Skrivövningar: Haikuverkstad

Som jag skrev för ett tag sedan kommer denna blogg rikta in sig ännu mer mot det kreativa skrivandet och det kreativa läsandet, då dessa är viktiga delar av mitt liv. Vad kan väl passa bättre än att inleda med en haikuverkstad?

Vad är haiku?

Haiku är ursprungligen en japansk kortdikt som består av sjutton stavelser. I Japan har man skrivit haikuliknande dikter sedan 1100-talet, men det var först i slutet av 1800-talet som begreppet haiku myntades.

Fastän haiku är så fåordig, rymmer en sådan dikt många bottnar. Känslan av djup skapas genom att man på samma gång kontrasterar och sammanväver två olika bilder.

Den ena bilden ska allra helst byggas upp kring ett årstidsord. I Japan har man för övrigt fem årstider: vår, sommar, höst, vinter och nyår.

Den andra bilden ska skapa ett brott mot den första bilden, genom att man använder sig av ett så kallat ord som skär av. På så sätt skapar dikten i sin helhet eftertanke, vilket också gör att den expanderar.

När det skrivs haiku i Sverige, kallas denna form ofta för västerländsk haiku. Eftersom det svenska språket skiljer sig från det japanska har man varit tvungen att omförhandla formen en aning. Av traditionen har man valt att knyta an till de sjutton stavelserna (a, o, u, å, e, i, y, ä och ö), samt årstidsord och ord som skär av. De sjutton stavelserna fördelas på tre rader: 5/7/5.

Detta är dock på väg att förändras. Fri haiku får en allt starkare genomslagskraft. Alla haikudiktare är inte intresserade av att räkna stavelser, utan menar att det istället borde fokuseras på den stämning och känsla som är så specifik för haiku. Även om årstiderna är centrala i fri haiku, öppnar denna diktning för nya tematiska experiment. Tanken om «ord som skär av» är detta till trots seglivad.

Haikuövningar

1. Läs gärna exemplet av Tomas Tranströmer och tänk på formen medan du läser:

Den vita solen
träningslöper ensam mot
dödens blåa berg.

(Sorgegondolen 1996)

2. Skriv en egen haiku med formen 5/7/5 stavelser. Orden körsbärsblom och himmel (böj dem hur du vill) ska finnas med. Experimentera därefter med din haiku och byt plats på den första och den tredje raden.

3. Skriv en egen svit med haiku (fyra stycken), där du i var och en knyter an till Sveriges fyra årstider (en dikt för varje årstid). Varje dikt ska alltså innehålla ord som är specifika för just den årstid du skriver om.

4. Läs gärna exemplet av th. Vandergrau (pseudonym) och tänk även här på formen medan du läser:

månen vandrar
genom sina kvarter
jag går i mina

(Fri haiku 2009 :4)

5. Skriv en egen haiku, men nu i fri form, strunta i stavelser och lek med formen. Även i detta fall ska orden körsbärsblom och himmel (böj dem hur du vill) finnas med. Omtolka gärna den första haiku(n) du skrev.

6. Omtolka din svit med årstidsinspirerade haiku till den fria formen.

Allt det jag trodde var

När det inre flödet är inställt på prosadiktning (och ja, jag använder ordet jag och för många adjektiv i denna text. Tag lärdom och gör inte om mina misstag.):

det fanns något i de där stunderna utan tvekan när vi kastade oss utför det inbillade stupet bara för att få landa i ett bollhav när vi intalade varandra att vi alltid skulle vara mättande rusiga av berusande fantasi att vi alltid skulle åka karusell i vår egen oförstörda takt men vi åt för mycket sockervadd och klev på fel karusell drabbades av det där i ilande fart som gav oss växtvärk och längtan efter det omöjliga som bara kan möjliggöras i tanken om den återigen vågas tänkas i en annan takt STANNA jag vill gå av här för att rida på en rosa häst med silverne krumelurer någon annanstans och äta osynlig konfektyr gjord på luft medan jag väntar på att få höra ljudet av de drivande bollarna bortom stupet som aldrig riktigt funnits och allt det jag trodde var

Haiku: Höst I

(bunden haiku)

någonstans strömmar
väsensfulla vindars sus –
ohörsammade.

