Etikettarkiv: skriva

Att samexistera med sina jag(?)

border_wp

En del känslor kommer aldrig försvinna. De återskapas i sin egen monotoni. Som den där känslan varje gång jag lämnar ifrån mig en text. Låter den läsas av andra ögon. Maggropen fylls med tyngdlagens kraft och sjunker mot golvet. Sedan dunka-dunka-dunka i hjärttrakten. Andan upphör. Illamåendet vänder ut och in på huden. Blottat kött.

Samtidigt. Det är att leva. Jag vet att jag lever. Att jag har en kropp bortom fingertopparna. Bortom signalerna som skickas genom varje beståndsdel. Just det varandet. Som återskapar sig självt, blir allt svårare att leva utan.

Kanske är det inte monotoni, utan polyfoni. Att samexistera med sina jag. Kropp och själ i ett och i något med en fortsättning.

border_wp

Annonser

Lämna en kommentar

Under Livet, Skrivande

!#?%@ skrivkramp!

Häromdagen, närmare bestämt i fredags, drabbades jag av prestationsångest – igen! Jag vankade fram och tillbaka i lägenheten, mer orolig än en äggsjuk höna.  Ett mantra genljöd huvudet: Sandra det här kommer aldrig gå, Sandra det här kommer aldrig gå, Sandra det här kommer aldrig gå. Ja, men titta på det! Tycker du innerst inne att det ser sådär pedantiskt bra ut som du vill ha det? Svar: Nej.

Prestationsångest och pedanteri, två av mina tankefällor/åkommor. Vissa dagar lider jag något groteskt av dem. Tidigare i våras slöt jag en pakt med mig själv: Sluta upp med tramseriet, skriv, skriv, skriv, kläck idéer och skicka in. Självklart kommer du få många nej, men sån’t är livet och ibland får man faktiskt ja. Jag har inte fått så många nej. Ändå anstormas jag av det där mantrat. Sorgligt.

Nu betalar jag det kostsamma priset med en stor portion skrivkramp. Har inte ens kunnat blogga(!) på flera dagar. Det slår aldrig fel.

Just dessa tillfällen, alltså när skrivkrampen sätter in, brukar jag predika om inför mina skrivkurselever. Man ska inte censurera sig själv medan man skriver ur sig flödet. Sätt er ner och skriv – ja, om det så är den första tanken som dyker upp, skriv ner den. Flödesskriv bort skrivkrampen. Det brukar fungera. Jaha, fröken var så god och lyd dina egna råd. Hmm…

Lättare sagt än gjort?

PS. Läs gärna mer om flödesskrivningSkrivguiden, en liten pärla jag hittade i detta ögonblick. DS.

Lämna en kommentar

Under Livet, Skrivande

Det här ska gå!

Det går inte en dag utan att jag får ryta till på mig själv: ”Allt går, Sandra, sluta fåna dig nu!” I december förra året fattade jag ett livsavgörande beslut, nämligen att jag ska lägga min prestationsångest på hyllan. Lättare sagt än gjort när prestationsångest i kombination med en opassande fascination för perfektionism är två av mina mest utmärkande karaktärsdrag. Men, nej, allt går.  I synnerhet när man dessutom har föresatt sig att lyckas inom de mest smala områden aka en nörd på antika samhällen och mänskligt beteende, samt poesi och kulturjournalistik. Det går inte. Fast ändå, kanske går det trots allt. Om jag säger det högt tillräckligt många gånger börjar jag säkert tro på det.

Innerst inne tror jag faktiskt att det mesta går. Om det är något jag är allergisk mot är det människor som säger att det inte går. Med den inställningen kommer man aldrig lyckas. Ett klassiskt framgångskoncept är att vända alla motgångar till möjligheter [Usch! – har jag läst det där i en amerikansk blaska? Nu skäms jag]. Det kräver en sjuhelsikes viljestyrka och passion för det man gör, för att resa sig upp på darriga ben. Låt motgångarna hagla över mig. Det här ska gå!

Sådär nu är min nya mentalitet för evigt arkiverad i cyberrymden. Jag kunde lika gärna ristat mantrat i sten.

