan var barndomslandets och vuxenlandets böcker slutar och tar vid.

Så finns det en kuriös subkultur, som även skulle kunna kallas litteraturvetare (dit jag själv är på väg att sälla mig). Liksom de flesta vetenskapsmän är de mästare på att skapa kategorier, som har mer med ett synsätt än det vi benämner verklighet att göra.

Häromdagen blev jag MYCKET undrande när jag läste att H. G. Wells och Jules Verne främst skrev barnböcker. Det hela var formulerat på ett nästan nedlåtande sätt. Det är inget fel på barnböcker. Det är inget fel på Wells eller Verne. De var en av sin samtids största allegoriker, som visserligen skrev äventyrsromaner, men som framför allt skrev fantastik innehållandes en djuplodad kritik mot kolonialismen och imperialismen. Alla fantastiska inslag till trots var deras böcker således samtidsskildringar med djupa och mångfacetterade bottnar. Trevligt tankegods för den som är villig att se bortom kategorierna högt-lågt, där fantastiken, trots sin goda gärning, ännu inte har fått det erkännande den förtjänar i litteraturvetarnas ibland alltför snäva synsätt. Med andra ord kanon. För mig är barnböcker något av det vackraste som finns, men jag kan inte gå med på att kalla Wells eller Verne för barnboksförfattare. Det skulle vara att förneka deras visioner. Punkt.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Böcker, Fantastik, Homo ludens, Läsande, Litteratur, Tokfilosofi

Not-so-good-poet-wannabe: Shakespeares sonett XXI

Det är tanken som räknas. Eller hur? Mina supderduperhemliga utomjordingskontakter har skickat gåvor genom cyberrymden. De tänkte att Not-so-good-poet-wannabe, en robot som jag kan se som ett hologram, skulle röra mig till tårar genom att recitera den vackraste dikt jag vet: Shakespeares sonett XXI. Vad ska jag säga? En aning gällt och monotont. (Om det inte ska börja knaka i våra bräckliga relationsfogar, får ni nog överrumpla mig med något bättre.) Men tack!

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Glada tankar, Hjärnspöken?, Litteratur, Poesi

Sandras hjälteskola

I den tuffa skolvärlden råder nästan ett the-survival-of-the-fittest-liknande tillstånd. För att som vikarie kunna slå sig fram i denna grymma människodjungel, krävs det att man har ett ess i skjortärmen att plocka fram när det behövs som mest. Mitt trumfkort är grekisk mytologi. När de gamla berättelserna väl har dammats av och piffats till med en nypa blod, slanguttryck och många fula miner får de ett stort underhållningsvärde. Scenen är min och jag ger allt likt en teaterapa.

De uråldriga berättelserna gör ofta ett stort intryck på lyssnarna. Dagar, veckor, ibland månader efter, händer det att de coola killarna kommer fram och hälsar eller att man får en varm kram av en extra uppmärksam elev: ”Fröken, fröken. Jag kommer ihåg sagan du berättade för oss.” Jag blir genast smickrad. ”Jaha. Vilken del tycker du allra mest om?” Man möts av ett förtjust leende: ”Den där delen när pappan hoppade från klippan och dog. Kan du berätta fler såna sagor?”

I min iver att dela med mig av, och stundom påpracka andra, min kärlek till det förgångna öser jag på med hela registret. Barnen får höra om hur Theseus dräper den fasansfulla Minotaurus som dväljer i labyrinten på Knossos (Kreta). Om hur Perseus lyckas förstena Medusa genom att vända hennes styrka mot henne själv. Om Odysseus, som med sitt skarpa huvud och sin lena tunga, förmår att överlista obygdens monster. Och om Herakles – hjältarnas hjältes – tolv stordåd. Dessa sagohjältars bragder ter sig oändliga. Hur gör man för att bli en hjälte?

