Etikettarkiv: skrivande

Vad är det som drabbat mig?

border_wp

Vad är det som drabbat mig? En ny form av prestationsångest?

Under våren, nej det måste ha börjat under hösten, har en märklig prestationsångest smugit sig på och byggt bo i hela min kropp. Den har med skrivandet att göra. Varje gång jag skickar in en text mår jag illa alltmedan rastlösheten rasar och river. Blicken fixeras på min brevlåda i cyberrymden. I väntan på svar. I väntan på ett litet steg för Sandra. Det enda sättet att göra denna väntan mer uthärdlig är att skriva hela tiden. Om jag skriver hela tiden kan jag skicka in ännu fler texter och ännu fler texter betyder ännu fler svar. Snabbare. Jag har aldrig hanterat väntan på ett bra sätt.

Ja, man skulle ju kunna få för sig att detta är den värsta biten. Men icke! När jag väl har fått bekräftat att jag ska publiceras våndas jag över att redaktörerna ska ta tillbaka sitt positiva besked. Alltså kan jag omöjligt glädjas förutom de första sekunderna efter att de snälla raderna har lästs. Jag gråter och gråter. Ringer till mamma. Ringer till pappa. Gråter lite till. Kan inte förstå att redaktörerna har sagt ja. Så när jag väl har publicerats – huah! – överrumplas jag av en sådan oro – vad ska läsarna tycka? – att jag svimmar. Jag svimmar. Som en form av scenskräck bakom kulisserna. Efteråt ligger jag vaken i dygn och grubblar. Tänk om detta är min sista chans… Jag menar hur många chanser får man egentligen som skribent? (Utforskar fortfarande denna fråga som har blivit existentiell för mig.)

Någon skulle kanske få för sig att skrivandet på så sätt är osunt för mig. Nej! Så är det inte. Dessa känslosvall har sin grund i att jag känner att detta – DETTA! – är mitt liv. Jag kan inte tänka mig att göra något annat. När hela livet är engagerat står plötsligt så oändligt mycket på spel.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Arbete, Livet, Skrivande

Jag vill i den bästa av världar…

border_wp

I den bästa av världar… jag tror att jag har börjat bygga denna värld. För bara mig själv. Jag tänker ofta på den. Ja, hela bloggen är trots allt dedikerad till den bästa av världar som jag föreställer mig den. Förr har världen blänkt till som en stjärna i fjärran. Onåbar.

Om stjärnan inte vill falla, flyg till den! Bygg en rymdfarkost. Och nå det onåbara. Det är en sjuhelsikes väg att färdas. Genom ljusår och oanade rymder. Ingen har någonsin påstått att vägen dit inte är lång.

Trots att jag måste fara igenom galaktiska stormar har jag bestämt mig. Detta är min bästa av världar. Såhär vill jag leva mitt liv:

Jag vill skriva. Jag vill kunskapsproducera, kursutveckla, kursleda. Jag vill komma på de mest otänkbara idéer. Jag vill skriva igen. Jag vill börja varje dag med att läsa böcker. Jag vill inte träna men har kommit på att det är bra för mig att göra annat än fingertoppsgympa.

Andas.

Okej. Detta börjar låta som en katalogdikt.

Jag vill, då och då, översätta viktorianska weird fiction- och skräcknoveller. Jag vill skriva de mest knepiga reportage om blod, mytologi, ockultism och det paranormala (bara för att!). Jag vill skriva diktböcker och essäsamlingar. Jag vill att kroppen förskrynkligas i ett badkar två timmar om dagen. Jag vill resa överallt – även till Antarktis. Jag vill utveckla min återupptäckta anglofili. Jag vill, om nätterna, sitta i min länsfåtölj och lyssna på gamla LP-skivor.

Det är mycket jag vill. Men detta är min bästa av världar. En önskan om att få vara mig själv. Jag tänker och jag tänker. Lever. Detta kräver jobb. En ihärdighet som river barriärer mellan min bästa av världar och andra världar. En (kultur)generals krigslist i form av en strategi. Något långsiktigt och långvarigt. En satans envishet och oförskräckthet.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Arbete, Glada tankar, Livet, Skrivande

Att samexistera med sina jag(?)

border_wp

En del känslor kommer aldrig försvinna. De återskapas i sin egen monotoni. Som den där känslan varje gång jag lämnar ifrån mig en text. Låter den läsas av andra ögon. Maggropen fylls med tyngdlagens kraft och sjunker mot golvet. Sedan dunka-dunka-dunka i hjärttrakten. Andan upphör. Illamåendet vänder ut och in på huden. Blottat kött.

Samtidigt. Det är att leva. Jag vet att jag lever. Att jag har en kropp bortom fingertopparna. Bortom signalerna som skickas genom varje beståndsdel. Just det varandet. Som återskapar sig självt, blir allt svårare att leva utan.

Kanske är det inte monotoni, utan polyfoni. Att samexistera med sina jag. Kropp och själ i ett och i något med en fortsättning.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Livet, Skrivande

Skrivövningar: Haikuverkstad

border_wp

Som jag skrev för ett tag sedan kommer denna blogg rikta in sig ännu mer mot det kreativa skrivandet och det kreativa läsandet, då dessa är viktiga delar av mitt liv. Vad kan väl passa bättre än att inleda med en haikuverkstad?

