Kategoriarkiv: Resande

Varning för West End-skryt!

border_wp

De senaste två åren har min lista på alla de saker jag måste göra innan jag fyller trettio raserats av ett annat behov: West End. Jag kommer aldrig till Kina, inte heller till Japan, Amazonas, Costa Rica eller till Galapagosöarna och så vidare. Inte så länge att-gå-på-teater-och-musikallusten river i mig non stop. På sätt och vis har jag börjat samla på West End-upplevelser, likt glada tankar att flyga till när luften inte bär vingarna. Nedan följer en lista på de West End-shower jag sett i datumbaserad ordning. Skrytvarning!

1. Phantom of the Opera (den bästa av musikaliska börjor för den som vill häpna).

2. Love Never Dies (Ramin Karimloo + Sierra Boggess = sagolik summa).

3. An Ideal Husband (Oscar Wilde, vad mer behöver sägas?).

4. Mamma Mia! (mest för mammas skull).

5. Dirty Dancing (nja… alldeles för lik filmen som är för bra).

6. Wicked (grön, sprakande och alldeles uppfriskande musik).

7. The Wizard of Oz (barndomsnostalgi och vad är väl bättre än det, när det görs bra?).

8. The Lion King (wow… de beskrivande orden flyr).

9. Singin’ in the Rain (ingen slår Gene Kelly… men satan i gatan vad bra och skvättande!)

10. Spamalot (total skratthysteri).

11. War Horse (jag saknar ord för denna skönhetsprakt).

12. Shrek (shrektakulär).

border_wp

Lämna en kommentar

Under Glada tankar, Resande

Livskunskap och lärdomar från Edinburgh och Skottland

Förra veckan var det dags att ta ledigt och resa bort för första gången på ett och ett halvt år (jag är själv förvånad över varför det har dröjt så länge). Skottlands förtjusande Edinburgh och Högländerna utforskades under fyra intensiva dagar. Jag ska sammanfatta det jag och min finaste medsyster och medresenär T. lärde oss från vår resa till våra våta drömmars Skottland och Edinburgh.

  • Nessie, Loch Ness eget monstrum, finns (se filmklippet i ett tidigare inlägg).
  • Skottländsk dialekt som vi har föreställt oss den, hörde vi bara i Högländerna, nåja ett par gånger.
  • J. R. R. Tolkien måste ha haft ett slags inspirerande andlig upplevelse i Högländerna.
  • Att påstå att J. K. Rowling bodde i fattigmanskvarter i Edinburgh(?) är att ljuga. Men vi behöver alla en askungesaga att tro på.
  • Lord of the Rings och The Hobbit hade lika gärna kunnat spelas in i Högländerna som på Nya Zeeland.
  • Guider som kör buss samtidigt som de pratar är inte så mycket att hurra för.
  • Män i kilt – glöm det. Ja, just den saken går inte ens att undersöka eftersom få män bär kilt. De som faktiskt bär kilt (även kvinnor), arbetar (såg vi två stycken totalt?) i turistiga affärer.
  • Om man ställer sig ganska nära ingången till Starbucks, kan man snålroama på deras wifi. Wifi erbjuds inte på alla restauranger eller caféer. Starbucks är det enda säkra kortet.
  • Huruvida ”The Vaults is the most haunted place in UK”, är en fråga som lämnades obesvarad.
  • Percy Pig finns som veggiegodis. Mums. Ja, faktum är att det finns många valmöjligheter vad gäller mat för vegetarianer och veganer i Edinburgh.
  • Få behärskar french-kissing-konsten i det offentliga så lysande som fransmän. Överraskning.
  • T. ska inte vara uppe i över trettio timmar. Det får henne att pendla mellan total skratthysteri och den mörkaste bitterhet.
  • Jag och T. har blivit the grumpiest grympy.
  • Man ska nog helst inte strosa i en stad med kullerstensgator, gå underjord eller klättra bland ruiner, om man har en ”bruten” svanskota. Men satan i gatan vad kul det är medan man gör det. Inte efteråt. Aj, aj, aj.

