Kategoriarkiv: Tokfilosofi

Att verkligen se sina patienter

border_wp

Som så många gånger när jag uppsöker hjälp för min muskel- och ledvärk: Jag krymper under blicken och får slå mig genom ögondis och barriärer för att växa igen. Bli sedd. Den där medicinska blicken far över mig. Upp och ner. Höger och vänster. Kliniskt beslöjad. Ganska ointresserat sökande, avfärdande. Då kan jag inte låta bli att titta tillbaka. Möta blicken som ser på mig som om jag vore en maskin utan några synbara defekter. Blicken har inte lyckats identifiera ett haveri i maskinen. Det som inte syns, det finns inte. Blicken ser inte det onda. Om det inte syns, måste det väl vara något annat?
”Hur är det med huvudknoppen egentligen?”
”Lysande. Kan inte vara mer nöjd med livet. Nämnde jag inte att jag studerar vad som händer i läkare-patientmöten? Jag menar hur läkare bemöter sina patienter. Eftersom jag själv har kronisk smärta är det ett privilegium att få arbeta med sådana frågor, som du säkert förstår. Mycket intressant.”
Underbart att spela ut mitt trumfkort och att kunna titta med min blick.
Den medicinska blicken viker undan. Istället skymtas chock. Så plötsligt bryter ett leende igenom de strama läpparna som darrar nervöst. Motvillig respekt.
”Jaha, ja. Du har fibromyalgi. Eller hur?”
”Det är därför jag är här”, och jag tittar och tittar, granskar. Känn på den, ombytta roller.
”Du som är så ung. Så tråkigt. Vad kan jag göra för att hjälpa dig? Och ditt arbete. Det kan inte vara lätt.”

Du gjorde det precis. På ett tveksamt sätt. Genom att se. Se mig, eller det jag gör. Mest för att du känner dig träffad. Vad händer med alla de patienter som inte studerar läkare-patientmöten? Hur ser du dem?

Ett litet råd: Se ingen patient som en maskin att reparera eller att avfärda om din medicinska blick inte ser det som är osynligt för den. Det är som att se utan att se. Att verkligen se innebär att varje patient räknas som en människa med en berättelse. Att se är att ta sig tid att lyssna på berättelsen, att delvis lägga den medicinska blicken åt sidan. Att ge prov på ett medmänskligt erkännande. De mest fruktbara läkare-patientmöten springer ur ett erkännande, där patientens upplevelser synliggörs. Synliga för den medicinska blicken eller ej. Oavsett bakgrund.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Homo sapiens, Livet, Ohälsa, Tokfilosofi

Livet: En postmodern programförklaring

border_wp

Livet. Saker drabbar med kraft. Man slås omkull. Som i ett trauma. Synen på tid blir aldrig mer densamma. För fem år sedan kan lika gärna vara idag. Minnesbilder sammansmälter. Driver bortom förväntningarna på tidens progressivitet. Omdanat tidsperspektiv för med sig en drastiskt förändrad livsberättelse. Alla berättelser har inte en början, en mitt och ett slut. Alla berättelser lever inte upp till samhällets sociala och kulturella värderingar på hur en berättelse borde berättas.

Livet. Skiftningar i tid och rum. Obeständigheten. Beständigheten i det obeständiga. Den röda tråden klipps sönder i bitar. Ett pussel att lägga huller om buller. Barndomen sträcker sig mot sitt äldre jag och det äldre jaget sträcker sig mot barndomen. Två halvor som förlängs i varandra. Kan. Inte. Följa. Den. Röda. Linjen.

Livet. I små fragment. Tillräckliga skärvor för att omgivningen ska samla bitar och få insikt. Insikt om att den röda tråden är en föreställning bland så många andra. Skillnaden är att den dominerar. Gör anspråk på att vara det enda sanna. Ändå väcks frågan: Hur ter sig berättelsemönster i plural? Ett epistemologiskt brott mot ontologi.

