Månadsarkiv: november 2012

Allt det jag trodde var

När det inre flödet är inställt på prosadiktning (och ja, jag använder ordet jag och för många adjektiv i denna text. Tag lärdom och gör inte om mina misstag.):

det fanns något i de där stunderna utan tvekan när vi kastade oss utför det inbillade stupet bara för att få landa i ett bollhav när vi intalade varandra att vi alltid skulle vara mättande rusiga av berusande fantasi att vi alltid skulle åka karusell i vår egen oförstörda takt men vi åt för mycket sockervadd och klev på fel karusell drabbades av det där i ilande fart som gav oss växtvärk och längtan efter det omöjliga som bara kan möjliggöras i tanken om den återigen vågas tänkas i en annan takt STANNA jag vill gå av här för att rida på en rosa häst med silverne krumelurer någon annanstans och äta osynlig konfektyr gjord på luft medan jag väntar på att få höra ljudet av de drivande bollarna bortom stupet som aldrig riktigt funnits och allt det jag trodde var

Lämna en kommentar

Under Livet, Poesi

Män och kött?

Oss tokfilosofer (egentligen borde jag kalla detta cupcakefilosofi) emellan…

Iscensättningen av könsroller låter sig inte begränsas. På kokkonstens stora scen utageras bilder av manligt och kvinnligt till fullo. Diskurserna är så påtagliga att de blir överdrivna. Det är trots allt gränser och kategorier som iscensätts. Då kan väl inte lite extra övertydlighet skada? Jo. Det finns subtila budskap i denna övertydlighet.

Jag blev positivt överraskad när jag läste Jens Liljestrands kritiska analyser (sammanvävda till en helhet) av Per Morbergs bok Morberg grillar, samt Börje Salmings Grilla med Salming. Två böcker med samma bakomliggande motiv: att glorifiera bilden av maskuliniteten. Mannen som, om han inte är gourmet åtminstone är gourmand, mannen med smak för kött, raffinerad alkohol, jaktbasker, kängor, skogsvandringar, en retorik såsom: ”korv är ju jäkligt gott att grilla”. Mannen med makten. Även i kokkonstens värld. Diskurserna penetrerar alla fält. Hur ofta skymtas inte den grillande mannen i olika media? Vi känner igen honom från barndomslandskapets tecknade serier, från amerikansk kärnfamiljspropaganda, matlagningsprogram, där maten knappast behandlas varsamt utan hårdhänt. Vi ser bilden i Solsidan som en karikatyr av den grillande förortsgubben. Ett saftigt köttstycke, eller en korv, det är grejer! Skämt eller allvar?

Män och grillning. Män och kött. Män och makt.

Just det. Män och kött.

Beteendevetenskapliga studier påvisar att det, åtminstone i västvärlden, finns en tydlig uppdelning mellan vad män respektive kvinnor förväntas äta. Det är exempelvis vanligare att män äter blodiga köttstekar, nåja kött i allmänhet, medan kvinnor äter vegetarisk mat i större utsträckning.

Män och kött. Man the hunter. Glöm det! Så stor betydelse spelade inte männens jaktinsatser i de tidigare samhällena. Det var de kvinnliga samlarna som i huvudsak försörjde stammarna. Kanske var det till och med så att hela stammen samlade? Om inte. Ja, då har vi svart på vitt. Samlandet stod för över 80% av försörjningen och krävde omfattande kunskaper om stora landområden.

Det är dock på tiden att vi utmanar bilderna av den köttsysslande mannen och kvinnan som befattar sig med växter. Dessa bilder är också diskurser som icke desto mindre blir en krass verklighet.

Läs gärna mer om män och kött:
http://www.dn.se/kultur-noje/darfor-ater-riktiga-karlar-kott
http://abcnews.go.com/blogs/health/2012/05/18/men-meat-and-masculinity-linked
http://www.huffingtonpost.com/2012/05/17/meat-men-masculinity_n_1524224.html
http://eater.com/archives/2012/05/17/just-as-everyone-suspected-manly-men-prefer-eating-meat.php
http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2145779/Men-like-meat-strong-powerful-wimpy-like-soy-say-study-authors-mince-words.html

Lämna en kommentar

Under Ätbart?, Böcker, Homo sapiens, I hemmet, Livet, Tokfilosofi

Sandra+Sokrates=falskt?

