Sju arbetsdagar, halvt mörbultad kropp, den där svanskotan och ett par glada tankar

Sju arbetsdagar. Åt skogen med vilodagen! Bara en myt bland så många andra myter. Och den där satans rumpan. Det låter roligare om jag skriver rumpan. Det är förstås svanskotan jag syftar på. Nu har den ömmat och ställt till det för mig i två månader(!). Muskel- och ledvärken. Fibromyalgin.  Det är så att kroppen storknar av för mycket. Och sju arbetsdagar. Här kommer knorren: Vilken kul arbetshelg det har varit. Jag har hållit i en av mina skrivkurser. En glad tanke. Jag har fått vara mig själv en stund. Under en hel helg. Jag har fått prata om det som betyder (nästan) allt för mig. Vad gör då en ömmande bak och en halvt mörbultad kropp? Mycket. Men vad tusan. Sån’t är livet. Så länge jag får göra det jag verkligen vill göra, ska jag (nej, jag tänker inte säga tacksam, känner för tillfället en stark aversion mot att vara tacksam) halvt om halvt le av förnöjelse. Jag måste le. För jag vinner små segrar nästan varje dag. Att bli sin egen tar tid. Låt det ta den tid det tar. Det är ingen omöjlighet. Just nu uppdaterar jag ”Tråkhemsidans” sidospår ”Föreläsningar och kurser”. Jag har med icke-kejserlig pompa och idogt slit, intagit fyra studieförbundsdistrikt och ätit en smula av cyberrymden. Jag ler. Av förnöjelse. Skryter lite. Försöker tänka bort. Svanskota. Muskel- och ledvärk. Fibromyalgi. Något måste offras längs vägen till att få vara jag.

Recept på hur man misslyckas med pannkakor

Jag är tillbaka!

IGEN. Vilken hisnande påtvingad resa jag har varit med om. Ännu en gång. Saker och ting har börjat oreda till sig i alvernas rike. Min kupp lyckades. Mohaha. Jag ska berätta mer om detta längre fram. Först måste jag avsluta min förtjusande följetong I alvernas våld.  Men inte ikväll. Ikväll ska jag berätta om något så kul, att jag har skrattat ett helt dygn. Ända sedan min hemkomst.

Sandra kan inte ens göra anständiga pannkakor *skrattar högt*. Hon skulle visst festa till det lite för att fira min efterlängtade hemkomst och sin svanskota som känns aningen bättre. GEGGA. Gegga är ordet. För det blev pannkaka av pannkakorna *skrattar så att jag kiknar* (ni fattar väl ordvitsen?). Jag behövde inte ställa till det för henne, det gjorde hon så bra själv. Så går det när man inte använder måttens fulla precision. Laktosfri mjölk, ekologiskt mjöl, salt, vegetabiliskt margarin och no eggs blandades till en riktig sörja, som vispades med förklenade ryck. Sedan var det bara att steka sörjan i det fräsande vegetabiliska margarinet. För varje minut antog pannkakorna mer och mer formen av dvärgplacenta. Äckligt-päckligt.

Härligt att vara tillbaka till detta pajasliknande hem. Eftersom Sandra har haft ont, har hon inte heller kunnat städa på en vecka. Underbara lyx! Jag kunde samla en hög dammråttor att halvt dö av skratt på. Jag åt förstås inga pannkakor, men hårtussarna som ligger på golvet är smaskens *rapar av belåtenhet*.