Etikettarkiv: fotografier

Ta mig till havet: Att få vara mitt i det

Igår kände jag mig ivrig att bota de två senaste månadernas bristande inspiration, framför allt vad gäller haikudiktningen. Det enda rimliga att göra då är att vara mitt i det. Och när jag är mitt i något är det vid havet. Ibland springer jag till och med ikapp med vågorna. De tuffa vindarna vederkvicker sinnet och jag känner att jag lever här och nu. Mitt i ögonblicket. Haikudiktningens essens som man likt en alkemist får extrahera. För att göra en lång historia kort, begav jag mig till strandpromenaden (i Varberg), där jag även hann att fotografera min väg till inspirationen:

Annonser

Lämna en kommentar

Under Glada tankar, Skrivande

Sandras så kallade ”finbokhylla” och några smutsiga hemligheter

Hah. ”Busted”. Eller vad är det ni människor säger på anglosaxiskt tungomål? Medan Sandra var ute på en promenad, fråga mig inte vart hon gick, hon är lite oberäknelig, passade jag på att fotografera hennes så kallade ”finbokhylla”. Jag har aldrig förstått vad som är så fint med den. Det enda som faller mig i smaken är dammet. Som Sandra själv brukar säga: ”En bokhylla säger mycket om dess ägare”. Här får ni bevis på att Sandra inte är den hon utgör sig för att vara (jag menar Nalle Puh, kom igen).

Skräpböcker från 1800-talet och tidigt 1900-tal samsas med äckel-päckel-Nalle-Puh-krimskrams. Ja, han är verkligen en dum (och ful) björn.

Ännu mer av den varan. Här ska tydligen finnas en komplett bokserie från tidigt 1800-tal, den första svenska utgåvan av Romarrikets uppgång och fall, så töntigt, skriven av någon Gibbon (Gibbon som i primatgruppen gibbonerna?).

Ja, och så den där Anne på Grönkulla-serien, som hennes mamma och pappa slet hund för att få tag på inför den tionde födelsedagen – otacksamma unge! Och tadam: Nalle Puh. Han är ju överallt!

Sedan finns det en av Sandra egenhändigt ihopknåpad bok. Gjord enligt gamla hantverkstraditioner, åtminstone påstår hon det. Hur ska någon kunna veta när hon har haft den gömd i ”finbokhyllan” sedan hon var 19 år? En sagobok. Kan ni tänka er? Sandra väx upp någon gång.

1 kommentar

Under Böcker, Hjärnspöken?, I hemmet

Under regnbågen?

Vi vet ju alla vad som händer ”somewhere over the rainbow”, men inte vad som händer därunder. Regnbågen är trots allt bara en halv regnbåge och först hel när den är rund. Så vad finns under regnbågen? Något. Jag ska klura på det tills imorgon…

Utsikt från ‘glasrummet’ aka mitt arbetsrum.

Lämna en kommentar

Under Glada tankar

Aldrig samma himmel

Blicka upp mot himlen och blunda sedan. Titta igen. Den har rört sig en aning, en vit bomullsslöja som sakta, sakta böljar och för med sig förändringens vindar. Precis som himlen alltid förändras, ibland knappt märkbart, stundom stormande, förblir livet aldrig detsamma.

Om det är något man lär sig av livets hårda skola är det att aldrig ta något för givet, för i ett blixtsvep kan det försvinna. Det som först förefaller vara en dålig förändring, kan i slutändan bli till något bra. I vissa situationer måste det liv man klamrar sig fast vid raseras näst intill grunden, för att man ska kunna bygga något stabilt av det, liksom våga svepas bort av förändringarna.

Att drabbas av sjukdom är en drastisk förändring. Ofta frågar man sig själv den där existentiella frågan utan något svar: Varför just jag? Till en början är det svårt att se det goda i förändringen, man vill vara den man har varit. Dessvärre finns det ingen återvändo, man kan inte trolla bort en förändring eller år av lidande. De brännmärker en. Men de lär en också att se. Se där de små detaljerna. Kanske lär de en till och med att uppskatta det lilla och tillvarata varje ögonblick. Fånga dem.

Jag har (bland annat på grund av sjukdom) mött många hårt drabbade människor som har fått mig att inse en sak: De som verkligen vet vad lidande och att leva innebär, begraver sig sällan i det, de ser både det dåliga och det goda i förändringarna. Aldrig varken-eller. Det hela är en fråga om tid.

Lämna en kommentar

Under Livet, Ohälsa

Alla dessa vackra blomsterträd

Men snälla världen, jag vill ju bara få stanna upp och lukta på blommorna (nåja, allra helst fotografera dem):

Lämna en kommentar

Under Glada tankar

Under-körsbärsblommen-mani

Är det en sjukdom jag drabbats av? Denna impuls att stanna upp och andas i takt med körsbärsträden varje gång jag får syn på ett? Eller att alltid vara beredd med iPhone-kameran och Instagram, eftersom jag inte vill missa ett endaste kronblads skälvning?

Det fascinerande med dessa körsbärsträd är att ingen blomma, inget blomstrande ögonblick är det andra likt (alltså bra haikuinspiration):

Lämna en kommentar

Under Glada tankar

Det stora i det lilla: När körsbärsträden blommar

regnkyssta körsbär
driver på en flod av kråkor –
barnens tomma händer

Jag kommer så väl ihåg körsbärsträdet. Det måste ha vuxit där i alla tider, utanför barndomslandets köksfönster. Vackert blommande, men nästan alltid tomt på körsbär, då de rovgiriga kråkorna sällan lämnade kvar några körsbär åt oss barn. Sedan var det de japanska körsbärsträden. Jag brukade alltid sitta under dem medan blomma efter blomma föll tills träden blev helt nakna.

Fascinationen för körsbärsträd har aldrig överblommat. Ibland har den dock slumrat. När man tillåter det bli höst inombords, glömmer man bort storheten i det lilla. För att återerövra storheten började jag haikudikta. Kanske inte helt oväntat blev körsbärsträden ett allt vanligare motiv i mina dikter. De senaste veckorna har jag  bara tänkt i termer av körsbärsträd, associerat vilt. Vilka fantastiska bilder de väcker i mig. Dessutom finns de just för tillfället överallt i Varbergs stad, som en påminnelse om att underbart är kort, men även tillfällen vilka är fullt möjliga att ta tillvara och förövrigt tillåtna att begråta.

Likt körsbärsblomman
spegelbildens läppar
sammanpressade

regnandes i skära nyanser
Körsbärsblommorna
färgar mina kinder

Underbart är också föränderligt:

Lämna en kommentar

Under Glada tankar, Landet Ingenstans, Livet, Poesi, Skrivande