Kategoriarkiv: Litteratur

Gråt inte, pappa

[Kortprosa]

Mamma sa alltid att hennes tårar är osynliga. Jag trodde inte att en vuxen kan gråta. Det är väl bara barn som gråter? Så hörde jag dig gråta en kväll. Du grät över de svarta måsarna som mest liknade olycksbådande sorgmantlar på en blodröd, nedåtstigande himmel som flöt ut över hela akvarellpapperet. Tidigare den kvällen frågade du:
”Är det en sorgtavla, det du har målat, Sandra? Sörjer fåglarna min död?”
Bruna ögon mötte bruna ögon.
”Pappa, jag har ju ingen vit färg. Du har köpt alla färger, förutom vit. Därför är måsarna svarta och inte vita”.
Men, ja, jag var helt övertygad om att du skulle dö. Att ditt hjärta skulle sluta slå. Jag grät över det varje dag. Barn gråter. Du grät också den kvällen. Rädd för ditt värkande hjärta. Rädd för min oro. Trött på att jag lyssnade extra noga efter varje hjärtslag, alltid beredd att lappa samman hjärtat ifall det skulle gå i kras.
Du grät först efter att jag hade krupit ner i sängen. Jag kunde inte sova och hörde dig. Det var inte meningen att jag skulle höra. Du ville gråta för dig själv.
Förr brukade vi gråta tillsammans. På låtsas. Efteråt skrattade vi så att vi kiknade. Den här gången var annorlunda.
”Gå inte ut i köket, Sandra”, sa mamma.
Jag gick dit i alla fall. Kramade om dig. Försökte trösta. Tavlan låg på bordet, fläckig av dina tårar.
”Gråt inte, pappa”, viskade jag skamsen medan jag skylde tavlan.
Du fortsatte gråta.
Nästa dag åkte vi till konstnärsbutiken och köpte vit färg. Låtsades som om ingenting hade hänt.
Jag har aldrig mer målat svarta fåglar.

Lämna en kommentar

Under Landet Ingenstans, Litteratur, Livet, Ohälsa, Poesi, Skrivande

Sandras Epistel n:o 1

Idag när jag vaknade (för inte alltför länge sedan) kände jag mig som Fredman i Fredmans Epistel n:o 23 (Bellman), minus abstinensbesvären, plus att jag älskar min mor och far:

Ach du min Moder! säj hvem dig sände
Just til min faders säng.
Du första gnistan til mit lif uptände;
Ach jag arma dräng!
Blott för din låga
Bär jag min plåga,
Vandrar trött min stig…

Grusiga ögon. Trött, så trött. Pulserande lemmar. Vattnet har stigit i benen. Migrän. Kan man ha såhär ont? En härlig fibromyalgimorgon. Inte. Men, jag plockade såklart upp Iphonen – vad annat kunde jag göra? – och loggade in på msn. Och där – mailet som skulle få blodet att pulsera istället för lemmarna: Några av mina publicerade dikter, ska tryckas, om jag ger min tillåtelse. Hell yeah!

Är det regnbågar jag ser genom gruset i ögonen? Är det musik mina pulserande lemmar spelar?

…Tack för hvart sänglag, Skål för hvar trogen,
Som gjort vid Brudstoln sväng;
Tack du som virket högg och drog ur skogen
Til min födslosäng…

Förtjänar inte detta glädjerus (just för att det är ett rus) en egen epistel?

Varför måste högersidan bråka med mig idag av alla dagar?

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Glada tankar, Litteratur, Ohälsa, Skrivande

Poesi = barnlitteratur = möjligheter?

Idag spratt det till i huvudet. Plötsligt gick det upp för mig att poesi och barnlitteratur inte är helt olika varandra. Hur tänker jag nu?

Allra först skulle jag ju kunna hänvisa till nonsensdiktningen som bland andra Lewis Carroll (författaren till Alice i Underlandet) behärskade till fulländning. Ja, till och med hjärnan bakom björnen med den mycket lilla hjärnan, Nalle Puh, A. A. Milne, tycktes ha en viss tendre för nonsensdikter. Men kopplingen stannar inte riktigt vid detta.

Poesin såväl som barnlitteraturen handlar på ett djupare plan om att utforska gränserna för det möjliga respektive det omöjliga och att genom ett kreativt bildspråk, som fordrar en viss tydlighet, i många (men inte i alla) fall, bryta mot normer – att helt enkelt uppenbara andra möjligheter än de som oftast finns närmast till hands. Dessa möjligheter utmanar också det vi tar för givet och kallar verklighet. För var finns egentligen gränsen mellan det verkliga respektive det overkliga?

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Poesi, Tokfilosofi

Mat enligt Sandra + tantsnusk = BRÖDPUDDING

Mat à la Sandra = Att i all hast och precisionslöst slänga ihop råvaror till en salig blandning, som förhoppningsvis är ätbar. Högre kvalitet än så når aldrig röran.

Jag har fått många uppenbarelser genom att läsa tantsnusk i harlequintappning. Ingen av dem har haft med just snusk att göra. För några år sedan läste jag, för att exemplifiera, en trilogi av Ruth Langan. Den utspelade sig i piraternas Cornwall. Huvudkaraktärerna, tre vackra, självständiga kvinnor (vad annars?) hade en stor last, nämligen brödpudding.

Brödpudding. Blotta ordet fick blodet att forsa i venerna och strömma till tungan – matporr, kanske? Jag hade aldrig hört talas om denna sagolika rätt förut, så givetvis lämnade den mycket åt fantasin. Och jag började fantisera. Till slut slogs jag av en vision: Vad händer om jag blandar pannkaksmet med bröd, ungefär som man gör med fattiga riddare? Något som i mitt huvud liknar brödpudding. Det smakade himmelskt. Första gången lyxade jag till det och förgräddade socker- och kaneldoppade äppelbitar, vilka jag sedan blandade med stora brödbitar. Senare hällde jag över pannkaksmeten. Svisch, in i ugnen. Hur lång tid den saliga röran gräddades, har jag förstås glömt bort (jag är inte så mycket för att kolla tiden när jag lagar mat) och jag vet inte heller vilken mängd jag använde av ingredienserna (sådant brukar jag improvisera fram från gång till gång).

I den bästa av världar får mat lov att vara en fantasi som inte engagerar hela själen. Den ska slå an vår passionerade sträng, men bara för ett ögonblick. Det finns så många andra saker man kan göra. Som att läsa tantsnusk. Ett värdigt tidsfördriv. Inte.

Lämna en kommentar

Under Ätbart?, I hemmet, Litteratur