Etikettarkiv: smärta

Hur blev jag ”sån”

border_wp

(Jag inleder detta inlägg med en fetstilad parentes. Ångra aldrig livet eller den du blivit. Var den du är och gör ditt bästa för att skapa möjligheter för dig själv, även där hindren tornar upp sig. Vi kan alla flyga, vi gör det bara på olika(?) sätt.  Så lyder mottot här.)

”Hur blev du sån?” Jag har aldrig kunnat bestämma mig för om jag ska smickras eller förolämpas av denna fråga som har följt mig ända sedan den dagen jag drabbades av kronisk smärta. Ja, hur blev jag ”sån”? Mitt liv förändrades över bokstavligen en natt. Jag tvingades växa upp på ett brutalt sätt när jag var tio år och har sedan dess aldrig vetat hur jag ska betrakta mig själv. Som ett barn i en vuxens kropp? Eller som en vuxen i ett barns kropp? En sak är säker. När man väl har drabbats av kronisk smärta finns det ingen återvändo. Man kan inte trolla bort den smärta som gör en alltför medveten om att man lever. Man kan inte heller trolla bort år av lidande. Ett lidande som ärrar.

”Hur blev du sån, Sandra? Du är alltid så djup och filosofisk. Kan aldrig prata om normala saker. Kan aldrig vara som alla andra.” Det sägs att fulla män talar sanning. Kanske är det så att jag inte skrattar lika otvunget som andra alla dagar. Kanske kan jag inte prata om samma saker som andra. Kanske kan jag heller inte uppskatta fyllor. Jag har aldrig kunnat ta del av den världen. Många andra började slå runt redan i tonåren. I tonåren var jag en labbråtta på vilken läkarna fann det intressant att testa allehanda medicinska preparat. På den tiden ansågs det vara ytterst ovanligt med barn som hade kronisk smärta och fibromyalgi. Jag var ett medicinskt under. Eller misslyckande. ”Prova det här, Sandra, så ska du se att du mår bättre.”

Jag mådde aldrig bättre. Smärtan och symptomen tilltog för varje månad. Varje dag var en kamp för att överleva dagen. När jag väl kom hem från skolan ville jag bara vara. Kunde inte ha någon nära eftersom jag var utmattad.

Så jag festade aldrig. ”Nej, tyvärr jag kan inte komma ikväll. Jag äter för starka tabletter, för min värk alltså, så jag kan ändå inte dricka.” ”Jaha, kan du inte dricka är det väl lika bra att du inte kommer.” Och jag räddades undan en kväll och en natt i ett sällskap som skulle ställa krav på hur jag skulle vara. Någon jag inte kunde vara och aldrig kommer kunna bli. Jag visste det vid den tidpunkten. Jag satt hemma varje kväll, varje natt, varje helg. Och jag läste och skrev. Detta blev nästan mitt allt. Någon jag kunde vara. Jag upptäckte världar som fick mig att tänka på något annat än smärtan. Då och då drömde jag mig bort till andra möjligheter. Nåja, jag dagdrömde nästan hela tiden. Ibland filosoferade jag. Min räddning. Saker jag kunde göra, när smärtan hindrade mig från att göra de saker som andra gjorde.

Läkarna stirrade på mig, men talade till min mamma: ”Hur blev din dotter sån? Hon är så vuxen… lillgammal.” Vad skulle hon svara? Jag kände mig mest besvärad. Någon läkare kom på att det kan vara en god idé att skicka detta arma barn – alltså mig – till en psykolog. ”Det finns ju inte en chans att hon ska kunna ta sig igenom något så fruktansvärt som kronisk smärta och fibromyalgi på egen hand.” Det gjorde jag aldrig. Jag hade mamma och pappa. Men psykologerna skakade på huvudena av förundran: ”Hur blev du sån, Sandra? Du är så vuxen och klok. Har så annorlunda och unika intressen.” Vi pratade mest om filosofi och om konsten att leva. Om poesi och om gamla greker.

