Tag Archives: arbete

Vad är det som drabbat mig?

border_wp

Vad är det som drabbat mig? En ny form av prestationsångest?

Under våren, nej det måste ha börjat under hösten, har en märklig prestationsångest smugit sig på och byggt bo i hela min kropp. Den har med skrivandet att göra. Varje gång jag skickar in en text mår jag illa alltmedan rastlösheten rasar och river. Blicken fixeras på min brevlåda i cyberrymden. I väntan på svar. I väntan på ett litet steg för Sandra. Det enda sättet att göra denna väntan mer uthärdlig är att skriva hela tiden. Om jag skriver hela tiden kan jag skicka in ännu fler texter och ännu fler texter betyder ännu fler svar. Snabbare. Jag har aldrig hanterat väntan på ett bra sätt.

Ja, man skulle ju kunna få för sig att detta är den värsta biten. Men icke! När jag väl har fått bekräftat att jag ska publiceras våndas jag över att redaktörerna ska ta tillbaka sitt positiva besked. Alltså kan jag omöjligt glädjas förutom de första sekunderna efter att de snälla raderna har lästs. Jag gråter och gråter. Ringer till mamma. Ringer till pappa. Gråter lite till. Kan inte förstå att redaktörerna har sagt ja. Så när jag väl har publicerats – huah! – överrumplas jag av en sådan oro – vad ska läsarna tycka? – att jag svimmar. Jag svimmar. Som en form av scenskräck bakom kulisserna. Efteråt ligger jag vaken i dygn och grubblar. Tänk om detta är min sista chans… Jag menar hur många chanser får man egentligen som skribent? (Utforskar fortfarande denna fråga som har blivit existentiell för mig.)

Någon skulle kanske få för sig att skrivandet på så sätt är osunt för mig. Nej! Så är det inte. Dessa känslosvall har sin grund i att jag känner att detta – DETTA! – är mitt liv. Jag kan inte tänka mig att göra något annat. När hela livet är engagerat står plötsligt så oändligt mycket på spel.

border_wp

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Arbete, Livet, Skrivande

Jag vill i den bästa av världar…

border_wp

I den bästa av världar… jag tror att jag har börjat bygga denna värld. För bara mig själv. Jag tänker ofta på den. Ja, hela bloggen är trots allt dedikerad till den bästa av världar som jag föreställer mig den. Förr har världen blänkt till som en stjärna i fjärran. Onåbar.

Om stjärnan inte vill falla, flyg till den! Bygg en rymdfarkost. Och nå det onåbara. Det är en sjuhelsikes väg att färdas. Genom ljusår och oanade rymder. Ingen har någonsin påstått att vägen dit inte är lång.

Trots att jag måste fara igenom galaktiska stormar har jag bestämt mig. Detta är min bästa av världar. Såhär vill jag leva mitt liv:

Jag vill skriva. Jag vill kunskapsproducera, kursutveckla, kursleda. Jag vill komma på de mest otänkbara idéer. Jag vill skriva igen. Jag vill börja varje dag med att läsa böcker. Jag vill inte träna men har kommit på att det är bra för mig att göra annat än fingertoppsgympa.

Andas.

Okej. Detta börjar låta som en katalogdikt.

Jag vill, då och då, översätta viktorianska weird fiction- och skräcknoveller. Jag vill skriva de mest knepiga reportage om blod, mytologi, ockultism och det paranormala (bara för att!). Jag vill skriva diktböcker och essäsamlingar. Jag vill att kroppen förskrynkligas i ett badkar två timmar om dagen. Jag vill resa överallt – även till Antarktis. Jag vill utveckla min återupptäckta anglofili. Jag vill, om nätterna, sitta i min länsfåtölj och lyssna på gamla LP-skivor.

