Kategoriarkiv: Sömnlösa nätter

Produktiv skräcknatt

border_wp

Hjärtat guppade upp och ner. Ibland satte jag det i halsen och ibland skenade det åstad. Kanske till en annan galax. Bara för att landa hårt, träffande. Och nej, det är inte kärlek som diskuteras här, aldrig. Det är skräck.

Inatt fick jag för mig att jag skulle skriva spökhistorier. De böcker med spökhistorier som finns är alldeles för långrandiga för att hålla kvar ett barns intresse. Som rar fröken vill jag kunna berätta intressantare och mer skrämmande spökhistorier för mina små troll, än de som står till buds. Men som alltid när jag ska skriva blir det i en helt annan form. Något experimentellt. Så nu sitter jag inne på en prosadiktsvit med påtagliga skräckvibbar.

Skräckvibbarna blev så påtagliga att vartenda ljud förstärktes. Knarrande. Vinande vindar. Hördes fotsteg? Det blev en sömnlös natt.

Om det är en tröst – ja, för tusan! – är jag en halv prosadiktsvit rikare. Måste dock skärpa mig och skriva ännu mer prosainriktat. En gammal hederlig spökhistoria med lagom driv, hur svårt kan det vara?

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Glada tankar, Hjärnspöken?, Sömnlösa nätter, Skrivande

Nyckeln till allt det jag aldrig blev, men är

För att vara ärlig är de senaste sexton årens minnen ett endaste gytter. Bara ett fåtal händelser är kristallklara. Ibland svajar minnet, framför allt i vardagen, så att jag knappt kan hålla reda på något.  Allt det jag läser fastnar dock någonstans i hjärndiset. Nåja, för det mesta. Vissa dagar försvinner det också. Men vad gäller mina egna texter är minnet alltid lika tydligt, oförändrat.

Natten till idag (nu är det snart natt igen) kom jag att tänka på en text – Gråt inte, pappa – som jag skrev för snart tio år sedan. Jag satte mig ner för att läsa den. Känslostormarna vällde fram. Samma känslor som när jag för tio år sedan skrev texten. In i minsta lilla detalj. Jag var den Sandran igen. Och jag grät. Inte nödvändigtvis av sorg, utan av lycka. Lycka över att jag har en bit kvar av mig. Det är genom skrivandet jag känner mig själv. Alla dessa fragmentariska texter, som har hopat sig likt luddiga moln genom åren, är nyckeln till allt det jag aldrig blev, men är.

Lämna en kommentar

Under Livet, Sömnlösa nätter, Skrivande

Dra mig i skägget

Om jag hade haft ett skägg hade det varit på tiden att ni drog i det nu.

00.36. Sitter här och skriver och vad hör jag? Ungar, alltså UNGAR, som är ute och härjar. Dra mig i skägget.

Men dra mig inte i skägget av den anledningen.

Igår (i förrgår?) träffade jag en poet som verkade vara anspråkslös och NYKTER. Dra mig i skägget. Det händer inte ofta. Hon och jag skulle kunna bilda NPF (De Nyktra Poeternas Förbund) tillsammans.

I förrgår (i förrförrgår?) fick jag reda på att ett x antal av mina dikter ska tryckas. Dra mig i skägget.

Nu ett icke-linjärt tidshopp. Idag, men först efter jobbet (på vilket jag nästan, men bara nästan, somnade) sov jag bort tre timmar. Nej! Dra mig inte i skägget här.

Men nu.

Det blev en produktiv (inte samma sak som kreativ) kväll trots allt. En jobbansökan är inskickad och jag har analyserat kurskamraters dialogscener (en uppgift till kursen Att skriva historiska romaner). Dra mig i skägget.

00.46. UNGARNA är fortfarande ute. Nu är de här utanför. I mitt lugna innerstadsområde (hur hänger det ihop?). Dra mig i skägget.

Soffdags, jag orkar mer men måste lägga mig så att jag kan vara en snäll fröken imorgon (idag?). Dra mig i skägget.

0o.50. Nu är det bara jag och de skönsjungande fiskmåsarna. UNGARNA gav upp till slut.

PS. Kanske ska börja odla skägg? DS.

Lämna en kommentar

Under Livet, Sömnlösa nätter

Jag borde sova nu

00:56. Onsdagsnatt eller är det torsdagsmorgon? Inga älvor syns. Men jag kan känna dem. I benen. Det där pirrandet i klotrunda fötter, efter att av nödvändigheten varit fängslad framför datorn. 26 sidor skrivna i ett tvångsrus den senaste veckan. Luften härinne blir allt tyngre att andas. Jag skapar ännu mer koldioxid genom att skriva, alltmedan vattennivåerna i fötter och ben stiger. Snart stiger det väl mig åt huvudet också. Men jag hade lovat mig själv en sak: Att jag ska skriva på något som inte har med skolan att göra. Och här sitter jag nu, alla lampor är tända och datorskärmen flimrar. 01:04. Rastlösheten river i mig. 01:05. Ah, måste göra en urtjusig border. Jag kan se den långa natten framför mig. Utanför fönstret tindrar stjärnan Landet Ingenstans. 01:17. Sådär.

Lämna en kommentar

Under Landet Ingenstans, Livet, Sömnlösa nätter, Studier