Lämna en kommentar

Under Livet, Resande

Kära, gamla Nessie

Filmbevis och allt. Nessie, Loch Ness alldeles eget sjöodjur, finns visst! I och med detta fullbordades de senaste dagarnas Skottlandsresa. Om ni inte litar på era ögon, fråga T., hennes ögon är det inget fel på och även hon har filmbevis. Så det så.

1 kommentar

Under Film, Resande

The city of my soul

Det ska bli kritiker av oss. Så vi skriver recension efter recension. Film, musik, litteratur, konst och recensionsanalyser. Snäva utrymmen men så mycket som ska sägas, filas på och bemästras. Vi ska bli analytiska konstnärer. Skapa konst för konstens skull samtidigt som vi bjuder på allt det vi har att bjuda på. Tankegods. Teorier. Samhällsperspektiv. Att skriva kritik och kulturjournalistik I:s fantastiska verklighet.

Det ska tydligen bli kritiker av mig. Vem hade kunnat tro det? Jag har till och med skrivit min första musikrecension någonsin. Sophie Dunérs drömska platta The city of my soul skulle denna gång synas med hjälp 800 tecken. Alla dessa teckenbegränsningar. Man måste välja varenda ord med omsorg. Och hur recenserar man något man inte vet något om? Man hittar beröringspunkter. Att lyssna till ”Kairo”, den låt som inleder The city of my soul var som att slungas tillbaka till ett Kairo i arla morgonstund. Att vakna till böneutropen. Alltid lika vackra. Lockande. Ett Kairo jag känner med hjärtat.

Lyssna och njut till dessa säregna musikaliska berättelser. Men bered dig allra först på en chock. Jag säger inget mer, är liksom inte så mycket för att agera smakdomare.

Sophie Dunér & The Callino Quartet – Kairo
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Caravan
Sophie Dunér & The Callino Quartet – The Plot
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Marionettes
Sophie Dunér & The Callino Quartet – The City of My dreams
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Hey Doctor
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Aurora
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Well you needn’t
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Ugly Beautiful
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Red Sailor Girl
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Silent Revolution
Sophie Dunér & The Callino Quartet – The Singer from Hell
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Dizcharmed
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Why
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Arms against reality
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Captain Crunch
Sophie Dunér & The Callino Quartet – The Rain in Spain
Sophie Dunér & The Callino Quartet – You
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Happy People

Lämna en kommentar

Under Musik, Resande, Skrivande, Studier

Recept på hur man misslyckas med pannkakor

Jag är tillbaka!

IGEN. Vilken hisnande påtvingad resa jag har varit med om. Ännu en gång. Saker och ting har börjat oreda till sig i alvernas rike. Min kupp lyckades. Mohaha. Jag ska berätta mer om detta längre fram. Först måste jag avsluta min förtjusande följetong I alvernas våld.  Men inte ikväll. Ikväll ska jag berätta om något så kul, att jag har skrattat ett helt dygn. Ända sedan min hemkomst.

Sandra kan inte ens göra anständiga pannkakor *skrattar högt*. Hon skulle visst festa till det lite för att fira min efterlängtade hemkomst och sin svanskota som känns aningen bättre. GEGGA. Gegga är ordet. För det blev pannkaka av pannkakorna *skrattar så att jag kiknar* (ni fattar väl ordvitsen?). Jag behövde inte ställa till det för henne, det gjorde hon så bra själv. Så går det när man inte använder måttens fulla precision. Laktosfri mjölk, ekologiskt mjöl, salt, vegetabiliskt margarin och no eggs blandades till en riktig sörja, som vispades med förklenade ryck. Sedan var det bara att steka sörjan i det fräsande vegetabiliska margarinet. För varje minut antog pannkakorna mer och mer formen av dvärgplacenta. Äckligt-päckligt.

