Etikettarkiv: fantasy

Jag, Jarhbald, är tillbaka

När lorten hemma hos Sandra tilltar, kan ni vara så säkra på att jag har återvänt. Som nu. Medan Sandra har ”slitit i sitt anletes svett”, nog stinker hon alltid, har jag varit ute på irrfärder. Men inte helt frivilligt…

Ja, det hände en sak som gjorde att jag måste infinna mig i de vidriga alvernas rike, bums. Oops. Nu skrev jag det igen. Antipropagandistiska saker om alverna. Hör upp ni dumma alver, tror ni på allvar att ni kan skrämma mig, genom att kalla mig till er kung och drottning?(!). Inte förrän galenpyttar slutar äta hår och naglar, och det kommer aldrig, aldrig, aldrig hända, ser ni. Hah. Känn på den. Jag kommer fortsätta skriva så många elaka saker om alver som jag vill. Även här på Sandras och MIN väldigt, väldigt, väldigt rosa blogg. Vi rättar inte in oss i ledet. Låt inte rosaskimret bedra er.

Jag, Jarhbald, är tillbaka. Mer arg, alvhatande och bitter än någonsin. Fantastiska egenskaper när ett ordens krig råder.

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Hjärnspöken?

Dunsta-och-försvinna-elixir

Sandra, var är du? Jag har inte sett till dig på två veckor. Oops, det där Dunsta-och-försvinna-elixiret var visst lite starkare än vad jag trodde. Heh. Säg inget. Jag är ond. Vill du också vara lite ond? Speciellt mot de personer som du inte riktigt drar jämt med? Tänkte väl det. Eftersom jag känner mig halvond idag, vilket innebär att jag är halvsnäll, ska jag dela med mig av mitt superduper hemliga recept på Dunsta-och-försvinna-elixir:

1 hårlock från den det berör
5 regndroppar (gärna från smutsigt regnvatten)
¼ bägare galenpytteslem
1 eldsflamma från en drake
1 provrör från en galenpyttes laboratorium

Koka upp galenpytteslemmet i en bronskittel från fordom dagar, tillsätt hårlocken och regndropparna en efter en, låt därefter detta puttra i 11 timmar.  Ställ, i den elfte timmen, bronskitteln över eldsflamman tills dekokten börjar dunsta. Fånga ångan i provröret från en galenpyttes laboratorium. När du vill att den berörda ska dunsta och försvinna är det bara att släppa lös ångan och låta störelsemomentet andas in den. En enkel match.

(Det börjar bli lite ensamt här.) Nerstökningsdags?

Lämna en kommentar

Under Ätbart?, Fantastik, Hjärnspöken?

Att-se-ut-som-en-ballong-elixir

Hah. Dunder-och-brak. Nu är elixiret klart! Som jag har slitit. 24 timmar i människotid, men för en effektiv galenpytte är det som ett helt sekel. Håret är dock fortfarande rosa. Inga gråa hårstrån här, inte. På tal om hår. Mohaha. Jag klippte av en av Sandras fnöskiga lockar. Ack, detta vidriga hår, alltså hennes, som inte är lika smaskigt som mitt. Jag behövde den här locken till ett av mina experiment. En brygd som ska göra Sandra alldeles uppsvälld i magen, nu när den har blivit lite mer lydig. Imorgon, strax efter frukost, kommer hon se ut som en enda ballong. Jag har låtsats att jag lagar en gourmetfrukost till henne. Det fattar ju vem som helst att det inte tar 24 timmar att göra frukost! Men inte Sandra. Vänta och se. Jag skrattar redan halvt ihjäl mig. Sandra som ska till stranden imorgon.

Inatt är jag en GENERÖS galenpytte. Tröttheten måste ha stigit mig åt huvudet. Ni ska få ta del av mitt hemliga recept på Att-se-ut-som-en-ballong-elixir:

1 hårlock från den det berör
1 ½  rund ballong (gärna röd)
½ bägare galenpytteslem
10 grodyngel
2 flugvingar
1 nypa älvstoft (så att ballongkroppen halvtomhalvt flyger)

Hacka, smula eller klipp sönder alla ingredienserna och rör ner dem i en bronskittel, från fordom dagar, med nykokt rödavinbärssaft (mest för smakens skull) och låt puttra i 23 ½ timmar. Om konsistensen blir för tjock för att kunna vara rödavinbärssaft, säg att det är en smoothie. Den där äckel-päckel-smörjan brukar väl ni människor dricka?

