Sandras hjälteskola

Som lärarvikarie och antiknörd har jag ett trumfkort. Grekisk mytologi. När de gamla berättelserna väl har dammats av och piffats till med en nypa blod, slanguttryck och många fula miner får de ett stort underhållningsvärde.

De uråldriga berättelserna gör ofta ett stort intryck på lyssnarna. Dagar, veckor, månader ibland år efter, händer det att de coola killarna kommer fram och hälsar eller att jag får en varm kram av en extra uppmärksam elev: >>Fröken, fröken. Jag kommer ihåg sagan du berättade för oss.<< Jag blir genast smickrad. >>Jaha. Vilken del tycker du allra mest om?<< Jag möts av ett förtjust leende: >>Den där delen när pappan hoppade från klippan och dog. Kan du berätta fler såna sagor?<<

I min iver att dela med mig av, och stundom påpracka andra, min kärlek till det förgångna öser jag på med hela registret. Barnen får höra om hur Theseus dräper den fasansfulla Minotaurus som dväljer i labyrinten på Knossos (Kreta). Om hur Perseus lyckas förstena Medusa genom att vända hennes styrka mot henne själv. Om Odysseus, som, med sitt skarpa huvud och sin lena tunga, förmår att överlista obygdens monster. Och om Herakles – hjältarnas hjälte – tolv stordåd. Dessa sagohjältars bragder ter sig oändliga. Hur gör man för att bli en hjälte?

Barn (och vuxna), glöm allt jag sagt. Att vara hjälte handlar inte om att störta monster i fördärvet eller om att vara fysiskt stark utan om att göra något som är större än sig själv. Att sluta upp att tänka på sig själv för en gångs skull, om så bara för några sekunder, eller att kämpa på fastän tillvaron känns outhärdlig. I sin bok Den grekiska mytologins värld beskriver Richard Buxton de grekiska hjältarna på ett träffande sätt. Han menar att de hjältar vi får möta i den grekiska mytologin utforskar den mänskliga verklighetens möjligheter. Dessa möjligheter prövas genom att hjältarna uträttar näst intill omänskliga handlingar och ständigt tvingas axla tunga bördor. Ibland slås man av tanken att de grekiska hjältarna uträttade former av sisyfosarbeten, att bördorna aldrig lättade från deras axlar. När de väl hade uträttat ett stordåd var de tvungna att ta itu med ett nytt. Alla stordåd behöver inte vara övermänskliga. Om du ser dig omkring upptäcker du säkert att det även finns många vardagliga exempel på hjältemod. Egentligen är vi alla hjältar. Då och då. Även den där konstiga lärarvikarien. Hon tar sig an monster dagligen, om än söta sådana.

Om du trots allt föredrar den klassiska versionen av hjältemod, och allt vad det heter, följer en liten myt från det antika Grekland nedanför:

Berättelsen om Theseus och Minotaurus

För länge sedan bestod det vi idag kallar för Grekland av många små riken. Athen var ett av dessa riken och dess kung hette Aigeus. Aigeus hade en ynglingason – Theseus. Allt var inte frid och fröjd i det athenska kungariket, athenarna dignade nämligen under en större makt, Kreta eller närmare bestämt kung Minos av Knossos. Var sjunde år måste Athen skicka sju gossar och sju flickor till Knossos där de kastades ner i en enorm labyrint för att mata Minotaurus, en best som var till hälften man och till hälften tjur, som härjade däri. Som ni säkert förstår var Athen tyngt av sorg. Så var det åter dags för det hårt drabbade kungariket att skicka iväg en skeppslast full av ungdom. På den tiden seglade man över haven, ser ni.

Nu får det vara nog, tänkte Theseus, någon måste sätta stopp för dessa tråkigheter. >>Far, låt mig åka till Kreta och göra slut på eländet!<< Aigeus såg förskräckt på sin son. >>Nej, Theseus, du får inte åka. Jag skulle inte stå ut med att förlora dig till det där monstret.<< Uppfylld av ungdomligt trots och mod svarade Theseus: >>Jag kommer att åka och rädda Athen från sitt öde.<< Så var saken slutdiskuterad, Aigeus gav Theseus sitt medgivande. >>Men du måste lova mig en sak<< sa fadern. >>Jag gör vad som helst, far.<< >>När du återvänder hem och skymtar Athens kust hissa vita segel så att jag vet att du kommer hem vid liv. Glöm för allt i världen inte att hissa seglen!<< Detta lovade Theseus dyrt och heligt och så satte han seglen mot Kreta och kung Minos palats Knossos.

