Etikettarkiv: vänskap

Gåvans ande: Vänskap och ovänskap

[Och nu! – lite tokfilosofi, allvar och homo sapiens.]

Hos maorifolket fanns det en tanke om gåvans ande, hau. När Marcel Mauss på 1920-talet skrev sin bok Essai sur le don: Forme et raison de l’échange dans le sociétés archaïques – Gåvan –  kom denna tanke att uppenbaras som ett allmänmänskligt fenomen. Vad innebär hau mer exakt?

Gåvans ande är ett slags manifestation av gemensamma moraliska värderingar och förväntningar, vilken har så stor inverkan på ens handlingar i utbyten, att den nästan blir påtaglig, som en person i sin egen rätt. Den är som en oskriven lag som finns med i varje tanke och handling, medvetet såväl som omedvetet. Eller som en moralens väktare, vilken ser till att vi ger på rätt sätt, på rätt plats och vid rätt tidpunkt.  Att inte balansera dessa aspekter väl skulle kunna leda till att två goda vänner går skilda vägar. Gåvans ande är den som binder oss samman men som även kan så split i en relation.

Hittills har gåvans ande beskrivits som ett samhälleligt fenomen, det ska dock skrivas att den inte bara finns runtomkring oss, den finns också inom oss. På så sätt står mycket på spel när vi ger och tar emot. Om man inte är försiktig kan man förlora en oersättlig del av sig själv och på samma sätt förstöra en del av en annan persons väsen. Det var inte bara hos maorifolket som gåvan betraktades som själfull, utan detta kunde även kännas igen hos andra stammar runt om i världen och icke desto mindre i Mauss eget samtida franska samhälle. Åren har gått sedan dess, men det ter sig som om gåvans ande lever vidare in i dessa dagar.

Under sina mest hängivna stunder som antropolog blir det lätt så att man experimenterar med sina kunskaper på de människor som omger en. Relationerna granskas med kritiska ögon och man börjar ifrågasätta allas, även sina egna, ageranden. Detta kan i och för sig vara bra, det vill säga om man eftersträvar att leva ett liv som ensamvarg, annars bör man nog försöka lägga band på sin nyfikenhet.

Så läser man ett verk som Mauss Gåvan och plötsligt är man fast igen. Tankarna går runt och runt i huvudet. Finns det någon som helst frihet och generositet i givandet eller döljer det bara själviska motiv?

Det var för ett par somrar sedan som jag insåg betydelsen av att acceptera en annan människas gåva. Jag var och hälsade på min dåvarande egyptiske pojkvän som arbetade i en kristallbutik i Prag. Den arabiska gästvänligheten är välkänd och för honom är detta en viktig kulturell värdering som han vill värna om. Något som definierar den han är. I sann givmild anda tyckte han att jag skulle komma till kristallbutiken och välja saker till både mig själv, min familj och mina vänner. Detta bar mig emot då jag dels tyckte att han borde spara sina pengar och göra något för sig själv istället, jag visste ju hur hårt han jobbade, dels kände jag mig köpt och denna känsla var ofrånkomlig. Jag tackade mycket bestämt nej. Han blev minst sagt kränkt, men gav sig inte. Han skulle prompt ge och fortsatte att försöka locka mig till att välja en gåva, jag fick till och med välja vad jag ville ha i andra butiker. Men jag var lika envis, vilket sårade honom grundligt. För honom blev det hela personligt, som ett avvisande gentemot honom.