Härligt att vara tillbaka till detta pajasliknande hem. Eftersom Sandra har haft ont, har hon inte heller kunnat städa på en vecka. Underbara lyx! Jag kunde samla en hög dammråttor att halvt dö av skratt på. Jag åt förstås inga pannkakor, men hårtussarna som ligger på golvet är smaskens *rapar av belåtenhet*.

2 kommentarer

Under Ätbart?, Fantastik, Hjärnspöken?, I hemmet, Livet, Ohälsa, Resande

Gåvans ande: Vänskap och ovänskap

[Och nu! – lite tokfilosofi, allvar och homo sapiens.]

Hos maorifolket fanns det en tanke om gåvans ande, hau. När Marcel Mauss på 1920-talet skrev sin bok Essai sur le don: Forme et raison de l’échange dans le sociétés archaïques – Gåvan –  kom denna tanke att uppenbaras som ett allmänmänskligt fenomen. Vad innebär hau mer exakt?

Gåvans ande är ett slags manifestation av gemensamma moraliska värderingar och förväntningar, vilken har så stor inverkan på ens handlingar i utbyten, att den nästan blir påtaglig, som en person i sin egen rätt. Den är som en oskriven lag som finns med i varje tanke och handling, medvetet såväl som omedvetet. Eller som en moralens väktare, vilken ser till att vi ger på rätt sätt, på rätt plats och vid rätt tidpunkt.  Att inte balansera dessa aspekter väl skulle kunna leda till att två goda vänner går skilda vägar. Gåvans ande är den som binder oss samman men som även kan så split i en relation.

Hittills har gåvans ande beskrivits som ett samhälleligt fenomen, det ska dock skrivas att den inte bara finns runtomkring oss, den finns också inom oss. På så sätt står mycket på spel när vi ger och tar emot. Om man inte är försiktig kan man förlora en oersättlig del av sig själv och på samma sätt förstöra en del av en annan persons väsen. Det var inte bara hos maorifolket som gåvan betraktades som själfull, utan detta kunde även kännas igen hos andra stammar runt om i världen och icke desto mindre i Mauss eget samtida franska samhälle. Åren har gått sedan dess, men det ter sig som om gåvans ande lever vidare in i dessa dagar.

Under sina mest hängivna stunder som antropolog blir det lätt så att man experimenterar med sina kunskaper på de människor som omger en. Relationerna granskas med kritiska ögon och man börjar ifrågasätta allas, även sina egna, ageranden. Detta kan i och för sig vara bra, det vill säga om man eftersträvar att leva ett liv som ensamvarg, annars bör man nog försöka lägga band på sin nyfikenhet.

Så läser man ett verk som Mauss Gåvan och plötsligt är man fast igen. Tankarna går runt och runt i huvudet. Finns det någon som helst frihet och generositet i givandet eller döljer det bara själviska motiv?

Det var för ett par somrar sedan som jag insåg betydelsen av att acceptera en annan människas gåva. Jag var och hälsade på min dåvarande egyptiske pojkvän som arbetade i en kristallbutik i Prag. Den arabiska gästvänligheten är välkänd och för honom är detta en viktig kulturell värdering som han vill värna om. Något som definierar den han är. I sann givmild anda tyckte han att jag skulle komma till kristallbutiken och välja saker till både mig själv, min familj och mina vänner. Detta bar mig emot då jag dels tyckte att han borde spara sina pengar och göra något för sig själv istället, jag visste ju hur hårt han jobbade, dels kände jag mig köpt och denna känsla var ofrånkomlig. Jag tackade mycket bestämt nej. Han blev minst sagt kränkt, men gav sig inte. Han skulle prompt ge och fortsatte att försöka locka mig till att välja en gåva, jag fick till och med välja vad jag ville ha i andra butiker. Men jag var lika envis, vilket sårade honom grundligt. För honom blev det hela personligt, som ett avvisande gentemot honom.