Efter en lång sjöresa gick Theseus och de andra unga athenarna i land. Med bestämda steg styrde den blivande hjälten sin kos mot Knossos och kung Minos. >>Befria, athenarna, Minos!<< Kungen vägrade, förstås. Vad hade en yngling att sätta emot en mäktig man som han själv? Theseus liksom hans landsmän och landskvinnor skulle kastas ner i labyrinten.

Så hände det sig att Minos vackra dotter Ariadne skymtade Theseus och blev dödligt förälskad i honom vid första ögonkastet. Hon kunde inte tillåta att denne älskade yngling slets i stycken av det odjur som ruvade i Minos labyrint. Hon vände sig till uppfinnaren Daidalos, den man vilken hade beordrats att skapa labyrinten och han gav Ariadne ett garnnystan.

Ni förstår säkert själva varför Ariadne fick ett garnnystan. Hon skyndade sig till Theseus med rosiga kinder. >>Theseus, jag kan hjälpa dig men du måste lova mig en sak.<< Ynglingen som befann sig i en situation där hans liv bokstavligen hängde på en skör tråd var beredd att lova vad som helst. Ariadne sken upp. >>Om du överlever måste du ta mig till hustru.<< Detta lovade Theseus och han fick nystanet vilket han fästade vid labyrintens öppning.

Nere i labyrinten rådde totalt mörker. Ibland kunde fasansfulla skrik höras, åtföljda av ett ännu mer fasansfullt vrål. Med ett fast grepp om garnnystanet smög sig Theseus djupare och djupare in i labyrinten. Till slut fick han syn på konturerna av en skräckinjagande sovande gestalt. Han tog fram sitt svärd och högg, om och om igen. Besten dödades. Fortfarande hållandes i garnnystanet lyckades Theseus finna vägen ut ur labyrinten. Nu var goda råd dyra. Visserligen var monstret dräpt men kung Minos vrede hotade att ta kål på både Theseus och Ariadne. De flydde från ön tillsammans i Theseus skepp.

Det må så vara att Theseus från och med denna stund kunde kallas hjälte men han var ingen ädel sådan. En gång när han och Ariadne steg i land på en ö lämnade han henne där och seglade vidare. Senare hittades Ariadne av en gud som tog henne till maka. Theseus satte kursen mot Athen.

Och nu till kung Aigeus. Sprängfylld av oro stod han på en utsiktsklippa och blickade ut över havet i väntan på sonens återkomst. Så kom den dag då han äntligen skymtade skeppet vid horisonten. Men ack, ack. Något hemskt hade inträffat.

Ivrig att komma hem igen glömde Theseus att hissa de vita seglen. Väl i land möttes han av den tragiska nyheten att fadern i tron av att Theseus hade stupat hade kastat sig från klippan och i ner det hav som senare skulle komma att bära kungens namn, Egeiska havet.

Vad kan vi lära oss av detta, kära barn (och vuxna)? Lova aldrig mer än vad du kan hålla, ja, för annars kan det sluta illa. Riktigt illa.

Ut i dagen, ner i natten: De dödas bok

För tusentals år sedan i faraonernas Egypten. Gryningstiden i Nya riket (perioden inleddes ca. 1550 f.v.t.) var den tid på dygnet då de döda lämnade sina gravar för att hemsöka jordelivet. I skepnad av en fågel flög själen, en s.k. ba, bort från mörkret. Så länge solen färdades på himlavalvet kunde de döda åtnjuta de levandes fröjder. Vid solnedgången förpassades de åter till sina gravar. Där fick de stanna tills nästa dag grydde.

Det fanns ingen entydig bild av hur Nya rikets egypter föreställde sig livet efter döden. Hos faraonerna och hos samhällets förmögna elit frodades ändå vissa gemensamma föreställningar. Tecknen fanns där redan i Gamla riket (perioden inleddes ca. 2686 f.v.t.). Pyramiderna som några av odödlighetens främsta byggstenar började sakta men säkert minska i betydelse samtidigt som ordets inflytande växte sig allt starkare. Från början var ordet, i detta fall magiska besvärjelser som var inristade i pyramiderna, faraonerna förunnat. Under Mellersta riket (perioden inleddes ca. 2125 f.v.t.) skrevs dessa besvärjelser inte längre i pyramider. De skrevs på kistor och blev därför tillgängliga för den förmögna samhällseliten.