Lämna en kommentar

Under Ätbart?, Fantastik, Hjärnspöken?

Du vill inte bli vän med en galenpytte?

Jag trodde att jag hade blivit kvitt dig för gott, Jarhbald. Sa jag inte åt dig att lämna mig ifred? Och så dyker du upp här på min blogg av alla ställen. Vilka, tja, galenpyttetendenser. Jag tycker inte om dem. Till dig som läser detta (och Jarhbald – det är lika bra att du läser detta också).

Du vill inte bli vän med en galenpytte. Tro mig. Eller det vill säga om du inte vill äcklas över deras kosthållning (naglar och hår!) och stank dagligen. Oops, jag glömde. De äter ju även mekaniska grodor och flugor, deras egna skapelser. En galenpytte är en miniminiperson som är komplett galen. Inga konstigheter med namnet där, inte. I något som skulle kunna liknas vid Sigmund Freuds begrepp ’penisavund’ kastar en galenpytte avundsjuka blickar på alla de som är större än han/henne/hen, vilket förstås inte är svårt med tanke på att galenpyttar är minimini. En bra vän är väl inte avundsjuk på dig?

Nej, förlåt. Det här känns inte alls bra. Det är sant att galenpyttar, icke desto mindre Jarhbald, är besvärliga. Men han är ändå min vän. Ingen kan få mig att skratta och våndas som han, och detta på en och samma gång. Jag tänker på alla de gånger han blir arg när någon säger att han är liten: ”Det är inte jag som är liten, det är du som är stor!” piptjuter han och trycker på en av sina många knappar. Vips är hans mekaniska styltor aktiverade. Vem är det som skrattar då? Inte jag i alla fall.

Jag tänker på hans mekaniska zoo som han alltid har med sig i fickan. Vilken kuriös liten sak. Trycker Jarhbald (återigen) på en knapp förvandlas detta zoo till ett riktigt, om än mekaniskt, zoo. Jag kan förlora mig i detta i ett tiden-står-stilla-av-förtjusning-rus. Bara en genialisk hjärna kan tänka ut något så fantastiskt.

Det må så vara att Jarhbald inte alltid är den vänligaste bland själar, men han är en ständig källa till glädje och frustration. Om han inte var min vän, vem skulle då lorta ner min lägenhet och få mig att skratta de dagar jag allra helst vill gråta?

Okej, nog med smicker (för denna gång).

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Glada tankar, Hjärnspöken?

Under regnbågen: Spindeldrottningens juvelträdgård och tragiska dvärgar

Hon lovar mycket den där Sandra. Så tidigt som den 12:e juli 2012, lovade hon till exempel att hon skulle berätta om vad som finns under regnbågen. Mer än en vecka har gått och har det dykt upp något om under regnbågen? Icke! Jag vet nog vad hon har haft för sig: pysslat om äckel-päckel-ungar, sin mage och alla andra onödiga bestyr. Idag fick hon för sig att städa. STÄDA! Ja, ni hörde rätt städa. Så gick det med min fantastiska skapelse av dammråttor, döda flugor, vissna blommor, gammal disk och omkringkastade sängkläder och soffkuddar. Jag känner hur jag förbittras.

Eftersom Sandra i sin otillräcklighet inte har berättat om vad som finns under regnbågen (och hur skulle hon kunna veta, hon som aldrig har varit där!?), ska jag berätta om detta vedervärdiga rike, men bara kortfattat, då jag inte vill förstöra min kväll med tarvliga minnen.

