Etikettarkiv: film

Meet me in St. Louis – absolut Judy Garland!

Om ändå livet vore som i en Judy Garland-film. Det skulle nästan vara bättre än ett Disney-liv. Jag tänker ofta att jag skulle vilja öppna filmrutan och leva ut de gamla klassikerna. Igår, när jag tittade på filmen Meet me in St. Louis, drabbade den tanken mig igen. Frågan är om ett sådant sockersött liv skulle vara spännande överhuvudtaget? Ett par timmars eskapism kan man väl tillåta sig. Den bästa medicinen mot att inte känna sig riktigt kry. Hela mitt jag förfriskades efter ett par timmar i Garlands sällskap.

Lämna en kommentar

Under Film, Glada tankar, Livet, Ohälsa

”Oh, what a beautiful morning”

Idag vaknade jag med en pirrande känsla inombords. Inga kramper, bara ömma muskler. Jag kan gå. JAG KAN GÅ (alltså utan att ramla eller se ut som om jag har något uppkört där bak)! Jag känner mig som en ny människa, redo att sväva på moln medan jag tar mig an livets vedermödor, trallandes på musikalen Oklahomas öppningssång:

 There’s a bright, golden haze on the meadow
there’s a bright, golden haze on the meadow.
The corn is as high as an elephant’s eye
and it looks like it’s climbing clear up to the sky.

Oh, what a beautiful morning
oh, what a beautiful day.
I’ve got a beautiful feeling
everything’s going my way…

Nåja, kanske inte riktigt.

Min återhållsamhet kommer gå till historien. Inte. Under helgen (och det fortsätter även på måndagsmorgonen) har jag (tröst)druckit två liter apelsinjuice. Två liter! Inte konstigt att jag är fnittrig. Sockerrus. Ibland eskalerar mitt behov av att pimpla juice. Min enda last? Jag kan inte göra så mycket annat än att leva på citronvatten de närmaste dagarna, för att återskapa en rimlig balans. Hursomhelst kommer jag smyga in ett och annat glas apelsinjuice eftersom det gör mig lycklig och happy thoughts make you fly!

Det finns en risk att jag blir lite för lycklig. Jag har nämligen skickat efter klassiska filmer från Storbritannien och USA och på grund av detta har det börjat suga i magen av förväntan. Vilka pärlor jag har hittat (titlarna säger allt):

  • Alice in Wonderland (1933).
  • Mildred Pierce (1945).
  • Wuthering heights (1939).
  • That Hamilton woman (1941).
  • The black cat (1934).
  • The raven (1935).
  • House of wax (1953).
  • The haunting (1963).
  • Freaks (1932).
  • Dr. Jekyll and Mr. Hyde (1941).

Nu återstår bara otålig väntan.

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Film, Glada tankar, Livet, Ohälsa

Att strö lite gammal Hollywoodglans över helgen

När vardagen gör ont förgyller jag tillvaron med gammal Hollywoodglans. Denna helg har jag känt mig som en överkörd homo ludens. Allt är brännbollens fel. Nåja, egentligen beror det på en viss Sandra som inte inser sina begränsningar. Jag hade ont (!#?%@ luftfuktighet) och spelade ändå brännboll. Efteråt kunde jag inte gå och nu är det som om kroppen har mist all styrka. Var det värt det ? Ja. Dessutom träffade jag bollen!

Den bästa medicinen mot smärta (förutom en god bok och kostymdramer), det vill säga när man inte orkar dränka sig i hårt arbetande eller studerande, är förstås klassisk film. Så igår var det åter dags att plocka fram den sagolika Bette Davis-boxen. Bette Davis som i gripande filmtittartimmar och en ny mening med vardagen. Precis som alla dessa gamla stjärnor hade hon något visst. I hennes fall handlade det nog om de där enorma ögonen, vilka hotade att tränga ur ögonhålorna. Man kan inte göra annat än att häpna, känna sig oroväckande berörd. Davis var lite av en melodramernas drottning och det enda man kan förvänta sig när man tittar på en av hennes gamla rullar är att man snart kan vältra sig i tragedier. Helt i min smak.

En av de klarast lysande filmerna är All this, and heaven too. Ett kostymdrama som skildrar ett triangeldrama mellan en guvernant, en greve och hans svartsjuka hustru. Första gången jag såg filmen stannade mitt hjärta. Han som spelar greven, Charles Boyer, är nämligen en av de ståtligaste/vackraste män jag sett. Dagens Hollywood och dess stjärnor fångar mig inte det minsta, men det forna Hollywood *suckar av hänförelse*, håller mig i ett våldsamt grepp. En evighetslång, pulserande kärlek. Titta gärna på trailern till All this, and heaven too (se ovan). Ni kommer definitivt få mersmak.

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Film, Glada tankar, Homo ludens, Livet, Ohälsa

Till min syster

Runt om i världen ser vi exempel på att talesättet blod är tjockare än vatten inte är så mycket mer än en västeuropeisk och nordamerikansk föreställning om släktskap. Släktskap handlar inte om spermien och ägget, utan är en process där vissa människor inlemmas i våra liv. Så kommer det sig till exempel att man i Sydostasien äter sig till släktskap och samhörighet när man tillsammans delar en skål med ris. Eller att trobriandkvinnorna på Nya Guinea blir befruktade av en förfadersande, kallad baloma, medan den ’egentliga’ fadern axlar rollen av ett socialt faderskap.