Det var Mauss som fick mig att tacka nej, eftersom jag funderade på vilka konsekvenser ett mottagande skulle innebära, skulle jag behöva stå i skuld till min egen pojkvän? Kunde våra immateriella känslor degraderas till något så materiellt som en kristallpjäs? Och det var Mauss som senare fick mig att förstå innebörden av att jag vägrade acceptera min pojkväns gåva. När man ger, ger man något av sig själv, en del av sin själ. När jag vägrade ta emot avvisade jag inte bara materiella saker utan min pojkväns väsen. Jag hade lika gärna kunnat säga nej till honom, för det var den effekt min envishet hade. Mauss menar att en vägran mot att acceptera det som ges kan skada en relation allvarligt och det var detta som hände i vårt fall. Kanske hade ett ja kunnat stärka vänskapsbanden, genom att vi hade ingått ett slags förbund som går ut på att ge, ta emot och återgälda. Det står klart att nej:et kapade banden. Fast på vilka villkor ska man tacka ja?

Gåvogivandet är fullt av förpliktelser. Vill man underkasta sig dessa när man kan vara fri? Från den stund man tar emot det någon ger är man inte längre sin egen. Varför är det så? Hemligheten ligger i gåvans natur som utgörs av tre grundläggande principer: Du ska ge, ta emot och återgälda. Då vi alla föds in i denna mentalitet blir gåvan och dess normer till oskrivna lagar vilka inte tåls att utmanas. Det pris man betalar om man frångår dessa normer kan bli högt, för den som underlåter sig att inte återgälda det han eller hon har fått degraderas i den andres ögon och förlorar således sin värdighet. Därför kränker man inte bara givaren utan också sig själv. Att inte ta emot en gåva indikerar i sin tur att man anser sig själv vara ovärdig det som erbjuds en. Även i detta fall förlorar man sin värdighet. Vilket dilemma.

När jag var yngre var kedjebrev oförtjänt populära. Om man mottog ett brev utan att skicka ett vidare, kunde man förvänta sig all världens olycka, åtminstone om man skulle lita till brevens hotfulla ord. Kedjebrevet i sig besatt nästan en form av ande som det var bäst att man skickade vidare snarast möjligt. Vem visste vad som väntade annars? Oftast låg breven och ruvade i min byrålåda. En del av mig ville svara på breven, så att jag inte drabbades av hemska förbannelser och ond bråd död, men en annan del, den dåliga brevvännen, tog i regel överhanden. Så hände det sig att jag fick leva med en gnagande oro i maggropen, tills kedjebrevet föll i glömska. Detta utbyte som gav upphov till oro hos mig, berikade många andra flickors liv. Det var ett sätt att knyta nya vänskapsband på, en del fick brevvänner från alla världens hörn. Den som inte deltog hade förstås inte lika stor tur.

Den ande som innebor gåvan kan bli direkt skadlig, om man inte skickar den vidare i form av en gengåva. I Sverige skulle vi benämna denna skadliga ande dåligt samvete. Att bara ta och ta utan att ge tillbaka, betraktas näst intill som amoraliskt, som hänsynslöst. Något som man inte vill göra sig skyldig till att vara om man lever ett liv i enlighet med de sociala normerna. För de flesta i detta land är tid dyrbart och något av det mest värdefulla vi kan ge varandra. Tid till att lyssna, tid till att hjälpa, eller tid till att bara umgås och ha det mysigt tillsammans och så vidare. Att ge av sin tid innebär definitivt att man ger av sig själv och om denna gåva i det långa loppet inte omhuldas utan bara tas emot och inte uppskattas, kommer givaren att känna sig försmådd, tom. Energitjuv är ett vanligt ord. Den person som tar av ens tid utan att ge tillbaka stämplas som en energitjuv. Energitjuvar, dessa egoistiska parasiter, är människor som får oss att må dåligt, därför måste vi lära oss att handskas med dem, skulle många mena. Men det är inte alltid så lätt att säga nej när någon vill ha något av en. För att ge oss en skjuts i rätt riktning finns det numera tonvis med böcker som syftar till att lära oss att stänga det alltför frikostiga energigivandets kanaler, och på så vis göra oss av med de oönskade energitjuvarna. Att ge av sin dyrbara tid behöver inte bara leda till en känsla av energiförlust, tvärtom är detta givande nödvändigt i relationsbyggandet. Få skulle vilja vara vän med en person som inte finns till där för en när det behövs som mest. En person som stänger sina kanaler och bara går sin väg, kan förvänta sig att förlora många vänner genom sitt oengagerade handlande. Alla relationer förutsätter att man avvarar tid till att värna om varandra. Ju mer tid man ger och får tillbaka, desto starkare relation. Vad gäller vänskap har man allt att vinna på att ge av sig själv. Visserligen händer det att man drar en nitlott ibland och får in en energitjuv i sitt liv, fast å andra sidan är det troligare att man får en nära vän.

