Etikettarkiv: genus

Män och kött?

Oss tokfilosofer (egentligen borde jag kalla detta cupcakefilosofi) emellan…

Iscensättningen av könsroller låter sig inte begränsas. På kokkonstens stora scen utageras bilder av manligt och kvinnligt till fullo. Diskurserna är så påtagliga att de blir överdrivna. Det är trots allt gränser och kategorier som iscensätts. Då kan väl inte lite extra övertydlighet skada? Jo. Det finns subtila budskap i denna övertydlighet.

Jag blev positivt överraskad när jag läste Jens Liljestrands kritiska analyser (sammanvävda till en helhet) av Per Morbergs bok Morberg grillar, samt Börje Salmings Grilla med Salming. Två böcker med samma bakomliggande motiv: att glorifiera bilden av maskuliniteten. Mannen som, om han inte är gourmet åtminstone är gourmand, mannen med smak för kött, raffinerad alkohol, jaktbasker, kängor, skogsvandringar, en retorik såsom: ”korv är ju jäkligt gott att grilla”. Mannen med makten. Även i kokkonstens värld. Diskurserna penetrerar alla fält. Hur ofta skymtas inte den grillande mannen i olika media? Vi känner igen honom från barndomslandskapets tecknade serier, från amerikansk kärnfamiljspropaganda, matlagningsprogram, där maten knappast behandlas varsamt utan hårdhänt. Vi ser bilden i Solsidan som en karikatyr av den grillande förortsgubben. Ett saftigt köttstycke, eller en korv, det är grejer! Skämt eller allvar?

Män och grillning. Män och kött. Män och makt.

Just det. Män och kött.

Beteendevetenskapliga studier påvisar att det, åtminstone i västvärlden, finns en tydlig uppdelning mellan vad män respektive kvinnor förväntas äta. Det är exempelvis vanligare att män äter blodiga köttstekar, nåja kött i allmänhet, medan kvinnor äter vegetarisk mat i större utsträckning.

Män och kött. Man the hunter. Glöm det! Så stor betydelse spelade inte männens jaktinsatser i de tidigare samhällena. Det var de kvinnliga samlarna som i huvudsak försörjde stammarna. Kanske var det till och med så att hela stammen samlade? Om inte. Ja, då har vi svart på vitt. Samlandet stod för över 80% av försörjningen och krävde omfattande kunskaper om stora landområden.

Det är dock på tiden att vi utmanar bilderna av den köttsysslande mannen och kvinnan som befattar sig med växter. Dessa bilder är också diskurser som icke desto mindre blir en krass verklighet.

Läs gärna mer om män och kött:
http://www.dn.se/kultur-noje/darfor-ater-riktiga-karlar-kott
http://abcnews.go.com/blogs/health/2012/05/18/men-meat-and-masculinity-linked
http://www.huffingtonpost.com/2012/05/17/meat-men-masculinity_n_1524224.html
http://eater.com/archives/2012/05/17/just-as-everyone-suspected-manly-men-prefer-eating-meat.php
http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2145779/Men-like-meat-strong-powerful-wimpy-like-soy-say-study-authors-mince-words.html

Lämna en kommentar

Under Ätbart?, Böcker, Homo sapiens, I hemmet, Livet, Tokfilosofi

Jag, kvinnomyran – eller manliga härskartekniker?

Det händer på tåget. Just som inspirationen flödar genom kroppen, ut i pennan och ner på pappret, förminskas jag till en liten myra. Åtminstone är det så jag känner mig, när de två äldre männen jag sitter mellan vecklar ut tidningarna och breder ut sina ben. Ni vet på det där spretiga sättet. Allt för bekvämlighetens skull. Jag kan inte hjälpa att jag plötsligt känner mig obekväm. Det är som om mitt utrymme har slutat existera. Jag pressar samman läpparna och knäna.

Det händer även i skolan. Tung i huvudet, tom på ord och hopplöst irriterad. Klasskamraten närmar sig med självsäkra stormsteg, läppjandes på en mugg kaffe. ”Hej, Sandra. Du ser visst lite hängig ut idag.” Han kramar min axel – länge. Har han bestämt att handen ska stanna där? Jag ruskar avvisande på kroppen, men vinken noteras inte. Senare gör han nya anspråk på mitt utrymme. Visserligen är det tätt mellan bänkraderna, men inte så tätt att han med en självklarhet måste lägga händerna på min midja för att ta sig förbi. Eller på de andra kvinnliga medstudenternas. Ta bort dina händer därifrån, tölp! Fördömelsen förblir en upprörd tanke. Jag förminskas ytterligare.

Vid ett annat tillfälle. Det är sen kväll. Den unga kvinnan ser inte alls förtjust ut. Hon flyttar sig markerande till vänster för att skapa rum åt sig. Mannen ser det som en uppmuntran till att breda ut sig ytterligare i soffan. Drygt en meter mellan knäna och armarna sträcks ut över soffryggen. Han ler förnöjt och dricker en klunk öl.

Idag har jag ’som kvinna’ tagit mig lite för stora verbala friheter. Skämtat, skrattat och kommenterat med glimten i ögat. Det är då förminskningen påbörjas på allvar. Liksom för att sätta mig på plats görs mitt personliga utrymme obefintligt. Jag trängs in i ett soffhörn.

Min bror mottar ett upprört samtal: ”Vad är det för fel på er män? Varför måste ni alltid breda ut er, röra vid och tränga undan?” Han säger: ”Varför sa du ingenting till honom?” Vad svarar man på det?

Ibland kan jag inte låta bli att undra om det sker på ett omedvetet eller medvetet plan. Det finns de beteendevetare som onekligen skulle kalla detta anspråksfulla beteende för manliga härskartekniker. Å ena sidan är det ett enkelt sätt att sätta någon på plats på, att visa att här det minsann han och inte jag som bestämmer. En medveten handling. Å andra sidan sker det i de flesta situationer utan den minsta tillstymmelse till (själv)reflektion. Det inkräktas på kvinnors personliga utrymmen som vore det naturligt. Ett tydligt tecken på att det finns strukturer i samhället som påverkar oss utan att vi är medvetna om det. Är det samhället i stort vi ska kritisera, månntro? Om inte annat är det detta omedvetna beteende som borde oroa oss.

Nästa gång ska jag vara övertydlig. Spreta med benen och armarna tills de nästan går ur led. Det här är mitt utrymme och det har jag rätt till!

1 kommentar

Under Homo sapiens, Livet, Tokfilosofi