Det var Mauss som fick mig att tacka nej, eftersom jag funderade på vilka konsekvenser ett mottagande skulle innebära, skulle jag behöva stå i skuld till min egen pojkvän? Kunde våra immateriella känslor degraderas till något så materiellt som en kristallpjäs? Och det var Mauss som senare fick mig att förstå innebörden av att jag vägrade acceptera min pojkväns gåva. När man ger, ger man något av sig själv, en del av sin själ. När jag vägrade ta emot avvisade jag inte bara materiella saker utan min pojkväns väsen. Jag hade lika gärna kunnat säga nej till honom, för det var den effekt min envishet hade. Mauss menar att en vägran mot att acceptera det som ges kan skada en relation allvarligt och det var detta som hände i vårt fall. Kanske hade ett ja kunnat stärka vänskapsbanden, genom att vi hade ingått ett slags förbund som går ut på att ge, ta emot och återgälda. Det står klart att nej:et kapade banden. Fast på vilka villkor ska man tacka ja?

Gåvogivandet är fullt av förpliktelser. Vill man underkasta sig dessa när man kan vara fri? Från den stund man tar emot det någon ger är man inte längre sin egen. Varför är det så? Hemligheten ligger i gåvans natur som utgörs av tre grundläggande principer: Du ska ge, ta emot och återgälda. Då vi alla föds in i denna mentalitet blir gåvan och dess normer till oskrivna lagar vilka inte tåls att utmanas. Det pris man betalar om man frångår dessa normer kan bli högt, för den som underlåter sig att inte återgälda det han eller hon har fått degraderas i den andres ögon och förlorar således sin värdighet. Därför kränker man inte bara givaren utan också sig själv. Att inte ta emot en gåva indikerar i sin tur att man anser sig själv vara ovärdig det som erbjuds en. Även i detta fall förlorar man sin värdighet. Vilket dilemma.

När jag var yngre var kedjebrev oförtjänt populära. Om man mottog ett brev utan att skicka ett vidare, kunde man förvänta sig all världens olycka, åtminstone om man skulle lita till brevens hotfulla ord. Kedjebrevet i sig besatt nästan en form av ande som det var bäst att man skickade vidare snarast möjligt. Vem visste vad som väntade annars? Oftast låg breven och ruvade i min byrålåda. En del av mig ville svara på breven, så att jag inte drabbades av hemska förbannelser och ond bråd död, men en annan del, den dåliga brevvännen, tog i regel överhanden. Så hände det sig att jag fick leva med en gnagande oro i maggropen, tills kedjebrevet föll i glömska. Detta utbyte som gav upphov till oro hos mig, berikade många andra flickors liv. Det var ett sätt att knyta nya vänskapsband på, en del fick brevvänner från alla världens hörn. Den som inte deltog hade förstås inte lika stor tur.

