Blunda. Nu gör jag med stolthet som ungdomarna på Emotrappan i Göteborg. Jag ställer mig med ett plakat där det med rosa bokstäver står: TITTA INTE HIT! Precis som de vill jag ju innerst inne att ni tittar hit. Tvärtomspråket är ibland mycket effektivt. För visst tittade ni hit? Nu kan ni öppna ögonen igen.
Svensson, Svensson – nej, tack!
Att berätta om sig själv är inte den lättaste saken i världen. Jag menar hur kan jag veta att jag kommer vara den samma imorgon? I denna osäkra tid när jag har fyllt tant (det vill säga har passerat 25-års-strecket) och försöker skapa mig ett liv på mina egna villkor finns det ingen som helst vardaglig struktur. Egentligen tycker jag ju om när det är på det viset. Hursomhelst vill jag inte skriva något som kommer att arkiveras i cyberrymden för alltid. Jag nöjer mig helt enkelt med att konstatera att nördlivet ska levas i en svenssonlös tillvaro med mycken sandratik. Vuxenpoäng är trots allt inget för mig. Egen lägenhet, jobb och ICA-kort, där går gränsen. Jag heter Sandra Jönsson och jag är 27 år. Homo petrus panis, sum!
En annan sida: Ung med fibromyalgi och kronisk smärta
Hur blev jag sådan? Alla excentriciteter är förstås inte helt frivilliga. Det sägs att när man drabbas av sjukdom på ett traumatiskt sätt, delas livet i två halvor: det som var före och det som är efter. Jag drabbades som barn. Vem hade kunnat ana att ett benbrott i den högra underarmen och några operationer skulle medföra sådana ödesdigra konsekvenser? Sedan dess har jag alltid haft ont. Ont som i nervskador. Ont som i fibromyalgi. Ont som i olika syndrom. Trassel.
När man som barn blir kroniskt sjuk tvingas man växa upp på ett ganska hänsynslöst sätt. Men det är i en konstig vuxen tillvaro man inträder. Man hör ju inte riktigt hemma där. Samtidigt hör man inte hemma i barnens värld heller. Förvirring.
För mig blev eskapismen själva nödlösningen på en smärtfylld tillvaro, som för övrigt mildrades av familjens fantastiska stöd. Jag har ändå haft tur.
Redan på den tiden bestämde jag mig för att möta och omfamna varje dag, oavsett hur ont livet gör, och det med en stor portion nörderi, kreativt läsande, kritiskt tänkande (bra att dränka sig i) gentemot strukturer, lekfullhet, fantasi och kreativitet i form av dagdrömmeri och kreativt skrivande (här får ni ta del av ogenomarbetade diktkoncept som senare får vingar och mina reflektioner kring det kreativa skrivandet, samt skrivövningar).
Redan på den tiden bestämde jag mig för att barnet inom mig aldrig till fullo ska få dö. Den Sandra som var då ska också få vara nu. Så jag lever vidare som en peter-pan-människa.
Genom denna blogg vill jag visa att livet, oavsett vad som händer, aldrig tar slut. Man hittar alltid nya vägar till skratt, fascination och livskvalitet. Vi har bara olika strategier till att göra det. Detta är min väg, en upp-och-nedvänd och strukturlös tillvaro, som ger mig all den trygghet och ro jag behöver.
Framsidan: Projektnarkomanen
För att må så bra som möjligt brukar jag begrava mig i projekt. Jag har alltid saker på gång. Studier, flera jobb, fördjupande av nya påkomna intressen, resande. Allt. Bloggen kommer givetvis även avspegla denna sida av mitt jag som jag allra helst föredrar att framhäva. Jag är en person i rörelse med idéer vilka det numera inte bara snackas om utan som det blir verkstad av. Så länge glädjen finns där är det få saker som jag inte är villig att försöka göra verkstad av. Efter överdriven studiekonsumtion har jag som 27-åring avverkat vad som motsvarar cirkus nio och ett halvt års postgymnasiala studier. Så om tokfilosofin, tankar om mänskligt beteende och antika samhällen dyker upp lite här och där, ha tålamod och håll till godo.
Homo petrus panis, sum! 