Kategoriarkiv: Tid

Jag <3 Peter Pan

border_wp

Trots att jag fyllt 27 år. Trots att jag är kvartstant eller halvtant. Och trots att jag har fått små, små rynkor under ögonen, är det ändå med Peter Pan jag hör samman. Inte så märkligt att Peter Pan-skulpturen i Kensington Gardens, intill Hyde Park i London, har blivit mitt hjärtas pilgrimsort.

DSC_0125

DSC_0133

DSC_0130

DSC_0136

DSC_0132

DSC_0135

border_wp

Annonser

2 kommentarer

Under Homo petrus panis, Landet Ingenstans, Livet, Tid

Livet: En postmodern programförklaring

border_wp

Livet. Saker drabbar med kraft. Man slås omkull. Som i ett trauma. Synen på tid blir aldrig mer densamma. För fem år sedan kan lika gärna vara idag. Minnesbilder sammansmälter. Driver bortom förväntningarna på tidens progressivitet. Omdanat tidsperspektiv för med sig en drastiskt förändrad livsberättelse. Alla berättelser har inte en början, en mitt och ett slut. Alla berättelser lever inte upp till samhällets sociala och kulturella värderingar på hur en berättelse borde berättas.

Livet. Skiftningar i tid och rum. Obeständigheten. Beständigheten i det obeständiga. Den röda tråden klipps sönder i bitar. Ett pussel att lägga huller om buller. Barndomen sträcker sig mot sitt äldre jag och det äldre jaget sträcker sig mot barndomen. Två halvor som förlängs i varandra. Kan. Inte. Följa. Den. Röda. Linjen.

Livet. I små fragment. Tillräckliga skärvor för att omgivningen ska samla bitar och få insikt. Insikt om att den röda tråden är en föreställning bland så många andra. Skillnaden är att den dominerar. Gör anspråk på att vara det enda sanna. Ändå väcks frågan: Hur ter sig berättelsemönster i plural? Ett epistemologiskt brott mot ontologi.

 

border_wp

Lämna en kommentar

Under Homo sapiens, Livet, Tid, Tokfilosofi

Snurra du min värld

border_wp

Vad hände efter 25? De tuffaste studieåren var förbi och jag trodde att livet som fanns efter skulle öppna sina armar. Möjligheternas möjligheter skulle gnistra på en annars ganska trist himmel: Den vardagliga monotonins. Och visst föll några stjärnor, magiska ögonblick, att fånga. Förunderligheter. För gnistrande för att vara sanna. Men de fanns och kunde nås. Varje dag blev inte en jakt efter det förunderliga. Nästan varje dag överskuggades av den vardagliga monotonin. Den galaktiska storm som allra helst ska bedarra så fort som möjligt, blev livet. Det stillastående livets.

Även om galaktiska stormar blåser, känns det som om jag står och stampar på en planet som inte är min egen. Livet har stannat. Livet som skulle börja. Äventyren. Det nya. Det vidutsträckta universumet med oändliga stjärnor att omfamna. Egentligen är det inte så mycket jag begär: Börja snurra du min värld.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Arbete, Livet, Studier, Tid

Sju arbetsdagar, halvt mörbultad kropp, den där svanskotan och ett par glada tankar

Sju arbetsdagar. Åt skogen med vilodagen! Bara en myt bland så många andra myter. Och den där satans rumpan. Det låter roligare om jag skriver rumpan. Det är förstås svanskotan jag syftar på. Nu har den ömmat och ställt till det för mig i två månader(!). Muskel- och ledvärken. Fibromyalgin.  Det är så att kroppen storknar av för mycket. Och sju arbetsdagar. Här kommer knorren: Vilken kul arbetshelg det har varit. Jag har hållit i en av mina skrivkurser. En glad tanke. Jag har fått vara mig själv en stund. Under en hel helg. Jag har fått prata om det som betyder (nästan) allt för mig. Vad gör då en ömmande bak och en halvt mörbultad kropp? Mycket. Men vad tusan. Sån’t är livet. Så länge jag får göra det jag verkligen vill göra, ska jag (nej, jag tänker inte säga tacksam, känner för tillfället en stark aversion mot att vara tacksam) halvt om halvt le av förnöjelse. Jag måste le. För jag vinner små segrar nästan varje dag. Att bli sin egen tar tid. Låt det ta den tid det tar. Det är ingen omöjlighet. Just nu uppdaterar jag ”Tråkhemsidans” sidospår ”Föreläsningar och kurser”. Jag har med icke-kejserlig pompa och idogt slit, intagit fyra studieförbundsdistrikt och ätit en smula av cyberrymden. Jag ler. Av förnöjelse. Skryter lite. Försöker tänka bort. Svanskota. Muskel- och ledvärk. Fibromyalgi. Något måste offras längs vägen till att få vara jag.