Vad är haiku?

Haiku är ursprungligen en japansk kortdikt som består av sjutton stavelser. I Japan har man skrivit haikuliknande dikter sedan 1100-talet, men det var först i slutet av 1800-talet som begreppet haiku myntades.

Fastän haiku är så fåordig, rymmer en sådan dikt många bottnar. Känslan av djup skapas genom att man på samma gång kontrasterar och sammanväver två olika bilder.

Den ena bilden ska allra helst byggas upp kring ett årstidsord. I Japan har man för övrigt fem årstider: vår, sommar, höst, vinter och nyår.

Den andra bilden ska skapa ett brott mot den första bilden, genom att man använder sig av ett så kallat ord som skär av. På så sätt skapar dikten i sin helhet eftertanke, vilket också gör att den expanderar.

När det skrivs haiku i Sverige, kallas denna form ofta för västerländsk haiku. Eftersom det svenska språket skiljer sig från det japanska har man varit tvungen att omförhandla formen en aning. Av traditionen har man valt att knyta an till de sjutton stavelserna (a, o, u, å, e, i, y, ä och ö), samt årstidsord och ord som skär av. De sjutton stavelserna fördelas på tre rader: 5/7/5.

Detta är dock på väg att förändras. Fri haiku får en allt starkare genomslagskraft. Alla haikudiktare är inte intresserade av att räkna stavelser, utan menar att det istället borde fokuseras på den stämning och känsla som är så specifik för haiku. Även om årstiderna är centrala i fri haiku, öppnar denna diktning för nya tematiska experiment. Tanken om «ord som skär av» är detta till trots seglivad.

Haikuövningar

1. Läs gärna exemplet av Tomas Tranströmer och tänk på formen medan du läser:

Den vita solen
träningslöper ensam mot
dödens blåa berg.

(Sorgegondolen 1996)

2. Skriv en egen haiku med formen 5/7/5 stavelser. Orden körsbärsblom och himmel (böj dem hur du vill) ska finnas med. Experimentera därefter med din haiku och byt plats på den första och den tredje raden.

3. Skriv en egen svit med haiku (fyra stycken), där du i var och en knyter an till Sveriges fyra årstider (en dikt för varje årstid). Varje dikt ska alltså innehålla ord som är specifika för just den årstid du skriver om.

4. Läs gärna exemplet av th. Vandergrau (pseudonym) och tänk även här på formen medan du läser:

månen vandrar
genom sina kvarter
jag går i mina

(Fri haiku 2009 :4)

5. Skriv en egen haiku, men nu i fri form, strunta i stavelser och lek med formen. Även i detta fall ska orden körsbärsblom och himmel (böj dem hur du vill) finnas med. Omtolka gärna den första haiku(n) du skrev.

6. Omtolka din svit med årstidsinspirerade haiku till den fria formen.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fånga orden!, Glada tankar, Litteratur, Poesi, Skrivande, Skrivövningar

Produktiv skräcknatt

border_wp

Hjärtat guppade upp och ner. Ibland satte jag det i halsen och ibland skenade det åstad. Kanske till en annan galax. Bara för att landa hårt, träffande. Och nej, det är inte kärlek som diskuteras här, aldrig. Det är skräck.

Inatt fick jag för mig att jag skulle skriva spökhistorier. De böcker med spökhistorier som finns är alldeles för långrandiga för att hålla kvar ett barns intresse. Som rar fröken vill jag kunna berätta intressantare och mer skrämmande spökhistorier för mina små troll, än de som står till buds. Men som alltid när jag ska skriva blir det i en helt annan form. Något experimentellt. Så nu sitter jag inne på en prosadiktsvit med påtagliga skräckvibbar.

Skräckvibbarna blev så påtagliga att vartenda ljud förstärktes. Knarrande. Vinande vindar. Hördes fotsteg? Det blev en sömnlös natt.

Om det är en tröst – ja, för tusan! – är jag en halv prosadiktsvit rikare. Måste dock skärpa mig och skriva ännu mer prosainriktat. En gammal hederlig spökhistoria med lagom driv, hur svårt kan det vara?

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Glada tankar, Hjärnspöken?, Sömnlösa nätter, Skrivande

Haiku: Höst I

(bunden haiku)

någonstans strömmar
väsensfulla vindars sus –
ohörsammade.

 

(fri haiku)

Rinnande vattenspår
en obegriplig tavla
att vila ögonen på

frökens stövelbeklädda ben
pojken tror han klättrar
i ett träd

Inga konturer –
hela himlen som faller
fastnar på mina glasögon

Lämna en kommentar

Under Glada tankar, Poesi, Skrivande

Haikubot I

Åh tack, mina kära utomjordingsvänner. Ni vet precis vad jag önskar mig. En alldeles egen haikubot. Nu behöver jag inte skriva haikudikter själv, utan haikuboten gör det åt mig. (En liten parentes: Var är körsbärsträden som borde vara där i bakgrunden?)

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Glada tankar, Hjärnspöken?, Poesi, Skrivande