Det bor dvärgar under regnbågen. Dvärgar är visserligen inte lika monstruösa som alver, men de är ändå inte särskilt trevliga att ha att göra med. Deras enda försonande drag är att de räcker er människor upp till midjan. Jag tycker innerst inne synd om dvärgarna. De är nämligen för evigt dömda till att arbeta i spindeldrottningens juvelträdgård – alltså under regnbågen finns det en enda stor juvelträdgård – där varendaste grässtrå, stjälk och kronblad består av de mest utsökta juveler, formade av dvärgarnas händer. Om samma händer skulle försöka plocka någon av växterna, fängslas den klåfingrade inuti spindeldrottningens mage. Hennes mage är klotrund. Det sägs – men ingen vet säkert – att de fängslade dvärgarna föds om till spindelungar. Jag förstår inte varför dvärgarna räds detta öde, jag menar hur kan det vara värre att vara en spindel än att vara en dvärg? Säg den som vet.

Jag hade oturen att passera detta rike en gång. Spindeldrottningen fick jag bara en skymt av. Men alla dessa dvärgar, det fanns inget slut på eländet! Oturligt nog fick jag en dvärg på halsen. Antagligen den enda dvärg som någonsin har lyckats lämna juvelträdgården som just dvärg och vid liv. Han hade hela magen full av juveler. Vilka smugglarfasoner! Jag fick en juvel, den rödaste av rubiner, för att inte avslöja honom. Behöver jag säga att det tog mer än två veckor att putsa den ren efter färden genom dvärgens mage? Jorig, heter han för övrigt. Men det är väl en obetydlig detalj?

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Hjärnspöken?, Resande

En guldstjärna till mitt schackpjästorn

Landet Ingenstans – barndomslandet – är aldrig långt borta. Jag tror att det ruvar i mig, redo att gripa tag i tanken så fort det får tillfälle. Häromveckan, när jag såg på filmen Hugo Cabret, var ett sådant utpräglat tillfälle. Jag kunde inte göra så mycket annat än att sitta där, trollbunden, medan minnena hopade sig i huvudet. De där tankarna har jag också tänkt. Nåja, bara nästan.

I mitt barndomsland drömde jag ofta om ett förtrollat schackpjästorn. När jag än önskade sköt schackpjäsen i höjden och blev till ett riktigt torn som omgavs av en påfågelträdgård. I tornet bodde en kung, som först var ganska ensam. Min enda stora kärlek, tror jag att han var. För att fördriva tiden, och kanske jaga bort oroväckande inre demoner, uppfann han de mest makalösa mackapärer. Mekaniska fjärilar, ädelstensblommor, dansande könlösa elfenbensfigurer, ett tak som avspeglar beskådarens fantasi och så vidare.

Det bästa av allt var dock hans bibliotek som rymde all världens kunskap. Om nätterna satt han där och läste sig till sömns. Omättlig kunskapstörst.

Jag tänkte att här vill jag stanna för evigt. Mitt upp i hans mekaniska skapelse, med kugghjul, och det ständigt klirrande ljudet. Senare flyttade en annan kvinna in, ännu ett hjärnspöke. Hon var tillräckligt overklig för att kunna ta del i mekaniken och hans visioner.

No hard feelings. Jag älskar dem båda. De var den oumbärliga luft jag andades under mina tonår. Och de tycks aldrig försvinna, även om jag inte andas dem 24 timmar om dygnet. Vardagen har på så sätt hunnit ikapp mig och nu snurrar  jag i (o)takt med andra kugghjul.

Men som mottot lyder: Man kan alltid dikta om det. Så gjorde jag. Skrev ut ett flöde, vilket jag förstås lade upp på poeter.se. Till min stora förvåning har just detta flöde, en del av mitt Landet Ingenstans, prytt poeter.se:s förstasida ett antal dagar:

”Din text:

Schackpjästornet

Har blivit en utvald text, som visars på poeter.se:s förstasida. Texten kommer vara synlig där tills dess en annan text väljs ut, vanligtvis efter cirka ett dygn, men tiden kan både bli längre eller kortare.

Texten kommer även tilldelas en guldstjärna, som syns när man läser texten och den kommer listas på sidan Utvalda texter i ett år.

Mvh
Redaktionen, Poeter.se”

En guldstjärna till mig? Precis som till en lydig skolflicka. Och mitt flöde som är total anarki. Tusen x tusen tack, poeter.se. Och tack till dig, Hugo Cabret, som rörde upp det slumrande inspirationsrus vilket blev till en prosadikt.

Läs Schackpjästornet.

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Film, Landet Ingenstans, Livet, Poesi, Skrivande