”It is a truth universally acknowledged, that lovers of Pride and Prejudice want to marry Mr. Darcy.”
Okej… så långt som att följa Mr. Darcy till altaret skulle jag inte gå. Åtminstone inte IRL. Men jag har inget emot att leka med tanken. Framför allt inte i form av ett spel. Någon gång ska jag testa kortspelet Marrying Mr. Darcy, mest för att jag tycker om intermedialitet och att använda sig av klassiker på ett innovativt sätt. I vilket fall, här kommer ännu en nyans av Mr. Darcy!
Läs: Stolthet och fördom.
Att filmatisera Jane Austens Stolthet och fördom är en gammal trend. Spana t.ex. in trailern för filmen Pride and Prejudice eller, som den kallas på svenska, En man för Elizabeth från år 1940. Greer Garson spelar Elizabeth Bennet och Laurence Olivier axlar rollen som vår älskade Mr. Darcy. Vad tycker du om den här varianten av Mr. Darcy?
Virtuella resekompisar, rymdresor, hoverboards och nu ett armband som betingar dig till att bli extra produktiv genom att ge dig elektriska chockar… Är det bara jag eller tänker du också att morgondagens teknik på alla sätt och vis är som hämtad ur (dystopisk) science fiction? Armbandet, som betingar, påminner t.ex. mycket om boken A Clockwork Orange av Anthony Burgess. Hujedamej! Men visst är innovation spännande (?), tänker jag som också är skrämmande fascinerad av dystopi och science fiction. Kanske tänker du samma sak? När blev dystopisk science fiction verklighet? PAVLOK får i alla fall mig att undra.
(Bild: UdonEntertainment.)
Mr. Darcy i mangastil. ❤ Jag är helkär i Po Tses och Stacys Kings tolkning av Jane Austens Stolthet och fördom. Deras mangaversion av klassikern heter Manga Classics: Pride and Prejudice.
(Bild: Mr. Darcy and Elizabeth Bennet av C. E. Brock, 1895.)
Jag försöker göra mig fit for litteratur och har hittat mode som passar vilken boktokig fashionista som helst. En Alice i Underlandet-outfit känns väldigt lockande. Tänk dig en topp med orden We’re all mad here. Och ett par matchande, dinglande örhängen som toppar det: Drink me. Eat me. Eller så skulle en topp med ett citat från Stolthet och fördom vara ett tjusigt komplement till en svart kavaj… Bara för att påminna mig själv om hur miserabelt livet är utan Mr. Darcy-typer som kastar förolämpande frierier efter mig – inte för att jag ska gifta mig! (Hoppar på A-brunnar.) Men du fattar poängen. Sakerna nedanför går att köpa på Etsy. Det är okej att hänga där, bara för att det är lördag.
Mystöntigt mode från LiteratiClub, och ja, det här är plagg som faktiskt funkar.
Rocka till din garderob med denna Alice i Underlandet-topp. För dig som är mer tokig än något annat. Toppen går att köpa hos ReRockedShirts.
YellerCrakka har gjort dessa dinglande Alice i Underlandet-örhängen.
Sötare än socker. Jag vill gärna äta dig även om jag inte vet hur örhängen från FatallyFeminine smakar.
Iiiihhhh. Redo för fuldisco. Tack, Charlie CO. för Dorothys skor med en touch av Hollywood! I Trollkarlen från Oz är det den inneboende kraften i skorna som är spektakulär.
Vem du än är, och om du nu bryr dig. Såhär är det: jag är skakad av samhörighet. Ända in i märgen. Bara en handryckning bort ligger nämligen Ray Bradburys novellsamling October Country. Snart ska dess ord skrivas in i mig. Vissa söker hela livet. Det kan vara efter en person, kanske en själsfrände, eller efter en plats att höra till. Jag söker ofta. Egentligen vet jag nog inte vad det är jag söker efter. Förutom litteratur som väcker värme i maggropen. Men så hittar jag plötsligt det där som jag inte vet om, men som är litteratur, och som jag ändå behöver. Så var det när jag kom över Barnes and Nobles läderinbundna Ray Bradbury-samling. Jag fann inte bara historier att älska och en författare att beundra till tusen, jag fick även en livskamrat. En anledning till att vilja skriva. Varje dag. Så är det bara böcker som får mig att känna och jag tycker att det är j*vligt fint att få känna så.