Märkligt att det känns lite lättare att fatta pennan och skriva som om livet hänger på en skör tråd. De bästa texterna skrivs i ren desperation. Då hinner man inte tänka.

Ett viktigt PS. Läs gärna Therese Johanssons inspirerande inlägg på Debutantbloggen. DS.

1 kommentar

Under Livet, Skrivande

Det stora i det lilla: När körsbärsträden blommar

regnkyssta körsbär
driver på en flod av kråkor –
barnens tomma händer

Jag kommer så väl ihåg körsbärsträdet. Det måste ha vuxit där i alla tider, utanför barndomslandets köksfönster. Vackert blommande, men nästan alltid tomt på körsbär, då de rovgiriga kråkorna sällan lämnade kvar några körsbär åt oss barn. Sedan var det de japanska körsbärsträden. Jag brukade alltid sitta under dem medan blomma efter blomma föll tills träden blev helt nakna.

Fascinationen för körsbärsträd har aldrig överblommat. Ibland har den dock slumrat. När man tillåter det bli höst inombords, glömmer man bort storheten i det lilla. För att återerövra storheten började jag haikudikta. Kanske inte helt oväntat blev körsbärsträden ett allt vanligare motiv i mina dikter. De senaste veckorna har jag  bara tänkt i termer av körsbärsträd, associerat vilt. Vilka fantastiska bilder de väcker i mig. Dessutom finns de just för tillfället överallt i Varbergs stad, som en påminnelse om att underbart är kort, men även tillfällen vilka är fullt möjliga att ta tillvara och förövrigt tillåtna att begråta.

Likt körsbärsblomman
spegelbildens läppar
sammanpressade

regnandes i skära nyanser
Körsbärsblommorna
färgar mina kinder

Underbart är också föränderligt:

Lämna en kommentar

Under Glada tankar, Landet Ingenstans, Livet, Poesi, Skrivande

En guldstjärna till mitt schackpjästorn

Landet Ingenstans – barndomslandet – är aldrig långt borta. Jag tror att det ruvar i mig, redo att gripa tag i tanken så fort det får tillfälle. Häromveckan, när jag såg på filmen Hugo Cabret, var ett sådant utpräglat tillfälle. Jag kunde inte göra så mycket annat än att sitta där, trollbunden, medan minnena hopade sig i huvudet. De där tankarna har jag också tänkt. Nåja, bara nästan.

I mitt barndomsland drömde jag ofta om ett förtrollat schackpjästorn. När jag än önskade sköt schackpjäsen i höjden och blev till ett riktigt torn som omgavs av en påfågelträdgård. I tornet bodde en kung, som först var ganska ensam. Min enda stora kärlek, tror jag att han var. För att fördriva tiden, och kanske jaga bort oroväckande inre demoner, uppfann han de mest makalösa mackapärer. Mekaniska fjärilar, ädelstensblommor, dansande könlösa elfenbensfigurer, ett tak som avspeglar beskådarens fantasi och så vidare.

Det bästa av allt var dock hans bibliotek som rymde all världens kunskap. Om nätterna satt han där och läste sig till sömns. Omättlig kunskapstörst.

Jag tänkte att här vill jag stanna för evigt. Mitt upp i hans mekaniska skapelse, med kugghjul, och det ständigt klirrande ljudet. Senare flyttade en annan kvinna in, ännu ett hjärnspöke. Hon var tillräckligt overklig för att kunna ta del i mekaniken och hans visioner.

No hard feelings. Jag älskar dem båda. De var den oumbärliga luft jag andades under mina tonår. Och de tycks aldrig försvinna, även om jag inte andas dem 24 timmar om dygnet. Vardagen har på så sätt hunnit ikapp mig och nu snurrar  jag i (o)takt med andra kugghjul.