Lämna en kommentar

Under Arbete, Fibromyalgi, Glada tankar, Livet, Ohälsa, Skrivande, Tid

”Jag är sen” som kaninen i Alice i Underlandet

Just nu känner jag mig som kaninen i Alice i Underlandet: ”Jag är sen, jag är sen, jag är sen.” Flänga hit och dit och tillbaka igen. Alla dessa tider att passa. Alla dessa deadlines och övriga saker att göra. Studier, kulturentreprenörskap, fostra Varbergs ungdom, det nödvändiga ströläsandet och skrivandet. Viktiga uppdrag. Nåja kanske inte världsviktiga, men  betydelsefulla för mig. Trots all min ihärdighet och att jag alltid är på G, identifierar jag mig med denna stressade (hjärtklappning och viss irritation), långörade (det är så många saker att lyssna på och ta till sig) och välklädda (kavajen är ständigt på plats) fetknopp (det blir inte mycket till motion nu, förutom fingertoppsgympa). Att hålla två ögon, och gärna ett tredje öga, på tiden är ett sätt att leva på. Det är väl inte så illa att vara som en figur i Alice i Underlandet?

Lämna en kommentar

Under Arbete, Film, Litteratur, Livet, Studier, Tid

Schackpjästornet

[Om jag hade fått bestämma hade jag varken blivit bortförd till utomjordingarnas slitsamma tillvaro eller druckit en galenpyttes brygd som gör att jag dunstar och försvinner. Ja, om jag hade fått bestämma hade jag allra helst tillbringat de senaste veckorna i detta flöde. Drömma kan man alltid göra… om är aldrig långt borta.]

på den tiden när tiden bara var en oroväckande möjlighet, tänkte jag att framtiden skulle vara bakom en gardin av doftande pioner i ett förtrollat schackpjästorn, där mekaniska mässingfjärilar vill bli uppvridna och flyga ikapp med smaragderna i himlen eller kanske bara vila på en av blommorna som egentligen är en rosa agat i en påfågelträdgård och där karusellmusik är det enda som hörs förutom klirrandet från mässingfjärilarnas vingslag, en plats att andas på, men i tystnad

jag tänkte att någonstans därinne kan jag sitta mitt i varandet, bland dansande könlösa elfenbensfigurer, dolda bakom masker som är mer levande än de ansikten jag möter i tiden som ännu inte är, ibland stannar de, men då måste jag bara vrida upp dem igen och de börjar dansa i en karnevalisk virvelyra, då vill jag nästan också dansa, en arm och ett ben sträcks ut, men befrielsen finns i stillheten, i att planlöst sitta och ändå vara delaktig i ett kugghjul

tick-tack, tick-tack, är det ljudet av min mekanik som hörs eller är det tankarna som rusar iväg till den plats där jag allra helst inte vill vara, tankarna återerövras av mässingfjärilarna

att få slumra på moln i en säng av böljande bolster och blicka upp i ett tak med rörliga bilder framdrivna av min fantasi, att få ligga där stilla, stilla, högst upp i tornet, och titta tills ögonen svider som grus och inte längre ger vardagen lyskraft

rivande bolster och schackpjäsen vilandes i min hand, återförd av minuter

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Glada tankar, Hjärnspöken?, Homo petrus panis, Landet Ingenstans, Poesi, Skrivande, Tid

Bortförd av utomjordingar?

19.03. Blankt. 22.05. Vad hände däremellan?

Tidsförlust. Jag är en förutsägbar person. Givetvis satt jag och småpysslade med mina egna projekt (en enkel rekonstruktion). Men det är ju det som är problemet! När jag småpysslar, det vill säga skriver eller bygger upp något från grunden, är det som om jag förs bort av utomjordingar. Flera timmar passerar, tiden är ur led, och när jag till slut sätter punkt, inser jag att jag har varit förlorad för omvärlden. BORTA. Jorden anropar Sandra, det är dags att återvända nu.

Samma sak igen. 22.05. Blankt. 22.44. Återvänd NU.

Det var kul att få åka med er utomjordingar i ert fantastiska rymdskepp, som dessutom warpar på ett nervkittlande sätt, men jag måste åka tillbaka till planeten jorden och få tiden på rätt köl. Vi ses snart igen!

PS. Med tanke på att ett blogginlägg har skrivits, kan jag med inte alltför livlig fantasi rekonstruera vad jag gjorde under den senaste tidsförlusten. DS.

Lämna en kommentar

Under Arbete, Fantastik, Skrivande, Tid