Lämna en kommentar

Under Homo sapiens, Litteratur, Livet, Resande, Tokfilosofi

Till min syster

Runt om i världen ser vi exempel på att talesättet blod är tjockare än vatten inte är så mycket mer än en västeuropeisk och nordamerikansk föreställning om släktskap. Släktskap handlar inte om spermien och ägget, utan är en process där vissa människor inlemmas i våra liv. Så kommer det sig till exempel att man i Sydostasien äter sig till släktskap och samhörighet när man tillsammans delar en skål med ris. Eller att trobriandkvinnorna på Nya Guinea blir befruktade av en förfadersande, kallad baloma, medan den ’egentliga’ fadern axlar rollen av ett socialt faderskap.

Att skapa sig släktskap är förstås inte ett exotiskt fenomen som bara händer ’där borta’, det är en del av det västerländska, däribland det svenska, vardagslivet. När vi säger att blod är tjockare än vatten, förringar vi den samhörighet och tillhörighet adoptivföräldrar känner till sina adoptivbarn och vice versa, samtidigt som den genetiska kärnfamiljen upphöjs till något heligt. Man behöver inte ha samma blod för att vara släkt.

Jag och T delar inte blod, men hon är ändå min syster. Vi tror båda att vi kom med storken och har dessutom genomlevt de förhatliga tonåren tillsammans. Nu slåss vi, likt peter-pan-människor och var och en på sitt sätt, mot strukturer som vi känner begränsar våra liv. Jag kan inte tänka mig en dag utan att få snacka skit och vara mig själv tillsammans med T. Iphonen glöder konstant medan vi utgjuter oss över den inte alltid överdrivet stimulerande vardagen. Och hon lockar fram mina sämsta sidor, vilket förstås gör mig mindre pretentiös och till en mycket roligare människa att umgås med. En avslappnad Sandra som faktiskt kan skratta.

Igår var vi på bio – Hunger Games. Filmen hann knappt börja innan jag hörde någon snörvla. Det var förstås T. När jag vände mig om för att se på henne, var hennes kinder svartstrimmiga. Tårar och svart, nej, förlåt, brunsvart mascara är en intressant kombination. Där satt jag som en pinsam toka och försökte kväva mina skratt. Snart grät nästan alla i biosalongen. Hela jag guppade. Väl ute kunde jag inte hejda mig, jag började fulskratta. ”Du är ju sjuk!” utbrast T mellan skrattsalvorna. Efteråt gick vi hem till mig en stund för att hämndlystna objektifiera män. Vem har sagt att vuxenlivet är enkelt? Men när jag har T vid min sida, kan jag åtminstone skratta åt det, tårar, och före detta pojkvänner som inte leker fint i sandlådan. Det är det här systerskap handlar om. Inget delat blod, men delade liv och många härliga skratt.

Inlägget ska göras sentimentalt med råge. Jag vet att det inte var jag som skrev dikten, men jag vill ändå tillägna Dan Anderssons dikt Till min syster till dig, T, eftersom du är mina enda follower, vet jag att du kommer läsa detta (eller inte) och gråta ordentligt:

Till min syster ur Dan Anderssons Svarta ballader

Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till dej, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!

2 kommentarer

Under Film, Glada tankar, Homo sapiens, Livet, Poesi, Tokfilosofi