Sandraochsokrates

Det är nog bara en man i hela historien som har kunnat behandla sina närmsta som skit och ändå förbli älskad – Sokrates. När han var bjuden på fest dök han upp när han själv behagade, han var alltid den som skulle ha det sista ordet och i sin dödsstund ratade han sin hustru och sina barn för att få spendera sina sista minuter i livet med sin beundrarskara. Som om detta inte vore nog retade han upp hela sin samtid genom att påpeka alla andras brister, förutom sina egna – förstås!. Förvisso var det Sokrates som sa: ”Det enda jag vet säkert är att jag ingenting vet.” Men för att vara en person som vet lite, tog Sokrates sig själv på väldigt stort allvar, kanske med ett ironiskt sinne. När han skulle dricka gift förkunnade Sokrates högtidligt att han skulle fortsätta att reta gallfeber på alla viktigpettrar i dödsriket. Även Hades (dödsriket i den grekiska mytologins värld) behövde minsann en kunnig filosof som granskade människans leverne med kritiska ögon. Och detta var trots allt hans evighetslånga uppgift. Bara en stor begåvning har råd att vara så självgod och excentrisk. Sokrates var onekligen begåvad.

Med risk för att bli förminskad och synad in i sömmarna, blev jag en sokratesgroupie. Detta blev början på en djup, ensidig vänskap. Hur många kvällar har jag inte tillbringat i Sokrates sällskap, när jag egentligen borde göra stán och bli mindre grubblande eller bara leva här och nu istället för att blicka upp mot ett mer perfekt universum? Efter tillräckligt många kvällar på tu man hand med Sokrates och hans dumheter, blir man lite som man umgås, det vill säga socialt handikappad. Allt och alla ifrågasätts. Man tar sig helt oförtjänt rätten att förklara mänskligheten och moralpredika. Något som självklart skrämmer bort de flesta människor med förståndet i behåll. Till skillnad från Sokrates är jag inte en världsberömd filosof, vilket innebär att mina excentriska drag saknar charm. Så blir det bara jag och Sokrates igen. Detta ekorrhjul som Sokrates säkerligen skulle se som instiftat i en högre verklighet. Han är säkert nöjd med att ha min beundran för sig själv. Jag å andra sidan gör varmchoklad à la solo, väntandes på att min guru ska behaga komma. Han är ju omåttligt populär och upptagen med viktigare saker, förstår ni.

Kanske är det så att Sandra och Sokrates är en orimlig ekvation, Sandra+Sokrates=falskt. Jag önskar dock att den var sann.

Sokrates (470/469-399 f.v.t.):

Grekisk filosof från Athen, som aldrig författade några egna texter, men vars lärjungar, exempelvis Platon, använde honom som förgrundsfigur i sina litterära och filosofiska verk. Det är omdiskuterat huruvida Sokrates faktiskt stod för de värderingar bland andra Platon framlyfte i sina dialoger. Skrifterna berättar att Sokrates läror till slut ledde till att han måste avrättas, då han falskeligen anklagades för att vara sofist och förleda sin samtids ungdom. Som straff för sina irrläror tvingades Sokrates dricka en bägare gift. Det påstås att den bräckliga athenska demokratin dog tillsammans med Sokrates. Oavsett vilket, markerade Sokrates död slutet på en gyllene era, mer känd som Den athenska guldåldern.

Lämna en kommentar

Under Böcker, I gamla grekers sällskap, Studier, Tokfilosofi

Sju arbetsdagar, halvt mörbultad kropp, den där svanskotan och ett par glada tankar