Det är mycket jag vill. Men detta är min bästa av världar. En önskan om att få vara mig själv. Jag tänker och jag tänker. Lever. Detta kräver jobb. En ihärdighet som river barriärer mellan min bästa av världar och andra världar. En (kultur)generals krigslist i form av en strategi. Något långsiktigt och långvarigt. En satans envishet och oförskräckthet.

border_wp

Lämna en kommentar

Filed under Arbete, Glada tankar, Livet, Skrivande

Att bygga luftslott som svävar

border_wp

Hu-ah. Jag siktade mot friheten. Ett vågspel. För mycket att riskera. Alltid risker i framtiden. Lösgjorde mig till slut. Blev min egen. Igen. Utan visshet. Men med mål. Drabbades av möjligheter. Som blev mina att tillvarata.

Nio-till-fem-livet är inget för mig. Nu kan jag säga det med säkerhet. Jag begränsas. Slutar vara kreativ. Andetagen upphör. Vissnar. På bara några veckor har jag andats mer och nästan uträttat mer än vad jag har gjort under flera månader. I frihet.

Det är jakten. Att alltid jaga. Att alltid behöva upptäcka nya perspektiv. Söka, blottlägga och utmana. Tävlingen jag för mot mig själv. Att alltid behöva överträffa mig själv. Att vakna med pirret i maggropen. Ny dag att gå till mötes. Carpe diem! En anledning till att vilja vakna. Att pressa mig själv över gränsen. Att tänka bort det onda.

Bygga luftslott som svävar. Inga avkall på att vara jag. Plantera idéer, låta dem växa och slå ut i blom. Att vara redo att skörda. Att alltid behöva tänka, klura än hit än dit. Att inte behöva stanna där. Att göra växten till ett träd som andas i symbios med mig. Visst andas vi i symbios. Hu-ah. Luftslottet svävar. Än så länge.

No rest for the wicked.

border_wp

Lämna en kommentar

Filed under Arbete, Glada tankar, Livet

Misslyckad CV-fabrik – strunta i det och bli din egen!(?)

border_wp

Jag vet inte hur mycket energi jag har lagt ner på att samtala om och tänka på de bistra arbetsmarknadsvindar som blåser. Speciellt det senaste halvåret. Fler och fler i min bekantskapskrets, även jag, riskerar att stå utan jobb, eftersom de, nåja vi, anses vara överflödiga i ett klimat som inte favoriserar humanister och/eller samhällsvetare. Att vara utbildad är ibland som att vara besmittad av ett virus: ”Varför söker du jobb här?” och ditten och ditten. ”Jo, jag söker jobb hos er eftersom jag är genuint intresserad.”
”Bättre lycka nästa gång.”

Om det är en sak jag har lärt mig om mig själv, under de år jag har varit aktiv på arbetsmarknaden i skepnad av humanist och samhällsvetare, är det att jag har det som bäst när jag står utanför. Inte att stå utanför som i att inte ha ett jobb, men att stå utanför som i att kombinera olika jobb med varandra. Ett lärarvikariejobb är inte helt fel. Jag kan själv välja vilka dagar och tider jag vill och kan jobba som lärarvikarie. Detta öppnar för möjligheter. Möjligheter att leva ett humanist- och samhällsvetarliv, de timmar jag inte arbetar på skolor. Möjligheter att bygga luftslott som ter sig allt annat än overkliga och att skapa en efterfrågan på min kompetens. Specialisering är egentligen A och O inom de flesta fält idag. Detta innebär att vi alla kan bidra med saker som få har kunskap om. Bli våra egna kunskapsproducenter.  Möjligheter, möjligheter. Möjligheter att ta tillvara.

Att stå utanför. Det passar inte alla. Men det passar en person som mig, som har valt en annan väg i livet än vad som förväntas. På så sätt känner jag mig tryggast när jag vet att jag inte har ett, utan flera, jobb. Det kräver ihärdighet. Det kräver flexibilitet. Men jag behöver inte uppleva känslan av att hela mitt liv är uppbyggt kring ett nio-till-fem-skelett. När en kota brister, stöder de andra kotorna mig. Visst smärtar det. Alla förluster smärtar. Fast ingen katastrof. Och satan i gatan vad kreativ jag blir. I begränsningarna föds något nytt.

