Vad är det som drabbat mig? En ny form av prestationsångest?
Under våren, nej det måste ha börjat under hösten, har en märklig prestationsångest smugit sig på och byggt bo i hela min kropp. Den har med skrivandet att göra. Varje gång jag skickar in en text mår jag illa alltmedan rastlösheten rasar och river. Blicken fixeras på min brevlåda i cyberrymden. I väntan på svar. I väntan på ett litet steg för Sandra. Det enda sättet att göra denna väntan mer uthärdlig är att skriva hela tiden. Om jag skriver hela tiden kan jag skicka in ännu fler texter och ännu fler texter betyder ännu fler svar. Snabbare. Jag har aldrig hanterat väntan på ett bra sätt.
Ja, man skulle ju kunna få för sig att detta är den värsta biten. Men icke! När jag väl har fått bekräftat att jag ska publiceras våndas jag över att redaktörerna ska ta tillbaka sitt positiva besked. Alltså kan jag omöjligt glädjas förutom de första sekunderna efter att de snälla raderna har lästs. Jag gråter och gråter. Ringer till mamma. Ringer till pappa. Gråter lite till. Kan inte förstå att redaktörerna har sagt ja. Så när jag väl har publicerats – huah! – överrumplas jag av en sådan oro – vad ska läsarna tycka? – att jag svimmar. Jag svimmar. Som en form av scenskräck bakom kulisserna. Efteråt ligger jag vaken i dygn och grubblar. Tänk om detta är min sista chans… Jag menar hur många chanser får man egentligen som skribent? (Utforskar fortfarande denna fråga som har blivit existentiell för mig.)
Någon skulle kanske få för sig att skrivandet på så sätt är osunt för mig. Nej! Så är det inte. Dessa känslosvall har sin grund i att jag känner att detta – DETTA! – är mitt liv. Jag kan inte tänka mig att göra något annat. När hela livet är engagerat står plötsligt så oändligt mycket på spel.
Det ska bli kritiker av oss. Så vi skriver recension efter recension. Film, musik, litteratur, konst och recensionsanalyser. Snäva utrymmen men så mycket som ska sägas, filas på och bemästras. Vi ska bli analytiska konstnärer. Skapa konst för konstens skull samtidigt som vi bjuder på allt det vi har att bjuda på. Tankegods. Teorier. Samhällsperspektiv. 
Homo petrus panis, sum! 