Blicka upp mot himlen och blunda sedan. Titta igen. Den har rört sig en aning, en vit bomullsslöja som sakta, sakta böljar och för med sig förändringens vindar. Precis som himlen alltid förändras, ibland knappt märkbart, stundom stormande, förblir livet aldrig detsamma.
Om det är något man lär sig av livets hårda skola är det att aldrig ta något för givet, för i ett blixtsvep kan det försvinna. Det som först förefaller vara en dålig förändring, kan i slutändan bli till något bra. I vissa situationer måste det liv man klamrar sig fast vid raseras näst intill grunden, för att man ska kunna bygga något stabilt av det, liksom våga svepas bort av förändringarna.
Att drabbas av sjukdom är en drastisk förändring. Ofta frågar man sig själv den där existentiella frågan utan något svar: Varför just jag? Till en början är det svårt att se det goda i förändringen, man vill vara den man har varit. Dessvärre finns det ingen återvändo, man kan inte trolla bort en förändring eller år av lidande. De brännmärker en. Men de lär en också att se. Se där de små detaljerna. Kanske lär de en till och med att uppskatta det lilla och tillvarata varje ögonblick. Fånga dem.
Jag har (bland annat på grund av sjukdom) mött många hårt drabbade människor som har fått mig att inse en sak: De som verkligen vet vad lidande och att leva innebär, begraver sig sällan i det, de ser både det dåliga och det goda i förändringarna. Aldrig varken-eller. Det hela är en fråga om tid.