Så föddes en idé i Nya riket: för att få råd om hur man överlever i livet efter döden behövde man bära med sig en bok, allra helst en papyrusrulle men också fragment från boken i form av amuletter, som gjorde att man kunde möta och övervinna alla de hinder som väntade på en där. Denna bok är för oss känd som De dödas bok.

Den som hade segrat över döden inte bara en, men två gånger, var den som var fri att komma ut i dagen; att komma ut i dagen var en symbol för själens fortlevnad. I Nya riket trodde många egypter nämligen att man kunde dö två gånger. Den första döden, den kroppsliga döden, kunde övervinnas med mumifiering och munöppningsceremonin. Det var den andra döden och dess utmaningar de fasade för. Själens död. Från denna kunde man aldrig återvända.

Dessa föreställningar hängde samman med vad det för egypterna innebar att vara människa. De ansåg att varje människa bestod av olika aspekter. Den fysiska kroppen var grundläggande. Av den anledningen var mumifieringen betydelsefull. Hjärtat, det enda organ som bevarades i mumifieringsprocessen, var den viktigaste beståndsdelen av den fysiska kroppen. Det var trots allt hjärtat, som troddes rymma hela personen, vilket sammanlänkade den fysiska kroppen med själen. Andra aspekter såsom skuggan och namnet förband människans fysiska natur med själen. Själ är kanske ett missvisande ord. Egypterna i Nya riket hade inte en själ i en nutida västerländsk bemärkelse. Deras själ var två ytterligare aspekter av varandet: ka och ba.

Ka stod för själva livskraften, en energi som nedärvdes från generation till generation. Det var varje generations plikt att minnas och att omhulda de döda. Om de döda glömdes bort dog de igen. Så kom det sig att släktingar färdades till gravarna för att offra mat och dryck till de döda. För att hålla dem och deras livsgnista vid liv.

Ba, som följde varje människa genom livet och in i döden, var mer komplex. Odödlighet förutsatte ba, den fågelliknande själ som frigjorde sig från kroppen men som på samma gång var bunden till kroppen för evigt. D.v.s. om kroppen gjordes till en mumie.

Att kunna tala var livsnödvändigt. Således var munöppningsceremonin, som öppnade munnen, ögonen och öronen, en omfattande ceremoniell del i den begravning vilken följde efter mumifieringsprocessen. Det var munöppningsceremonin som gav mumien handlingskraft. Mänsklig och gudomlig.

Mumierna som blev ihågkomna fick färdas i solguden Ras sällskap. Han som i sin båt seglade upp i öst och ner i väst på en symbolisk Nilen. Solens rörelse var ett sätt att förstå återuppståndelse på. När solen gick ner hamnade Ra i underjorden, dödsguden Osiris domän, även kallad Duat. Där måste han fly undan Apep, ormen som hotade att omintetgöra Ra och därmed det eviga livet. I en berättelse sades det att Ra lyckades besegra Apep. Ett drama som utspelade sig natt efter natt.

Eftersom de döda färdades med Ra var det ödesbestämt att de skulle följa hans väg. De dog och de återuppstod med solen. Men återuppståndelsen var ingen självklarhet. Liksom Ra måste fly undan och besegra Apep måste de döda övervinna Duats fasor. Inte att undra på att de besuttna var villiga att betala upp till en halv årslön för att komma över en kopia av De dödas bok. De som kunde avvara pengar till denna bok utgjorde uppskattningsvis tio procent av Nya rikets befolkning.

De dödas bok samlade föreställningarna om livet efter döden  i form av besvärjelser. Det fanns en hel uppsjö av besvärjelser att botanisera bland, närmare två hundra, och som beställare kunde man välja just de formler som passade de egna ändamålen. Ju mer man kunde betala desto bättre kvalitet på såväl texterna och de tillhörande vinjetterna som på själva innehållet.

Vad innehöll boken? Demonstrationer av ordets makt, en kraftkälla att räkna med. Om man bara visste rätt ord för rätt tillfälle eller rätt namn på rätt gudom, fanns det inga gränser för vad man kunde åstadkomma i livet efter döden. Besvärjelserna och tilltron till ordets potential kallades heka, m.a.o. magi. Heka betydde bokstavligen yttrande. Att yttra en besvärjelses ord sågs som en kreativ handling där den värld som omgav en omformades till det besvärjelsen sade att den skulle vara.