Att skapa sig släktskap är förstås inte ett exotiskt fenomen som bara händer ’där borta’, det är en del av det västerländska, däribland det svenska, vardagslivet. När vi säger att blod är tjockare än vatten, förringar vi den samhörighet och tillhörighet adoptivföräldrar känner till sina adoptivbarn och vice versa, samtidigt som den genetiska kärnfamiljen upphöjs till något heligt. Man behöver inte ha samma blod för att vara släkt.

Jag och T delar inte blod, men hon är ändå min syster. Vi tror båda att vi kom med storken och har dessutom genomlevt de förhatliga tonåren tillsammans. Nu slåss vi, likt peter-pan-människor och var och en på sitt sätt, mot strukturer som vi känner begränsar våra liv. Jag kan inte tänka mig en dag utan att få snacka skit och vara mig själv tillsammans med T. Iphonen glöder konstant medan vi utgjuter oss över den inte alltid överdrivet stimulerande vardagen. Och hon lockar fram mina sämsta sidor, vilket förstås gör mig mindre pretentiös och till en mycket roligare människa att umgås med. En avslappnad Sandra som faktiskt kan skratta.

Igår var vi på bio – Hunger Games. Filmen hann knappt börja innan jag hörde någon snörvla. Det var förstås T. När jag vände mig om för att se på henne, var hennes kinder svartstrimmiga. Tårar och svart, nej, förlåt, brunsvart mascara är en intressant kombination. Där satt jag som en pinsam toka och försökte kväva mina skratt. Snart grät nästan alla i biosalongen. Hela jag guppade. Väl ute kunde jag inte hejda mig, jag började fulskratta. ”Du är ju sjuk!” utbrast T mellan skrattsalvorna. Efteråt gick vi hem till mig en stund för att hämndlystna objektifiera män. Vem har sagt att vuxenlivet är enkelt? Men när jag har T vid min sida, kan jag åtminstone skratta åt det, tårar, och före detta pojkvänner som inte leker fint i sandlådan. Det är det här systerskap handlar om. Inget delat blod, men delade liv och många härliga skratt.

Inlägget ska göras sentimentalt med råge. Jag vet att det inte var jag som skrev dikten, men jag vill ändå tillägna Dan Anderssons dikt Till min syster till dig, T, eftersom du är mina enda follower, vet jag att du kommer läsa detta (eller inte) och gråta ordentligt:

Till min syster ur Dan Anderssons Svarta ballader

Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till dej, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!

2 kommentarer

Under Film, Glada tankar, Homo sapiens, Livet, Poesi, Tokfilosofi

Hugo Cabret

Jag finner bara ett ord för att beskriva filmen Hugo Cabret: MAGISK.

2 kommentarer

Under Film

En guldstjärna till mitt schackpjästorn

Landet Ingenstans – barndomslandet – är aldrig långt borta. Jag tror att det ruvar i mig, redo att gripa tag i tanken så fort det får tillfälle. Häromveckan, när jag såg på filmen Hugo Cabret, var ett sådant utpräglat tillfälle. Jag kunde inte göra så mycket annat än att sitta där, trollbunden, medan minnena hopade sig i huvudet. De där tankarna har jag också tänkt. Nåja, bara nästan.

I mitt barndomsland drömde jag ofta om ett förtrollat schackpjästorn. När jag än önskade sköt schackpjäsen i höjden och blev till ett riktigt torn som omgavs av en påfågelträdgård. I tornet bodde en kung, som först var ganska ensam. Min enda stora kärlek, tror jag att han var. För att fördriva tiden, och kanske jaga bort oroväckande inre demoner, uppfann han de mest makalösa mackapärer. Mekaniska fjärilar, ädelstensblommor, dansande könlösa elfenbensfigurer, ett tak som avspeglar beskådarens fantasi och så vidare.

Det bästa av allt var dock hans bibliotek som rymde all världens kunskap. Om nätterna satt han där och läste sig till sömns. Omättlig kunskapstörst.

Jag tänkte att här vill jag stanna för evigt. Mitt upp i hans mekaniska skapelse, med kugghjul, och det ständigt klirrande ljudet. Senare flyttade en annan kvinna in, ännu ett hjärnspöke. Hon var tillräckligt overklig för att kunna ta del i mekaniken och hans visioner.

No hard feelings. Jag älskar dem båda. De var den oumbärliga luft jag andades under mina tonår. Och de tycks aldrig försvinna, även om jag inte andas dem 24 timmar om dygnet. Vardagen har på så sätt hunnit ikapp mig och nu snurrar  jag i (o)takt med andra kugghjul.

Men som mottot lyder: Man kan alltid dikta om det. Så gjorde jag. Skrev ut ett flöde, vilket jag förstås lade upp på poeter.se. Till min stora förvåning har just detta flöde, en del av mitt Landet Ingenstans, prytt poeter.se:s förstasida ett antal dagar:

”Din text:

Schackpjästornet

Har blivit en utvald text, som visars på poeter.se:s förstasida. Texten kommer vara synlig där tills dess en annan text väljs ut, vanligtvis efter cirka ett dygn, men tiden kan både bli längre eller kortare.

Texten kommer även tilldelas en guldstjärna, som syns när man läser texten och den kommer listas på sidan Utvalda texter i ett år.

Mvh
Redaktionen, Poeter.se”

En guldstjärna till mig? Precis som till en lydig skolflicka. Och mitt flöde som är total anarki. Tusen x tusen tack, poeter.se. Och tack till dig, Hugo Cabret, som rörde upp det slumrande inspirationsrus vilket blev till en prosadikt.

Läs Schackpjästornet.

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Film, Landet Ingenstans, Livet, Poesi, Skrivande