Barn (och vuxna), glöm allt jag sagt. Att vara hjälte handlar inte om att störta monster i fördärvet eller om att vara fysiskt stark, utan om att göra något som är större än sig själv. Att sluta upp att tänka på sig själv för en gångs skull, om så bara för några sekunder, eller att kämpa på fastän tillvaron känns outhärdlig. I sin bok Den grekiska mytologins värld beskriver Richard Buxton de grekiska hjältarna på ett träffande sätt, han menar att de hjältar vi får möta i den grekiska mytologin utforskar den mänskliga verklighetens möjligheter. Dessa möjligheter prövas genom att hjältarna uträttar näst intill omänskliga handlingar och ständigt tvingas axla tunga bördor. Ibland slås man av tanken att de grekiska hjältarna uträttade former av sisyfosarbeten, att bördorna aldrig lättade från deras axlar. När de väl hade uträttat ett stordåd var de tvungna att ta itu med ett nytt. Alla stordåd behöver inte vara övermänskliga om du ser dig omkring upptäcker du säkert att det även finns många vardagliga exempel på hjältemod. Egentligen är vi alla hjältar. Då och då. Även den där konstiga vikarien som tycker om gamla gubbar. Hon tar sig an monster dagligen, om än söta sådana.

Om du trots allt föredrar den klassiska versionen av hjältemod och allt vad det heter, följer en liten myt från det antika Grekland nedanför:

Berättelsen om Theseus och minotaurus

För länge sedan bestod det vi idag kallar för Grekland av många små riken. Athen var ett av dessa riken och dess kung hette Aigeus. Aigeus hade en ynglingason – Theseus. Allt var inte frid och fröjd i det athenska kungariket, athenarna dignade nämligen under en större makt, Kreta eller närmare bestämt kung Minos av Knossos. Var sjunde år måste Athen skicka sju gossar och sju flickor till Knossos, där de kastades ner i en enorm labyrint för att mata odjuret som härjade däri. Som ni säkert förstår var Athen tyngt av sorg. Så var det åter dags för det hårt drabbade kungariket att skicka iväg en skeppslast full av ungdom. På den tiden seglade man över haven, ser ni.

Nu får det vara nog, tänkte Theseus, någon måste sätta stopp för dessa tråkigheter. ”Far, låt mig åka till Kreta och göra slut på eländet!” Aigeus såg förskräckt på sin son. ”Nej, Theseus, du får inte åka. Jag skulle inte stå ut med att förlora dig till det där monstret.” Uppfylld av ungdomligt trots och mod svarade Theseus: ”Jag kommer att åka och rädda Athen från sitt öde.” Så var saken slutdiskuterad, Aigeus gav Theseus sitt medgivande. ”Men du måste lova mig en sak,” sade fadern. ”Jag gör vad som helst, far.” ”När du återvänder hem och skymtar Athens kust, hissa vita segel, så att jag vet att du kommer hem vid liv. Glöm för allt i världen inte att hissa seglen!” Detta lovade Theseus dyrt och heligt och så satte han seglen mot Kreta och kung Minos palats Knossos.

Efter en lång sjöresa gick Theseus och de andra unga athenarna i land. Med bestämda steg styrde den blivande hjälten sin kos mot Knossos och kung Minos. ”Befria, athenarna, Minos!” Kungen vägrade, förstås. Vad hade en yngling att sätta emot en mäktig man som han själv? Theseus liksom hans landsmän och landskvinnor skulle kastas ner i labyrinten.

Så hände det sig att Minos vackra dotter Ariadne skymtade Theseus och blev dödligt förälskad i honom vid första ögonkastet. Hon kunde inte tillåta att denne älskade yngling slets i stycken av det odjur som ruvade i Minos labyrint. Hon vände sig till uppfinnaren Daidalos, den man vilken hade beordrats att skapa labyrinten och han gav Ariadne ett garnnystan.

Ni förstår säkert själva varför Ariadne fick ett garnnystan. Hon skyndade sig till Theseus med rosiga kinder. ”Theseus, jag kan hjälpa dig, men du måste lova mig en sak.” Ynglingen som befann sig i en situationen där hans liv bokstavligen hängde på en skör tråd var beredd att lova vad som helst. Ariadne sken upp. ”Om du överlever måste du ta mig till hustru.” Detta lovade Theseus och han fick nystanet, vilket han fästade vid labyrintens öppning.