Denna kreativitet var ett effektivt redskap i ett svårhanterligt Duat. I Duat, som skulle efterlikna det verkliga Egypten, var öknen inte den dominerande terrängen. Nilen, vallar, grottor, lundar, fält, sjöar, fantastiska inslag, såsom sjöar av eld, järnportar och träd av turkoser, bredde ut sig i det oändliga. Hur vackert landskapet än föreföll att vara var Duat farligt. Varje plats vaktades av vidunder. Medan natten sänkte sig över Nya riket genomled de som sökte evigheten en kamp på liv och död. Med De dödas bok i sin hand ökade chanserna för överlevnad. Samtidigt som boken hjälpte en att navigera sig fram i Duat innehöll den också besvärjelser som höll vidundren i schack. Genom att yttra deras namn och att beordra dem att försvinna, förpassades de tillbaka till dit de kom ifrån – oavsett hur fasliga de var, i sina skepnader av ondsinta dvärgar med deformerade huvuden, kroppar som var till hälften lejon och till hälften flodhäst, falkgestalter o.s.v. Alla fullt beväpnade och redo att förstöra hjärtat och därmed varandet. Den som inte tog sig i akt kunde likaså råka ut för de bestraffningar och den tortyr som var avsedda för de som inte hade levt på ett rättfärdigt vis.

Färden genom Duat, domänen där Osiris såg till att rättvisa skipades, skulle slutligen leda till att de döda ställdes inför den yttersta domen. Vägandet av hjärtat. Alla tidigare försyndelser kunde drabba en och dra ner en i förintelsen. Förstöraren – det fasligaste av vidunder som förenade attributen lejon, flodhäst och krokodil i en och samma kropp – väntade hungrigt vid Osiris sida, beredd att sluka livsgnistan om hjärtat inte visade sig väga mindre än en fjäder. Ett tungt hjärta innebar utplåning. Den andra döden. De som inte hade De dödas bok med sig måste vara renhjärtade. Samma sak gällde inte för de som bar boken i sin hand. Trots ett tungt hjärta kunde de med besvärjelsernas kraft omskapa hjärtat så att det klarade sig genom prövningen. På så sätt fortsatte livsgnistan att pulsera ända in i paradiset.

Paradiset, eller de s.k. Vassfälten, uppenbarade sig i brytpunkten mellan natt och gryning. Detta var en plats av lycka. Familjemedlemmar som hade skilts åt av döden återförenades och de som hade sörjt för sitt liv efter döden kunde vänta sig ett ögonblick i överflöd. Somliga begravdes med ushabtiu, miniatyrfigurer, som med rätt besvärjelser vaknade till liv i Vassfälten och genomförde allt tungt kroppsarbete, t.ex. plöjningen av fälten. Det var troligen hit de flesta egypter drömde om att få komma. En dröm som fick dem att försaka ting i jordelivet för att få inträda i paradiset.

Natt övergick snart i gryning och dagen randades. De döda steg med solen. Att komma ut i dagen erbjöd ett liv som det som hade levts före döden. Man kunde äta och dricka. Man kunde t.o.m. umgås med de levande. Både ytligt och intimt. Dryckesfester och samlag. Att komma ut i dagen stannade inte bara vid att försöka leva en människas liv, det innebar att man själv kunde välja sin skepnad. Så länge besvärjelserna fanns tillhands kunde de döda anta formen av en gyllene falk, en lotusblomma, en svala, en krokodil eller en orm. De kunde t.o.m. ikläda sig rollerna som gudar. Detta var den totala friheten. Men bara själen var fri. Kroppen, mumien, vilade i graven, väntande på nattens ankomst. Som varje dag blir till natt gick solen ner i Nya riket. Själen måste förenas med mumien igen. Denna cykel kunde ingen magi rå sig på. Ut i dagen, ner i natten.

Mer att läsa: The Egyptian book of the dead: The book of going forth by day (1998) av Eva von Dassow (red); How to read the Egyptian book of the dead (2007) av Barry Kemp; Journey through the afterlife: Ancient Egyptian book of the dead (2010) av John H. Taylor (red); Spells for eternity: The ancient Egyptian book of the dead (2010) av John H. Taylor.

Bild: © Wikimedia Commons.