 

(fri haiku)

Rinnande vattenspår
en obegriplig tavla
att vila ögonen på

frökens stövelbeklädda ben
pojken tror han klättrar
i ett träd

Inga konturer –
hela himlen som faller
fastnar på mina glasögon

Haikubot I

Åh tack, mina kära utomjordingsvänner. Ni vet precis vad jag önskar mig. En alldeles egen haikubot. Nu behöver jag inte skriva haikudikter själv, utan haikuboten gör det åt mig. (En liten parentes: Var är körsbärsträden som borde vara där i bakgrunden?)

Not-so-good-poet-wannabe: Shakespeares sonett XXI

Det är tanken som räknas. Eller hur? Mina supderduperhemliga utomjordingskontakter har skickat gåvor genom cyberrymden. De tänkte att Not-so-good-poet-wannabe, en robot som jag kan se som ett hologram, skulle röra mig till tårar genom att recitera den vackraste dikt jag vet: Shakespeares sonett XXI. Vad ska jag säga? En aning gällt och monotont. (Om det inte ska börja knaka i våra bräckliga relationsfogar, får ni nog överrumpla mig med något bättre.) Men tack!

September

[En parafras av Bakom fladdrande ögonlock. Så förmätet att parafrasera sig själv!]

September. Under hela sommaren har du väntat på regnbågen som du aldrig såg. Trädet skymde sikten. Dina ögon var fulla av daggpärlor. Grönt och svidande. Trädet förlorade sin färg och ögonen torkade som grus. Blev till två nyanser av brunt:
En endaste gnista och dina ögon börjar brinna höstskurar med det rasande trädets kraft. Sprakande löv som faller och yr i okontrollerade spiraler utan att hitta tillbaka.
En endaste illusion, regnbågen finns där borta, en ljus skugga i värmande bärnsten, små korn av full-i-fan-skratt.
September. Det mörknar tidigare. Pupillerna vidgas till pölar och bakom fladdrande ögonlock irrar skratten bort, bort – stänkande vattendroppar. Någon har hoppat i de bruna pölarna och tömt dem på barndom.
September. Nya vattendroppar samlas till pölar. Vi bygger en barkbåt med vita segel som aldrig sjunker men strandar i leran.
Vi kan stå här någonstans under det nu nakna trädet och den regntunga himlen och titta på barkbåten. I varje pöl skymtas en regnbåge, tills ljudet av gummistövlarna tänder eldar och jag måste lämna dig. Jag undviker varje pöl när jag går.

Bakom fladdrande ögonlock

Ja, vad säger man om alla dessa barn som far illa? Det finns inga ord som kan beskriva den sorg jag ser i deras ögon. Ändå måste jag ibland skriva av mig, annars blir det äckel jag känner inför vuxnas vanskötsel av de små liven för tungt att bära.

Bakom fladdrande
ögonlock
irrar skratten
bort, bort –
stänkande
vattendroppar.

Någon har hoppat i
de bruna pölarna
och tömt dem på
barndom.

Nya vattendroppar
samlas till pölar.

Vi bygger en barkbåt
med vita segel
som aldrig sjunker
men strandar i leran.

Schackpjästornet

[Om jag hade fått bestämma hade jag varken blivit bortförd till utomjordingarnas slitsamma tillvaro eller druckit en galenpyttes brygd som gör att jag dunstar och försvinner. Ja, om jag hade fått bestämma hade jag allra helst tillbringat de senaste veckorna i detta flöde. Drömma kan man alltid göra… om är aldrig långt borta.]