Sju arbetsdagar. Åt skogen med vilodagen! Bara en myt bland så många andra myter. Och den där satans rumpan. Det låter roligare om jag skriver rumpan. Det är förstås svanskotan jag syftar på. Nu har den ömmat och ställt till det för mig i två månader(!). Muskel- och ledvärken. Fibromyalgin.  Det är så att kroppen storknar av för mycket. Och sju arbetsdagar. Här kommer knorren: Vilken kul arbetshelg det har varit. Jag har hållit i en av mina skrivkurser. En glad tanke. Jag har fått vara mig själv en stund. Under en hel helg. Jag har fått prata om det som betyder (nästan) allt för mig. Vad gör då en ömmande bak och en halvt mörbultad kropp? Mycket. Men vad tusan. Sån’t är livet. Så länge jag får göra det jag verkligen vill göra, ska jag (nej, jag tänker inte säga tacksam, känner för tillfället en stark aversion mot att vara tacksam) halvt om halvt le av förnöjelse. Jag måste le. För jag vinner små segrar nästan varje dag. Att bli sin egen tar tid. Låt det ta den tid det tar. Det är ingen omöjlighet. Just nu uppdaterar jag ”Tråkhemsidans” sidospår ”Föreläsningar och kurser”. Jag har med icke-kejserlig pompa och idogt slit, intagit fyra studieförbundsdistrikt och ätit en smula av cyberrymden. Jag ler. Av förnöjelse. Skryter lite. Försöker tänka bort. Svanskota. Muskel- och ledvärk. Fibromyalgi. Något måste offras längs vägen till att få vara jag.

Lämna en kommentar

Under Arbete, Fibromyalgi, Glada tankar, Livet, Ohälsa, Skrivande, Tid

Haiku: Höst I

(bunden haiku)

någonstans strömmar
väsensfulla vindars sus –
ohörsammade.

 

(fri haiku)

Rinnande vattenspår
en obegriplig tavla
att vila ögonen på

frökens stövelbeklädda ben
pojken tror han klättrar
i ett träd

Inga konturer –
hela himlen som faller
fastnar på mina glasögon

Lämna en kommentar

Under Glada tankar, Poesi, Skrivande

Haikubot I

Åh tack, mina kära utomjordingsvänner. Ni vet precis vad jag önskar mig. En alldeles egen haikubot. Nu behöver jag inte skriva haikudikter själv, utan haikuboten gör det åt mig. (En liten parentes: Var är körsbärsträden som borde vara där i bakgrunden?)

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Glada tankar, Hjärnspöken?, Poesi, Skrivande

Livskunskap och lärdomar från Edinburgh och Skottland

Förra veckan var det dags att ta ledigt och resa bort för första gången på ett och ett halvt år (jag är själv förvånad över varför det har dröjt så länge). Skottlands förtjusande Edinburgh och Högländerna utforskades under fyra intensiva dagar. Jag ska sammanfatta det jag och min finaste medsyster och medresenär T. lärde oss från vår resa till våra våta drömmars Skottland och Edinburgh.

  • Nessie, Loch Ness eget monstrum, finns (se filmklippet i ett tidigare inlägg).
  • Skottländsk dialekt som vi har föreställt oss den, hörde vi bara i Högländerna, nåja ett par gånger.
  • J. R. R. Tolkien måste ha haft ett slags inspirerande andlig upplevelse i Högländerna.
  • Att påstå att J. K. Rowling bodde i fattigmanskvarter i Edinburgh(?) är att ljuga. Men vi behöver alla en askungesaga att tro på.
  • Lord of the Rings och The Hobbit hade lika gärna kunnat spelas in i Högländerna som på Nya Zeeland.
  • Guider som kör buss samtidigt som de pratar är inte så mycket att hurra för.
  • Män i kilt – glöm det. Ja, just den saken går inte ens att undersöka eftersom få män bär kilt. De som faktiskt bär kilt (även kvinnor), arbetar (såg vi två stycken totalt?) i turistiga affärer.
  • Om man ställer sig ganska nära ingången till Starbucks, kan man snålroama på deras wifi. Wifi erbjuds inte på alla restauranger eller caféer. Starbucks är det enda säkra kortet.
  • Huruvida ”The Vaults is the most haunted place in UK”, är en fråga som lämnades obesvarad.
  • Percy Pig finns som veggiegodis. Mums. Ja, faktum är att det finns många valmöjligheter vad gäller mat för vegetarianer och veganer i Edinburgh.
  • Få behärskar french-kissing-konsten i det offentliga så lysande som fransmän. Överraskning.
  • T. ska inte vara uppe i över trettio timmar. Det får henne att pendla mellan total skratthysteri och den mörkaste bitterhet.
  • Jag och T. har blivit the grumpiest grympy.
  • Man ska nog helst inte strosa i en stad med kullerstensgator, gå underjord eller klättra bland ruiner, om man har en ”bruten” svanskota. Men satan i gatan vad kul det är medan man gör det. Inte efteråt. Aj, aj, aj.

Lämna en kommentar

Under Livet, Resande