När någon säger ordet >>postmodernt<< om ett kulturellt verk, tänker jag mig ett formexperiment som flyttar gränser. Eller kanske på ett vilt försök till att skapa något eget och skit på dig, för det här är kultur och jag kan göra vad jag vill-tänkande. Och jag är j*vligt svag för det tänkandet. Men ändå. Referensramar, att kunna förstå ett formexperiment är inte så illa det heller. Utan kunskap om det går poängen förlorad. Så… jag har *woop-woop* upptäckt ett band – Scott Bradlee & The Postmodern Jukebox – som både lyckas flytta gränser och skapa musik som går att relatera till, detta genom att mixa de senaste decenniernas hitlåtar med swingiga och jazziga toner från 1920-30-40-talens (?) storbandsmusik. Det här är så sofistikerat, epok(k)rockande och härligt chockerande att jag liksom dansar min egen variant av charleston hemma i arbetsrummet – hur postmodernt är inte det?