Etikettarkiv: böcker

H. G. Wells och Jules Verne barnboksförfattare?

border_wp

Hela världen vet att jag älskar barnböcker. Det är inte heller en hemlighet att jag ofta går så långt att jag bestämt hävdar att många barnböcker är mer välskrivna än böcker för vuxna. Frågan är om det alltid finns tydliga gränser mellan var barndomslandets och vuxenlandets böcker slutar och tar vid.

Så finns det en kuriös subkultur, som även skulle kunna kallas litteraturvetare (dit jag själv är på väg att sälla mig). Liksom de flesta vetenskapsmän är de mästare på att skapa kategorier, som har mer med ett synsätt än det vi benämner verklighet att göra.

Häromdagen blev jag MYCKET undrande när jag läste att H. G. Wells och Jules Verne främst skrev barnböcker. Det hela var formulerat på ett nästan nedlåtande sätt. Det är inget fel på barnböcker. Det är inget fel på Wells eller Verne. De var en av sin samtids största allegoriker, som visserligen skrev äventyrsromaner, men som framför allt skrev fantastik innehållandes en djuplodad kritik mot kolonialismen och imperialismen. Alla fantastiska inslag till trots var deras böcker således samtidsskildringar med djupa och mångfacetterade bottnar. Trevligt tankegods för den som är villig att se bortom kategorierna högt-lågt, där fantastiken, trots sin goda gärning, ännu inte har fått det erkännande den förtjänar i litteraturvetarnas ibland alltför snäva synsätt. Med andra ord kanon. För mig är barnböcker något av det vackraste som finns, men jag kan inte gå med på att kalla Wells eller Verne för barnboksförfattare. Det skulle vara att förneka deras visioner. Punkt.

border_wp

Annonser

Lämna en kommentar

Under Böcker, Fantastik, Homo ludens, Läsande, Litteratur, Tokfilosofi

Män och kött?

Oss tokfilosofer (egentligen borde jag kalla detta cupcakefilosofi) emellan…

Iscensättningen av könsroller låter sig inte begränsas. På kokkonstens stora scen utageras bilder av manligt och kvinnligt till fullo. Diskurserna är så påtagliga att de blir överdrivna. Det är trots allt gränser och kategorier som iscensätts. Då kan väl inte lite extra övertydlighet skada? Jo. Det finns subtila budskap i denna övertydlighet.

Jag blev positivt överraskad när jag läste Jens Liljestrands kritiska analyser (sammanvävda till en helhet) av Per Morbergs bok Morberg grillar, samt Börje Salmings Grilla med Salming. Två böcker med samma bakomliggande motiv: att glorifiera bilden av maskuliniteten. Mannen som, om han inte är gourmet åtminstone är gourmand, mannen med smak för kött, raffinerad alkohol, jaktbasker, kängor, skogsvandringar, en retorik såsom: ”korv är ju jäkligt gott att grilla”. Mannen med makten. Även i kokkonstens värld. Diskurserna penetrerar alla fält. Hur ofta skymtas inte den grillande mannen i olika media? Vi känner igen honom från barndomslandskapets tecknade serier, från amerikansk kärnfamiljspropaganda, matlagningsprogram, där maten knappast behandlas varsamt utan hårdhänt. Vi ser bilden i Solsidan som en karikatyr av den grillande förortsgubben. Ett saftigt köttstycke, eller en korv, det är grejer! Skämt eller allvar?

Män och grillning. Män och kött. Män och makt.

Just det. Män och kött.

Beteendevetenskapliga studier påvisar att det, åtminstone i västvärlden, finns en tydlig uppdelning mellan vad män respektive kvinnor förväntas äta. Det är exempelvis vanligare att män äter blodiga köttstekar, nåja kött i allmänhet, medan kvinnor äter vegetarisk mat i större utsträckning.

Män och kött. Man the hunter. Glöm det! Så stor betydelse spelade inte männens jaktinsatser i de tidigare samhällena. Det var de kvinnliga samlarna som i huvudsak försörjde stammarna. Kanske var det till och med så att hela stammen samlade? Om inte. Ja, då har vi svart på vitt. Samlandet stod för över 80% av försörjningen och krävde omfattande kunskaper om stora landområden.