Hela världen vet att jag älskar barnböcker. Det är inte heller en hemlighet att jag ofta går så långt att jag bestämt hävdar att många barnböcker är mer välskrivna än böcker för vuxna. Frågan är om det alltid finns tydliga gränser mellan var barndomslandets och vuxenlandets böcker slutar och tar vid.
Så finns det en kuriös subkultur, som även skulle kunna kallas litteraturvetare (dit jag själv är på väg att sälla mig). Liksom de flesta vetenskapsmän är de mästare på att skapa kategorier, som har mer med ett synsätt än det vi benämner verklighet att göra.
Häromdagen blev jag MYCKET undrande när jag läste att H. G. Wells och Jules Verne främst skrev barnböcker. Det hela var formulerat på ett nästan nedlåtande sätt. Det är inget fel på barnböcker. Det är inget fel på Wells eller Verne. De var en av sin samtids största allegoriker, som visserligen skrev äventyrsromaner, men som framför allt skrev fantastik innehållandes en djuplodad kritik mot kolonialismen och imperialismen. Alla fantastiska inslag till trots var deras böcker således samtidsskildringar med djupa och mångfacetterade bottnar. Trevligt tankegods för den som är villig att se bortom kategorierna högt-lågt, där fantastiken, trots sin goda gärning, ännu inte har fått det erkännande den förtjänar i litteraturvetarnas ibland alltför snäva synsätt. Med andra ord kanon. För mig är barnböcker något av det vackraste som finns, men jag kan inte gå med på att kalla Wells eller Verne för barnboksförfattare. Det skulle vara att förneka deras visioner. Punkt.
Oss tokfilosofer (egentligen borde jag kalla detta cupcakefilosofi) emellan…
Iscensättningen av könsroller låter sig inte begränsas. På kokkonstens stora scen utageras bilder av manligt och kvinnligt till fullo. Diskurserna är så påtagliga att de blir överdrivna. Det är trots allt gränser och kategorier som iscensätts. Då kan väl inte lite extra övertydlighet skada? Jo. Det finns subtila budskap i denna övertydlighet.
Jag blev positivt överraskad när jag läste Jens Liljestrands kritiska analyser (sammanvävda till en helhet) av Per Morbergs bok Morberg grillar, samt Börje Salmings Grilla med Salming. Två böcker med samma bakomliggande motiv: att glorifiera bilden av maskuliniteten. Mannen som, om han inte är gourmet åtminstone är gourmand, mannen med smak för kött, raffinerad alkohol, jaktbasker, kängor, skogsvandringar, en retorik såsom: ”korv är ju jäkligt gott att grilla”. Mannen med makten. Även i kokkonstens värld. Diskurserna penetrerar alla fält. Hur ofta skymtas inte den grillande mannen i olika media? Vi känner igen honom från barndomslandskapets tecknade serier, från amerikansk kärnfamiljspropaganda, matlagningsprogram, där maten knappast behandlas varsamt utan hårdhänt. Vi ser bilden i Solsidan som en karikatyr av den grillande förortsgubben. Ett saftigt köttstycke, eller en korv, det är grejer! Skämt eller allvar?
Män och grillning. Män och kött. Män och makt.
Just det. Män och kött.
Beteendevetenskapliga studier påvisar att det, åtminstone i västvärlden, finns en tydlig uppdelning mellan vad män respektive kvinnor förväntas äta. Det är exempelvis vanligare att män äter blodiga köttstekar, nåja kött i allmänhet, medan kvinnor äter vegetarisk mat i större utsträckning.
Män och kött. Man the hunter. Glöm det! Så stor betydelse spelade inte männens jaktinsatser i de tidigare samhällena. Det var de kvinnliga samlarna som i huvudsak försörjde stammarna. Kanske var det till och med så att hela stammen samlade? Om inte. Ja, då har vi svart på vitt. Samlandet stod för över 80% av försörjningen och krävde omfattande kunskaper om stora landområden.