Nere i labyrinten rådde totalt mörker. Ibland kunde fasansfulla skrik höras, åtföljda av ett ännu mer fasansfullt vrål. Med ett fast grepp om garnnystanet smög sig Theseus djupare och djupare in i labyrinten. Till slut fick han syn på konturerna av en skräckinjagande sovande gestalt. Han tog fram sitt svärd och högg, om och om igen. Besten dräptes ackompanjerad av sitt eget plågade skrik. Fortfarande hållandes i garnnystanet lyckades Theseus finna vägen ut ur labyrinten. Nu var goda råd dyra. Visserligen var monstret dräpt men kung Minos vrede hotade att ta kål på både Theseus och Ariadne. De flydde från ön tillsammans i Theseus skepp.

Det må så vara att Theseus från och med denna stund kunde kallas hjälte, men han var ingen ädel sådan. En gång när han och Ariadne steg i land på en ö, lämnade han henne där och seglade vidare. Senare hittades Ariadne av en gud som tog henne till maka. Theseus satte kursen mot Athen.

Och nu till kung Aigeus. Sprängfylld av oro stod han på en utsiktsklippa och blickade ut över havet, i väntan på sonens återkomst. Så kom den dag då han äntligen skymtade skeppet vid horisonten. Men ack, ack. Något hemskt hade inträffat.

Ivrig att komma hem igen glömde Theseus att hissa de vita seglen. Väl i land möttes han av den tragiska nyheten att fadern i tron av att Theseus hade stupat, hade kastat sig från klippan och i det hav vilket senare skulle komma att bära kungens namn, Egeiska havet.

Vad kan vi lära oss av detta, kära barn (och vuxna)? Lova aldrig mer än vad du kan hålla, ja, för annars kan det sluta illa. Riktigt illa.

Lämna en kommentar

Under Arbete, Fantastik, Glada tankar, Homo ludens, I gamla grekers sällskap, Litteratur, Livet

Gåvans ande: Vänskap och ovänskap

[Och nu! – lite tokfilosofi, allvar och homo sapiens.]

Hos maorifolket fanns det en tanke om gåvans ande, hau. När Marcel Mauss på 1920-talet skrev sin bok Essai sur le don: Forme et raison de l’échange dans le sociétés archaïques – Gåvan –  kom denna tanke att uppenbaras som ett allmänmänskligt fenomen. Vad innebär hau mer exakt?

Gåvans ande är ett slags manifestation av gemensamma moraliska värderingar och förväntningar, vilken har så stor inverkan på ens handlingar i utbyten, att den nästan blir påtaglig, som en person i sin egen rätt. Den är som en oskriven lag som finns med i varje tanke och handling, medvetet såväl som omedvetet. Eller som en moralens väktare, vilken ser till att vi ger på rätt sätt, på rätt plats och vid rätt tidpunkt.  Att inte balansera dessa aspekter väl skulle kunna leda till att två goda vänner går skilda vägar. Gåvans ande är den som binder oss samman men som även kan så split i en relation.

Hittills har gåvans ande beskrivits som ett samhälleligt fenomen, det ska dock skrivas att den inte bara finns runtomkring oss, den finns också inom oss. På så sätt står mycket på spel när vi ger och tar emot. Om man inte är försiktig kan man förlora en oersättlig del av sig själv och på samma sätt förstöra en del av en annan persons väsen. Det var inte bara hos maorifolket som gåvan betraktades som själfull, utan detta kunde även kännas igen hos andra stammar runt om i världen och icke desto mindre i Mauss eget samtida franska samhälle. Åren har gått sedan dess, men det ter sig som om gåvans ande lever vidare in i dessa dagar.

Under sina mest hängivna stunder som antropolog blir det lätt så att man experimenterar med sina kunskaper på de människor som omger en. Relationerna granskas med kritiska ögon och man börjar ifrågasätta allas, även sina egna, ageranden. Detta kan i och för sig vara bra, det vill säga om man eftersträvar att leva ett liv som ensamvarg, annars bör man nog försöka lägga band på sin nyfikenhet.

Så läser man ett verk som Mauss Gåvan och plötsligt är man fast igen. Tankarna går runt och runt i huvudet. Finns det någon som helst frihet och generositet i givandet eller döljer det bara själviska motiv?