Men som mottot lyder: Man kan alltid dikta om det. Så gjorde jag. Skrev ut ett flöde, vilket jag förstås lade upp på poeter.se. Till min stora förvåning har just detta flöde, en del av mitt Landet Ingenstans, prytt poeter.se:s förstasida ett antal dagar:

”Din text:

Schackpjästornet

Har blivit en utvald text, som visars på poeter.se:s förstasida. Texten kommer vara synlig där tills dess en annan text väljs ut, vanligtvis efter cirka ett dygn, men tiden kan både bli längre eller kortare.

Texten kommer även tilldelas en guldstjärna, som syns när man läser texten och den kommer listas på sidan Utvalda texter i ett år.

Mvh
Redaktionen, Poeter.se”

En guldstjärna till mig? Precis som till en lydig skolflicka. Och mitt flöde som är total anarki. Tusen x tusen tack, poeter.se. Och tack till dig, Hugo Cabret, som rörde upp det slumrande inspirationsrus vilket blev till en prosadikt.

Läs Schackpjästornet.

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Film, Landet Ingenstans, Livet, Poesi, Skrivande

Idag flyger jag

Lördagsmorgon. Solen skiner över Västkusten och förhoppningsvis fortsätter det storma över Mälardalen, J. Idag tänker jag glada tankar. Jag tänker på de kläd- och skoinköp som ska göras, på långpromenaden längs Varbergs strandpromenad, tillsammans med pappa W, som väntar och på brödpuddingen som, likt en gyllenbrun mallgroda, blåser upp sig i ugnen. Den ska jag sätta gaffeln i!

Vi vet väl alla vad som händer när man tänker glada tankar? Jaså inte?

Happy thoughts make you fly.

Och nej, jag är inte hög. Nåja. Hög på ett lyckorus kanske?

Andra källor till glädje är att jag under veckan har bestigit ett Mount Everest i form av många-saker-att-göra. Samtidigt som jag har arbetat som timvikarierande grundskolelärare varje dag, och det har inte varit en skonsam vecka, har jag påtat på två hemtentor i idéhistoria. Drygt 24 sidor skulle skrivas. 26 sidor exploderade motvilligt ur mina fingrar. Just som jag skulle ge upp, tog jag mig samman och skrev färdigt skiten. Efteråt sipprade glädjetårar ur mina ögonvrår.

En av mina flumdikter, skriven i ett enda inspirationsrus, har blivit utvald och har under flera dagar prytt poeter.se:s framsida. Varje litet erkännande är guld värt. Det går framåt med diktandet. Glädje x 3.

Jag ska inte äckla er för mycket med denna optimism och sätter därför punkt här.

PS. Glöm inte bort att vi alla kan flyga. DS.

3 kommentarer

Under Glada tankar, Livet, Poesi, Skrivande, Studier

Solen kan fortfarande nås i mitt nya, fräscha liv

Idag har jag officiellt erhållit min fjärde examen. Jag borde gråta syndafloder av glädje, men känner mest… ingenting. Förutom att jag vill börja leva. Sedan jag ’slutade’ skolan, det vill säga slutade läsa kurser som kräver att jag infinner mig på lektioner, har jag börjat bli mig själv igen. Numera svär jag som en toka, på kvällarna skriver jag vulgär poesi medan jag proppar i mig hembakade kolakakor (fyra satser på två veckor!!!) och jag skrattar mycket. Allt med krusidullös (?) sandratik. Någonting bubblar inom mig. En frihetskänsla. Det lilla känns plötsligt stort, det är antagligen därför jag skriver på tok för många haikudikter. För en gångs skull kan jag faktiskt säga att allt det jag drömmer om är inom räckhåll, för att vara mig är detta mycket ovanligt. Jag drömmer alltid stort, eftersom jag siktar mot stjärnorna, så att jag åtminstone når solen. Solen ska fortfarande nås, men genom att jag gör det jag känner för. Skriva, skriva, skriva. Nu lovar jag mig inte för mycket. Snyggt att ha slitit hund i ett x antal år och sedan bara släppa allt. Att inte längre orka bry sig. Det här nya, fräscha livet is the shit!

Läs: Ingen går med rumpan bar (sådär lagom smygvulgär).

Lämna en kommentar

Under Livet, Poesi, Skrivande, Studier