på den tiden när tiden bara var en oroväckande möjlighet, tänkte jag att framtiden skulle vara bakom en gardin av doftande pioner i ett förtrollat schackpjästorn, där mekaniska mässingfjärilar vill bli uppvridna och flyga ikapp med smaragderna i himlen eller kanske bara vila på en av blommorna som egentligen är en rosa agat i en påfågelträdgård och där karusellmusik är det enda som hörs förutom klirrandet från mässingfjärilarnas vingslag, en plats att andas på, men i tystnad

jag tänkte att någonstans därinne kan jag sitta mitt i varandet, bland dansande könlösa elfenbensfigurer, dolda bakom masker som är mer levande än de ansikten jag möter i tiden som ännu inte är, ibland stannar de, men då måste jag bara vrida upp dem igen och de börjar dansa i en karnevalisk virvelyra, då vill jag nästan också dansa, en arm och ett ben sträcks ut, men befrielsen finns i stillheten, i att planlöst sitta och ändå vara delaktig i ett kugghjul

tick-tack, tick-tack, är det ljudet av min mekanik som hörs eller är det tankarna som rusar iväg till den plats där jag allra helst inte vill vara, tankarna återerövras av mässingfjärilarna

att få slumra på moln i en säng av böljande bolster och blicka upp i ett tak med rörliga bilder framdrivna av min fantasi, att få ligga där stilla, stilla, högst upp i tornet, och titta tills ögonen svider som grus och inte längre ger vardagen lyskraft

rivande bolster och schackpjäsen vilandes i min hand, återförd av minuter

Gråt inte, pappa

[Kortprosa]

Mamma sa alltid att hennes tårar är osynliga. Jag trodde inte att en vuxen kan gråta. Det är väl bara barn som gråter? Så hörde jag dig gråta en kväll. Du grät över de svarta måsarna som mest liknade olycksbådande sorgmantlar på en blodröd, nedåtstigande himmel som flöt ut över hela akvarellpapperet. Tidigare den kvällen frågade du:
”Är det en sorgtavla, det du har målat, Sandra? Sörjer fåglarna min död?”
Bruna ögon mötte bruna ögon.
”Pappa, jag har ju ingen vit färg. Du har köpt alla färger, förutom vit. Därför är måsarna svarta och inte vita”.
Men, ja, jag var helt övertygad om att du skulle dö. Att ditt hjärta skulle sluta slå. Jag grät över det varje dag. Barn gråter. Du grät också den kvällen. Rädd för ditt värkande hjärta. Rädd för min oro. Trött på att jag lyssnade extra noga efter varje hjärtslag, alltid beredd att lappa samman hjärtat ifall det skulle gå i kras.
Du grät först efter att jag hade krupit ner i sängen. Jag kunde inte sova och hörde dig. Det var inte meningen att jag skulle höra. Du ville gråta för dig själv.
Förr brukade vi gråta tillsammans. På låtsas. Efteråt skrattade vi så att vi kiknade. Den här gången var annorlunda.
”Gå inte ut i köket, Sandra”, sa mamma.
Jag gick dit i alla fall. Kramade om dig. Försökte trösta. Tavlan låg på bordet, fläckig av dina tårar.
”Gråt inte, pappa”, viskade jag skamsen medan jag skylde tavlan.
Du fortsatte gråta.
Nästa dag åkte vi till konstnärsbutiken och köpte vit färg. Låtsades som om ingenting hade hänt.
Jag har aldrig mer målat svarta fåglar.

Poesi = barnlitteratur = möjligheter?

Idag spratt det till i huvudet. Plötsligt gick det upp för mig att poesi och barnlitteratur inte är helt olika varandra. Hur tänker jag nu?

Allra först skulle jag ju kunna hänvisa till nonsensdiktningen som bland andra Lewis Carroll (författaren till Alice i Underlandet) behärskade till fulländning. Ja, till och med hjärnan bakom björnen med den mycket lilla hjärnan, Nalle Puh, A. A. Milne, tycktes ha en viss tendre för nonsensdikter. Men kopplingen stannar inte riktigt vid detta.

Poesin såväl som barnlitteraturen handlar på ett djupare plan om att utforska gränserna för det möjliga respektive det omöjliga och att genom ett kreativt bildspråk, som fordrar en viss tydlighet, i många (men inte i alla) fall, bryta mot normer – att helt enkelt uppenbara andra möjligheter än de som oftast finns närmast till hands. Dessa möjligheter utmanar också det vi tar för givet och kallar verklighet. För var finns egentligen gränsen mellan det verkliga respektive det overkliga?