Det är dock på tiden att vi utmanar bilderna av den köttsysslande mannen och kvinnan som befattar sig med växter. Dessa bilder är också diskurser som icke desto mindre blir en krass verklighet.

Läs gärna mer om män och kött:
http://www.dn.se/kultur-noje/darfor-ater-riktiga-karlar-kott
http://abcnews.go.com/blogs/health/2012/05/18/men-meat-and-masculinity-linked
http://www.huffingtonpost.com/2012/05/17/meat-men-masculinity_n_1524224.html
http://eater.com/archives/2012/05/17/just-as-everyone-suspected-manly-men-prefer-eating-meat.php
http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2145779/Men-like-meat-strong-powerful-wimpy-like-soy-say-study-authors-mince-words.html

Lämna en kommentar

Under Ätbart?, Böcker, Homo sapiens, I hemmet, Livet, Tokfilosofi

På estetiska äventyr med Barnes and Noble Leatherbound Classics I

Det här med att man inte ska döma en bok efter dess utsida eller omslag, har fått en helt ny mening för mig. Ingenting motsäger kombinationen av litterär estetik och ett estetiskt tilltalande föremål. Just när jag trodde att jag inte behöver samla på fler saker, uppenbarades en ny möjlighet: Barnes and Noble Leatherbound Classics. Vem kan motstå läderinbundna favoritböcker med antingen förgyllda eller försilvrade blad och en design som påminner om det sena 1800-talets klotband? Inte jag.

Igår anlände de två första praktexemplaren (jag inväntar ännu fler). Hela jag började sprudla. Ingenting, absolut inget, har kunnat sudda ut mitt belåtna och suktande leende sedan dess. Barnes and Noble Leatherbound Classics är kärlek.

Nu ska bilderna få tala sitt tydliga språk. Att bara betrakta dessa konstverk till böcker är ett äventyr i sig.

Kolla in ryggarna. Åh, hjärtklappning.

Lewis Carroll i chockerande rosa (min favoritfärg). Han skulle säkert ha varit mer än nöjd med denna tolkning.

Jules Verne som ett äventyrligt collage i blodrött. Vad mer kan man önska sig?

Lämna en kommentar

Under Böcker, Glada tankar, Litteratur, Vackra ting

Sandras så kallade ”finbokhylla” och några smutsiga hemligheter

Hah. ”Busted”. Eller vad är det ni människor säger på anglosaxiskt tungomål? Medan Sandra var ute på en promenad, fråga mig inte vart hon gick, hon är lite oberäknelig, passade jag på att fotografera hennes så kallade ”finbokhylla”. Jag har aldrig förstått vad som är så fint med den. Det enda som faller mig i smaken är dammet. Som Sandra själv brukar säga: ”En bokhylla säger mycket om dess ägare”. Här får ni bevis på att Sandra inte är den hon utgör sig för att vara (jag menar Nalle Puh, kom igen).

Skräpböcker från 1800-talet och tidigt 1900-tal samsas med äckel-päckel-Nalle-Puh-krimskrams. Ja, han är verkligen en dum (och ful) björn.

Ännu mer av den varan. Här ska tydligen finnas en komplett bokserie från tidigt 1800-tal, den första svenska utgåvan av Romarrikets uppgång och fall, så töntigt, skriven av någon Gibbon (Gibbon som i primatgruppen gibbonerna?).

Ja, och så den där Anne på Grönkulla-serien, som hennes mamma och pappa slet hund för att få tag på inför den tionde födelsedagen – otacksamma unge! Och tadam: Nalle Puh. Han är ju överallt!

Sedan finns det en av Sandra egenhändigt ihopknåpad bok. Gjord enligt gamla hantverkstraditioner, åtminstone påstår hon det. Hur ska någon kunna veta när hon har haft den gömd i ”finbokhyllan” sedan hon var 19 år? En sagobok. Kan ni tänka er? Sandra väx upp någon gång.

1 kommentar

Under Böcker, Hjärnspöken?, I hemmet