Det var för ett par somrar sedan som jag insåg betydelsen av att acceptera en annan människas gåva. Jag var och hälsade på min dåvarande egyptiske pojkvän som arbetade i en kristallbutik i Prag. Den arabiska gästvänligheten är välkänd och för honom är detta en viktig kulturell värdering som han vill värna om. Något som definierar den han är. I sann givmild anda tyckte han att jag skulle komma till kristallbutiken och välja saker till både mig själv, min familj och mina vänner. Detta bar mig emot då jag dels tyckte att han borde spara sina pengar och göra något för sig själv istället, jag visste ju hur hårt han jobbade, dels kände jag mig köpt och denna känsla var ofrånkomlig. Jag tackade mycket bestämt nej. Han blev minst sagt kränkt, men gav sig inte. Han skulle prompt ge och fortsatte att försöka locka mig till att välja en gåva, jag fick till och med välja vad jag ville ha i andra butiker. Men jag var lika envis, vilket sårade honom grundligt. För honom blev det hela personligt, som ett avvisande gentemot honom.

Det var Mauss som fick mig att tacka nej, eftersom jag funderade på vilka konsekvenser ett mottagande skulle innebära, skulle jag behöva stå i skuld till min egen pojkvän? Kunde våra immateriella känslor degraderas till något så materiellt som en kristallpjäs? Och det var Mauss som senare fick mig att förstå innebörden av att jag vägrade acceptera min pojkväns gåva. När man ger, ger man något av sig själv, en del av sin själ. När jag vägrade ta emot avvisade jag inte bara materiella saker utan min pojkväns väsen. Jag hade lika gärna kunnat säga nej till honom, för det var den effekt min envishet hade. Mauss menar att en vägran mot att acceptera det som ges kan skada en relation allvarligt och det var detta som hände i vårt fall. Kanske hade ett ja kunnat stärka vänskapsbanden, genom att vi hade ingått ett slags förbund som går ut på att ge, ta emot och återgälda. Det står klart att nej:et kapade banden. Fast på vilka villkor ska man tacka ja?

Gåvogivandet är fullt av förpliktelser. Vill man underkasta sig dessa när man kan vara fri? Från den stund man tar emot det någon ger är man inte längre sin egen. Varför är det så? Hemligheten ligger i gåvans natur som utgörs av tre grundläggande principer: Du ska ge, ta emot och återgälda. Då vi alla föds in i denna mentalitet blir gåvan och dess normer till oskrivna lagar vilka inte tåls att utmanas. Det pris man betalar om man frångår dessa normer kan bli högt, för den som underlåter sig att inte återgälda det han eller hon har fått degraderas i den andres ögon och förlorar således sin värdighet. Därför kränker man inte bara givaren utan också sig själv. Att inte ta emot en gåva indikerar i sin tur att man anser sig själv vara ovärdig det som erbjuds en. Även i detta fall förlorar man sin värdighet. Vilket dilemma.

När jag var yngre var kedjebrev oförtjänt populära. Om man mottog ett brev utan att skicka ett vidare, kunde man förvänta sig all världens olycka, åtminstone om man skulle lita till brevens hotfulla ord. Kedjebrevet i sig besatt nästan en form av ande som det var bäst att man skickade vidare snarast möjligt. Vem visste vad som väntade annars? Oftast låg breven och ruvade i min byrålåda. En del av mig ville svara på breven, så att jag inte drabbades av hemska förbannelser och ond bråd död, men en annan del, den dåliga brevvännen, tog i regel överhanden. Så hände det sig att jag fick leva med en gnagande oro i maggropen, tills kedjebrevet föll i glömska. Detta utbyte som gav upphov till oro hos mig, berikade många andra flickors liv. Det var ett sätt att knyta nya vänskapsband på, en del fick brevvänner från alla världens hörn. Den som inte deltog hade förstås inte lika stor tur.