Hur blev jag ”sån”? Egentligen är svaret på frågan uppenbart. Ändå envisas andra med att ställa denna fråga, trots att de vet om att jag är sjuk. Jag råkade ut för ett operationstrauma som barn och fick därefter kronisk smärta och fibromyalgi. Jag kunde inte längre leva som ett barn eller en tonåring. Mitt liv bestod nämligen av smärta, läkarbesök, smärta, längre sjukhusvistelser och smärta. Trots mina föräldrars kamp för att ge mig en fantastisk uppväxt – och visst var den magisk! – tog sjukdomen min rätt till att vara barn och leva ett vilt tonårsliv ifrån mig. Därför är jag ”sån”. Det andra kallar ”så djup och filosofisk”, men som jag skulle vilja benämna drabbad av livet. Jag har aldrig förstått att jag skulle kunna vara, eller borde vara, på ett annat sätt. Inte ens nu när jag är vuxen. Detta är trots allt den enda verklighet jag känner till.

border_wp

Annonser

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Läsande, Livet, Ohälsa, Skrivande

Den unga kvinnan med alla dessa stygn

border_wp

Allt som oftast låter jag blicken falla på mitt ärr. Ett jämnt, tunt streck som efter många års omhuldande börjar smälta in i huden. Jag kan inte tänka på ärret utan att överväldigas av mina inombordsliga ärrs kraft. Ärr som visserligen inte vanpryder min högerarm, men som ändå har satt sina spår. Samtidigt som kirurgen sydde stygn efter stygn, för att slutligen sammanlappa spillrorna efter mitt komplicerade benbrott, förvissade han sig ovetande om att min tillvaro skulle komma att präglas av osynliga ärr. Livsvärlden såsom jag kände den, förändrades brutalt, bokstavligen över en natt. Aldrig mer skulle jag få erfara vad det innebär att vara sedd. Ärret till trots – det där förhatliga missprydande strecket, summan av på tok för många stygn – är det få som ser den unga kvinnan med alla dessa stygn.

Men jag har mitt påtagliga ärr, ett vittne om vad som har drabbat mig, vilket inte alla smärtsjuka har. Att inte kunna uppvisa konkreta tecken på varför man inte längre är densamma, på varför man har ont, förvanskar omgivningens förståelse av sjukdomsbilden. Smärtan förlorar sin legitimitet.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Livet, Ohälsa, Tokfilosofi

Det bor en varulv i min rygg

När det bor en varulv i din rygg, precis som det gör i min, är det få kurer som hjälper.

Idag har jag haft förmånen att kunna arbeta hemifrån och ändå få fullt betalt – flexibelt jobb, or what? – en lyx jag har sett fram emot länge.

Jag tänkte att just denna dag av alla dagar, skulle bli dunder-och-brak-produktiv. Så blev förstås inte fallet. Allt beror på det där klösandet i ryggen, varulven som vill explodera genom huden och vakna till liv på allvar, i ett monstruöst smärtvrål. Jag tänkte att jag skulle tämja varulven med ett knapra-värktabletter-rus. Men han ville inte lyda. Jag höjde mitt höj- och sänkbara skrivbord och reste på fläsket, tröståt lite veggiegodis, tog en mikropaus var tjugonde minut. Varulven fortsatte att rasa. Klockan tre gav jag upp tanken på att få något uträttat, klev ur min pyjamas och hoppade i de för mig okarakteristiskt slobbiga (motsatsen till snobbiga) kläderna, gick ut genom dörren, för att springa ikapp med de tuffa havsvindarna, alltså ta en långpromenad och tillsammans med farsgubben rasta bulldoggen som bor i hans lilltå och varulven som har invaderat min rygg.

Nyss hemkommen. Varulven är matad med sötsaker och jag känner mig lite helare än tidigare. Lite klös är det dock fortfarande kvar i honom.

Läs Monster inuti: Varulv.

Lämna en kommentar

Under Arbete, Fibromyalgi, Livet, Ohälsa, Poesi