Den ande som innebor gåvan kan bli direkt skadlig, om man inte skickar den vidare i form av en gengåva. I Sverige skulle vi benämna denna skadliga ande dåligt samvete. Att bara ta och ta utan att ge tillbaka, betraktas näst intill som amoraliskt, som hänsynslöst. Något som man inte vill göra sig skyldig till att vara om man lever ett liv i enlighet med de sociala normerna. För de flesta i detta land är tid dyrbart och något av det mest värdefulla vi kan ge varandra. Tid till att lyssna, tid till att hjälpa, eller tid till att bara umgås och ha det mysigt tillsammans och så vidare. Att ge av sin tid innebär definitivt att man ger av sig själv och om denna gåva i det långa loppet inte omhuldas utan bara tas emot och inte uppskattas, kommer givaren att känna sig försmådd, tom. Energitjuv är ett vanligt ord. Den person som tar av ens tid utan att ge tillbaka stämplas som en energitjuv. Energitjuvar, dessa egoistiska parasiter, är människor som får oss att må dåligt, därför måste vi lära oss att handskas med dem, skulle många mena. Men det är inte alltid så lätt att säga nej när någon vill ha något av en. För att ge oss en skjuts i rätt riktning finns det numera tonvis med böcker som syftar till att lära oss att stänga det alltför frikostiga energigivandets kanaler, och på så vis göra oss av med de oönskade energitjuvarna. Att ge av sin dyrbara tid behöver inte bara leda till en känsla av energiförlust, tvärtom är detta givande nödvändigt i relationsbyggandet. Få skulle vilja vara vän med en person som inte finns till där för en när det behövs som mest. En person som stänger sina kanaler och bara går sin väg, kan förvänta sig att förlora många vänner genom sitt oengagerade handlande. Alla relationer förutsätter att man avvarar tid till att värna om varandra. Ju mer tid man ger och får tillbaka, desto starkare relation. Vad gäller vänskap har man allt att vinna på att ge av sig själv. Visserligen händer det att man drar en nitlott ibland och får in en energitjuv i sitt liv, fast å andra sidan är det troligare att man får en nära vän.

Lämna en kommentar

Under Homo sapiens, Litteratur, Livet, Resande, Tokfilosofi

Under regnbågen: Spindeldrottningens juvelträdgård och tragiska dvärgar

Hon lovar mycket den där Sandra. Så tidigt som den 12:e juli 2012, lovade hon till exempel att hon skulle berätta om vad som finns under regnbågen. Mer än en vecka har gått och har det dykt upp något om under regnbågen? Icke! Jag vet nog vad hon har haft för sig: pysslat om äckel-päckel-ungar, sin mage och alla andra onödiga bestyr. Idag fick hon för sig att städa. STÄDA! Ja, ni hörde rätt städa. Så gick det med min fantastiska skapelse av dammråttor, döda flugor, vissna blommor, gammal disk och omkringkastade sängkläder och soffkuddar. Jag känner hur jag förbittras.

Eftersom Sandra i sin otillräcklighet inte har berättat om vad som finns under regnbågen (och hur skulle hon kunna veta, hon som aldrig har varit där!?), ska jag berätta om detta vedervärdiga rike, men bara kortfattat, då jag inte vill förstöra min kväll med tarvliga minnen.

Det bor dvärgar under regnbågen. Dvärgar är visserligen inte lika monstruösa som alver, men de är ändå inte särskilt trevliga att ha att göra med. Deras enda försonande drag är att de räcker er människor upp till midjan. Jag tycker innerst inne synd om dvärgarna. De är nämligen för evigt dömda till att arbeta i spindeldrottningens juvelträdgård – alltså under regnbågen finns det en enda stor juvelträdgård – där varendaste grässtrå, stjälk och kronblad består av de mest utsökta juveler, formade av dvärgarnas händer. Om samma händer skulle försöka plocka någon av växterna, fängslas den klåfingrade inuti spindeldrottningens mage. Hennes mage är klotrund. Det sägs – men ingen vet säkert – att de fängslade dvärgarna föds om till spindelungar. Jag förstår inte varför dvärgarna räds detta öde, jag menar hur kan det vara värre att vara en spindel än att vara en dvärg? Säg den som vet.

Jag hade oturen att passera detta rike en gång. Spindeldrottningen fick jag bara en skymt av. Men alla dessa dvärgar, det fanns inget slut på eländet! Oturligt nog fick jag en dvärg på halsen. Antagligen den enda dvärg som någonsin har lyckats lämna juvelträdgården som just dvärg och vid liv. Han hade hela magen full av juveler. Vilka smugglarfasoner! Jag fick en juvel, den rödaste av rubiner, för att inte avslöja honom. Behöver jag säga att det tog mer än två veckor att putsa den ren efter färden genom dvärgens mage? Jorig, heter han för övrigt. Men det är väl en obetydlig detalj?

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Hjärnspöken?, Resande