Så kommer det sig att jag arbetar med olika saker från dag till dag. Jag är lärarvikarie, hjälper människor med funktionsnedsättningar med deras skolarbete, är kunskapsproducent, folkbildare och på väg att ta språnget in i drömmarna. Slit, slit och slit. Det märkliga är att dagarna inte känns lika långa när jag gör olika saker. Varje dag för också med sig nya ovärderliga lärdomar. Och jag kan andas. Uuuut.

border_wp

Lämna en kommentar

Filed under Arbete, Livet

Snurra du min värld

border_wp

Vad hände efter 25? De tuffaste studieåren var förbi och jag trodde att livet som fanns efter skulle öppna sina armar. Möjligheternas möjligheter skulle gnistra på en annars ganska trist himmel: Den vardagliga monotonins. Och visst föll några stjärnor, magiska ögonblick, att fånga. Förunderligheter. För gnistrande för att vara sanna. Men de fanns och kunde nås. Varje dag blev inte en jakt efter det förunderliga. Nästan varje dag överskuggades av den vardagliga monotonin. Den galaktiska storm som allra helst ska bedarra så fort som möjligt, blev livet. Det stillastående livets.

Även om galaktiska stormar blåser, känns det som om jag står och stampar på en planet som inte är min egen. Livet har stannat. Livet som skulle börja. Äventyren. Det nya. Det vidutsträckta universumet med oändliga stjärnor att omfamna. Egentligen är det inte så mycket jag begär: Börja snurra du min värld.

border_wp

Lämna en kommentar

Filed under Arbete, Livet, Studier, Tid

Hundra steg bakåt

border_wpGrrr… Nu har jag tappat helghumöret. Det är en sådan synd och skam att mitt älskade (hatade?) iWeb kraschar ända sedan jag gjorde en operativsystemsuppdatering på min iMac. Allt slit för att skapa en estetiskt tilltalande tråkhemsida är pulveriserat. Så det fick bli WordPress *gråter blod genom cyberrymden* istället. Det är inte riktigt samma sak. WordPress är WordPress och iWeb är iWeb. För mig innebär detta hundra steg bakåt. Fast vad annat kan jag göra när jag behöver en funktionsduglig webbredigerare? Den enda stjärnan i cyberrymden är att jag åtminstone kan uppdatera min kursverksamhet, vilket är välbehövligt.

border_wp

2 kommentarer

Filed under Arbete, Livet

Sju arbetsdagar, halvt mörbultad kropp, den där svanskotan och ett par glada tankar

Sju arbetsdagar. Åt skogen med vilodagen! Bara en myt bland så många andra myter. Och den där satans rumpan. Det låter roligare om jag skriver rumpan. Det är förstås svanskotan jag syftar på. Nu har den ömmat och ställt till det för mig i två månader(!). Muskel- och ledvärken. Fibromyalgin.  Det är så att kroppen storknar av för mycket. Och sju arbetsdagar. Här kommer knorren: Vilken kul arbetshelg det har varit. Jag har hållit i en av mina skrivkurser. En glad tanke. Jag har fått vara mig själv en stund. Under en hel helg. Jag har fått prata om det som betyder (nästan) allt för mig. Vad gör då en ömmande bak och en halvt mörbultad kropp? Mycket. Men vad tusan. Sån’t är livet. Så länge jag får göra det jag verkligen vill göra, ska jag (nej, jag tänker inte säga tacksam, känner för tillfället en stark aversion mot att vara tacksam) halvt om halvt le av förnöjelse. Jag måste le. För jag vinner små segrar nästan varje dag. Att bli sin egen tar tid. Låt det ta den tid det tar. Det är ingen omöjlighet. Just nu uppdaterar jag ”Tråkhemsidans” sidospår ”Föreläsningar och kurser”. Jag har med icke-kejserlig pompa och idogt slit, intagit fyra studieförbundsdistrikt och ätit en smula av cyberrymden. Jag ler. Av förnöjelse. Skryter lite. Försöker tänka bort. Svanskota. Muskel- och ledvärk. Fibromyalgi. Något måste offras längs vägen till att få vara jag.

Lämna en kommentar

Filed under Arbete, Fibromyalgi, Glada tankar, Livet, Ohälsa, Skrivande, Tid