Etikettarkiv: dvärgar

I alvernas våld (del IV)

border_wpSpringan i taket hägrade.
”Sträck på dig, Jorg. Räta på ryggen.”
”Jag når inte längre.”
”Klart du kan nå längre. Vad är du för något…”
”Dvärg. Jag e en dvärg. Kort på längden, längre på bredden.”
”Ja, det har jag ju inte märkt. Nej, nej. Stå stilla. Annars ramlar jag. Jag ska inte säga fler dumma saker.”
Hah, såklart jag skulle. Men det visste inte Jorg. Så drabbades jag av insikten. Styltor. Styltor! Det var klart att vi – förlåt, jag – skulle göra styltor av långöringarnas möbler.
”Jorg, där borta. Ser du bordet?”
”Ja.”
”Bryt av benen.”
”Vi skulle kunna ställa oss på bordet…”
”Bryt av benen!”
”Men…”
”Bryt av benen, ditt korkskallade dvärgotyg. Nå vad väntar du på? Bara gör det. Och muttra inte sådär.”

Till Jorgs försvar måste jag säga att han gjorde det med kraft. Dyrbart, förgyllt trä flög åt alla håll. Splitter, besudlat av alvhantverkares händer. Fullt av alv-DNA. Jag sparade några flisor för framtida bruk. Alv-DNA innebär makt över långöringarna (tänk vilka häftiga saker jag kan göra med/mot dem, det kliar i huvudet och fingarna).

Jag behöver inte berätta hur jag gick tillväga när jag konstruerade de styltor som skulle hjälpa mig och Jorg att nå upp till springan i taket. Ni förstår att de var genialiska och att de hjälpte oss att nå till skyarna. Så uppstod ett problem.
”Jorg, du är för tjock. Dra in magen.”
Ska du fly genom en takspringa, gör det inte tillsammans med en dvärg.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Hjärnspöken?

I alvernas våld (del III)

border_wp

[Och nu – äntligen! – till den, enligt min objektiva mening, spännande fortsättningen på mitt livsöde.]

Nej, det var visst bara de röda och blåa medaljongtapeterna som gjorde mig yr av äckel. Jag föll, föll och föll. Poff. Vad nu? En dvärg? Och vad i…
”Vad tar du dig till?”
”Lite dvärgspott gör susen”, sa dvärgen.
”Aldrig… aj, det där gjorde faktiskt…”
”De’ tar ett ögonblick innan de’ börjar verka.”
”Ah, åh, det känns redan bättre.”
”Tänkte la de’.”
”Jag kommer inte säga tack, om du har fått för dig något sådant.”
”Om de’ e nåt man kan lita på i den här världen e de’ att galenpyttar alltid e oförskämda…”
”Och att alver är vedervärdiga.”
”Ja, jo. Ja.”
”Vad heter du förresten?”
”Jorg.”
”Hej, Jorg. Jag är Jarhbald. Vilken tur att du träffade mig.”
Där började, men jag skulle inte vilja kalla det för vänskap, gemensamma intressen spira. Jag var hjärnan och han, dvärgen Jorg, var musklerna. En oslagbar kombination. Då gick en tanke upp för mig: När vi har tagit oss härifrån, ska jag tömma den där Jorg på dvärgsaliv och koka en brygd till långöringarna. Det finns inget som de är mer allergiska mot än dvärgsaliv. Mohaha.

[Fortsättning följer – igen – mer hisnande än någonsin.]

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Hjärnspöken?

Under regnbågen: Spindeldrottningens juvelträdgård och tragiska dvärgar

Hon lovar mycket den där Sandra. Så tidigt som den 12:e juli 2012, lovade hon till exempel att hon skulle berätta om vad som finns under regnbågen. Mer än en vecka har gått och har det dykt upp något om under regnbågen? Icke! Jag vet nog vad hon har haft för sig: pysslat om äckel-päckel-ungar, sin mage och alla andra onödiga bestyr. Idag fick hon för sig att städa. STÄDA! Ja, ni hörde rätt städa. Så gick det med min fantastiska skapelse av dammråttor, döda flugor, vissna blommor, gammal disk och omkringkastade sängkläder och soffkuddar. Jag känner hur jag förbittras.

Eftersom Sandra i sin otillräcklighet inte har berättat om vad som finns under regnbågen (och hur skulle hon kunna veta, hon som aldrig har varit där!?), ska jag berätta om detta vedervärdiga rike, men bara kortfattat, då jag inte vill förstöra min kväll med tarvliga minnen.

Det bor dvärgar under regnbågen. Dvärgar är visserligen inte lika monstruösa som alver, men de är ändå inte särskilt trevliga att ha att göra med. Deras enda försonande drag är att de räcker er människor upp till midjan. Jag tycker innerst inne synd om dvärgarna. De är nämligen för evigt dömda till att arbeta i spindeldrottningens juvelträdgård – alltså under regnbågen finns det en enda stor juvelträdgård – där varendaste grässtrå, stjälk och kronblad består av de mest utsökta juveler, formade av dvärgarnas händer. Om samma händer skulle försöka plocka någon av växterna, fängslas den klåfingrade inuti spindeldrottningens mage. Hennes mage är klotrund. Det sägs – men ingen vet säkert – att de fängslade dvärgarna föds om till spindelungar. Jag förstår inte varför dvärgarna räds detta öde, jag menar hur kan det vara värre att vara en spindel än att vara en dvärg? Säg den som vet.

Jag hade oturen att passera detta rike en gång. Spindeldrottningen fick jag bara en skymt av. Men alla dessa dvärgar, det fanns inget slut på eländet! Oturligt nog fick jag en dvärg på halsen. Antagligen den enda dvärg som någonsin har lyckats lämna juvelträdgården som just dvärg och vid liv. Han hade hela magen full av juveler. Vilka smugglarfasoner! Jag fick en juvel, den rödaste av rubiner, för att inte avslöja honom. Behöver jag säga att det tog mer än två veckor att putsa den ren efter färden genom dvärgens mage? Jorig, heter han för övrigt. Men det är väl en obetydlig detalj?

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Hjärnspöken?, Resande