Det är dock på tiden att vi utmanar bilderna av den köttsysslande mannen och kvinnan som befattar sig med växter. Dessa bilder är också diskurser som icke desto mindre blir en krass verklighet.
Läs gärna mer om män och kött:
http://www.dn.se/kultur-noje/darfor-ater-riktiga-karlar-kott
http://abcnews.go.com/blogs/health/2012/05/18/men-meat-and-masculinity-linked
http://www.huffingtonpost.com/2012/05/17/meat-men-masculinity_n_1524224.html
http://eater.com/archives/2012/05/17/just-as-everyone-suspected-manly-men-prefer-eating-meat.php
http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2145779/Men-like-meat-strong-powerful-wimpy-like-soy-say-study-authors-mince-words.html
Under Ätbart?, Böcker, Homo sapiens, I hemmet, Livet, Tokfilosofi
Det är nog bara en man i hela historien som har kunnat behandla sina närmsta som skit och ändå förbli älskad – Sokrates. När han var bjuden på fest dök han upp när han själv behagade, han var alltid den som skulle ha det sista ordet och i sin dödsstund ratade han sin hustru och sina barn för att få spendera sina sista minuter i livet med sin beundrarskara. Som om detta inte vore nog retade han upp hela sin samtid genom att påpeka alla andras brister, förutom sina egna – förstås!. Förvisso var det Sokrates som sa: ”Det enda jag vet säkert är att jag ingenting vet.” Men för att vara en person som vet lite, tog Sokrates sig själv på väldigt stort allvar, kanske med ett ironiskt sinne. När han skulle dricka gift förkunnade Sokrates högtidligt att han skulle fortsätta att reta gallfeber på alla viktigpettrar i dödsriket. Även Hades (dödsriket i den grekiska mytologins värld) behövde minsann en kunnig filosof som granskade människans leverne med kritiska ögon. Och detta var trots allt hans evighetslånga uppgift. Bara en stor begåvning har råd att vara så självgod och excentrisk. Sokrates var onekligen begåvad.
Med risk för att bli förminskad och synad in i sömmarna, blev jag en sokratesgroupie. Detta blev början på en djup, ensidig vänskap. Hur många kvällar har jag inte tillbringat i Sokrates sällskap, när jag egentligen borde göra stán och bli mindre grubblande eller bara leva här och nu istället för att blicka upp mot ett mer perfekt universum? Efter tillräckligt många kvällar på tu man hand med Sokrates och hans dumheter, blir man lite som man umgås, det vill säga socialt handikappad. Allt och alla ifrågasätts. Man tar sig helt oförtjänt rätten att förklara mänskligheten och moralpredika. Något som självklart skrämmer bort de flesta människor med förståndet i behåll. Till skillnad från Sokrates är jag inte en världsberömd filosof, vilket innebär att mina excentriska drag saknar charm. Så blir det bara jag och Sokrates igen. Detta ekorrhjul som Sokrates säkerligen skulle se som instiftat i en högre verklighet. Han är säkert nöjd med att ha min beundran för sig själv. Jag å andra sidan gör varmchoklad à la solo, väntandes på att min guru ska behaga komma. Han är ju omåttligt populär och upptagen med viktigare saker, förstår ni.
Kanske är det så att Sandra och Sokrates är en orimlig ekvation, Sandra+Sokrates=falskt. Jag önskar dock att den var sann.
Sokrates (470/469-399 f.v.t.):
Grekisk filosof från Athen, som aldrig författade några egna texter, men vars lärjungar, exempelvis Platon, använde honom som förgrundsfigur i sina litterära och filosofiska verk. Det är omdiskuterat huruvida Sokrates faktiskt stod för de värderingar bland andra Platon framlyfte i sina dialoger. Skrifterna berättar att Sokrates läror till slut ledde till att han måste avrättas, då han falskeligen anklagades för att vara sofist och förleda sin samtids ungdom. Som straff för sina irrläror tvingades Sokrates dricka en bägare gift. Det påstås att den bräckliga athenska demokratin dog tillsammans med Sokrates. Oavsett vilket, markerade Sokrates död slutet på en gyllene era, mer känd som Den athenska guldåldern.
Homo petrus panis, sum! 