Den ande som innebor gåvan kan bli direkt skadlig, om man inte skickar den vidare i form av en gengåva. I Sverige skulle vi benämna denna skadliga ande dåligt samvete. Att bara ta och ta utan att ge tillbaka, betraktas näst intill som amoraliskt, som hänsynslöst. Något som man inte vill göra sig skyldig till att vara om man lever ett liv i enlighet med de sociala normerna. För de flesta i detta land är tid dyrbart och något av det mest värdefulla vi kan ge varandra. Tid till att lyssna, tid till att hjälpa, eller tid till att bara umgås och ha det mysigt tillsammans och så vidare. Att ge av sin tid innebär definitivt att man ger av sig själv och om denna gåva i det långa loppet inte omhuldas utan bara tas emot och inte uppskattas, kommer givaren att känna sig försmådd, tom. Energitjuv är ett vanligt ord. Den person som tar av ens tid utan att ge tillbaka stämplas som en energitjuv. Energitjuvar, dessa egoistiska parasiter, är människor som får oss att må dåligt, därför måste vi lära oss att handskas med dem, skulle många mena. Men det är inte alltid så lätt att säga nej när någon vill ha något av en. För att ge oss en skjuts i rätt riktning finns det numera tonvis med böcker som syftar till att lära oss att stänga det alltför frikostiga energigivandets kanaler, och på så vis göra oss av med de oönskade energitjuvarna. Att ge av sin dyrbara tid behöver inte bara leda till en känsla av energiförlust, tvärtom är detta givande nödvändigt i relationsbyggandet. Få skulle vilja vara vän med en person som inte finns till där för en när det behövs som mest. En person som stänger sina kanaler och bara går sin väg, kan förvänta sig att förlora många vänner genom sitt oengagerade handlande. Alla relationer förutsätter att man avvarar tid till att värna om varandra. Ju mer tid man ger och får tillbaka, desto starkare relation. Vad gäller vänskap har man allt att vinna på att ge av sig själv. Visserligen händer det att man drar en nitlott ibland och får in en energitjuv i sitt liv, fast å andra sidan är det troligare att man får en nära vän.

Lämna en kommentar

Under Homo sapiens, Litteratur, Livet, Resande, Tokfilosofi

”Jag är sen” som kaninen i Alice i Underlandet

Just nu känner jag mig som kaninen i Alice i Underlandet: ”Jag är sen, jag är sen, jag är sen.” Flänga hit och dit och tillbaka igen. Alla dessa tider att passa. Alla dessa deadlines och övriga saker att göra. Studier, kulturentreprenörskap, fostra Varbergs ungdom, det nödvändiga ströläsandet och skrivandet. Viktiga uppdrag. Nåja kanske inte världsviktiga, men  betydelsefulla för mig. Trots all min ihärdighet och att jag alltid är på G, identifierar jag mig med denna stressade (hjärtklappning och viss irritation), långörade (det är så många saker att lyssna på och ta till sig) och välklädda (kavajen är ständigt på plats) fetknopp (det blir inte mycket till motion nu, förutom fingertoppsgympa). Att hålla två ögon, och gärna ett tredje öga, på tiden är ett sätt att leva på. Det är väl inte så illa att vara som en figur i Alice i Underlandet?

Lämna en kommentar

Under Arbete, Film, Litteratur, Livet, Studier, Tid

På estetiska äventyr med Barnes and Noble Leatherbound Classics I

Det här med att man inte ska döma en bok efter dess utsida eller omslag, har fått en helt ny mening för mig. Ingenting motsäger kombinationen av litterär estetik och ett estetiskt tilltalande föremål. Just när jag trodde att jag inte behöver samla på fler saker, uppenbarades en ny möjlighet: Barnes and Noble Leatherbound Classics. Vem kan motstå läderinbundna favoritböcker med antingen förgyllda eller försilvrade blad och en design som påminner om det sena 1800-talets klotband? Inte jag.

Igår anlände de två första praktexemplaren (jag inväntar ännu fler). Hela jag började sprudla. Ingenting, absolut inget, har kunnat sudda ut mitt belåtna och suktande leende sedan dess. Barnes and Noble Leatherbound Classics är kärlek.

Nu ska bilderna få tala sitt tydliga språk. Att bara betrakta dessa konstverk till böcker är ett äventyr i sig.

Kolla in ryggarna. Åh, hjärtklappning.

Lewis Carroll i chockerande rosa (min favoritfärg). Han skulle säkert ha varit mer än nöjd med denna tolkning.

Jules Verne som ett äventyrligt collage i blodrött. Vad mer kan man önska sig?

Lämna en kommentar

Under Böcker, Glada tankar, Litteratur, Vackra ting