 

border_wp

Lämna en kommentar

Under Homo sapiens, Livet, Tid, Tokfilosofi

Vad menas med homo petrus panis, sum!?

border_wp

Jag kan inte låta bli att skriva lite om Sandra. Jag borde inte. Nu är det min tur… men…

…när jag såg att flera har sökt på ”homo petrus panis, sum vad betyder det på svenska” igår, blir jag frestad att förklara konceptet som också jag har bidragit till, även om Sandra ALDRIG skulle medge att jag egentligen är megahjärnan bakom alla våra idéer.

Homo petrus panis, sum! = Jag är en peter-pan-människa (på Sandras taffliga latin).

Inga konstigheter där, inte! Nåja, eftersom ni som läser detta inlägg med största sannolikhet inte är galenpyttar med megahjärnor, ska jag ge en beskrivning av konceptet Homo petrus panis, sum!

När man är en peter-pan-människa känner man en stark aversion mot vardagliga strukturer. Faktum är att man oftast lider av relationsfobi, tja en fobi för allt det som torde leda till ett vuxenliv och de tråkigheter som detta medför. Man har svårt att rätta in sig i ledet, är allra helst den som skapar spelreglerna och kan i viss mån lida av en sorts omvänd narcissism, eftersom man flyger sin egen väg. Att flyga sina egen väg ger vidare biverkningar såsom en uttalad allergi mot storsamhället och dess strukturer (exempelvis heteronormativitet, kärnfamiljsideal, patriarkatet, biologismer, stereotypa föreställningar överlag och så vidare). På tal om att flyga tror man fortfarande på älvor och annat oknytt. Ja, man tror till och med på vardagsmagi, i form av glada tankar, såtillvida att den inte övergår i tråkiga vardagsstrukturer. Varje dag är för en peter-pan-människa en ny dag. Huruvida peter-pan-människor lever i en bubbla av rosaskimmer (inte för att det är något dåligt med rosa) låter jag vara osagt.

Observera att vara en peter-pan-människa inte ska förväxlas med Peter Pan-syndromet.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fantastik, Hjärnspöken?, Homo petrus panis, Livet, Tokfilosofi

H. G. Wells och Jules Verne barnboksförfattare?

border_wp

Hela världen vet att jag älskar barnböcker. Det är inte heller en hemlighet att jag ofta går så långt att jag bestämt hävdar att många barnböcker är mer välskrivna än böcker för vuxna. Frågan är om det alltid finns tydliga gränser mellan var barndomslandets och vuxenlandets böcker slutar och tar vid.

Så finns det en kuriös subkultur, som även skulle kunna kallas litteraturvetare (dit jag själv är på väg att sälla mig). Liksom de flesta vetenskapsmän är de mästare på att skapa kategorier, som har mer med ett synsätt än det vi benämner verklighet att göra.

Häromdagen blev jag MYCKET undrande när jag läste att H. G. Wells och Jules Verne främst skrev barnböcker. Det hela var formulerat på ett nästan nedlåtande sätt. Det är inget fel på barnböcker. Det är inget fel på Wells eller Verne. De var en av sin samtids största allegoriker, som visserligen skrev äventyrsromaner, men som framför allt skrev fantastik innehållandes en djuplodad kritik mot kolonialismen och imperialismen. Alla fantastiska inslag till trots var deras böcker således samtidsskildringar med djupa och mångfacetterade bottnar. Trevligt tankegods för den som är villig att se bortom kategorierna högt-lågt, där fantastiken, trots sin goda gärning, ännu inte har fått det erkännande den förtjänar i litteraturvetarnas ibland alltför snäva synsätt. Med andra ord kanon. För mig är barnböcker något av det vackraste som finns, men jag kan inte gå med på att kalla Wells eller Verne för barnboksförfattare. Det skulle vara att förneka deras visioner. Punkt.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Böcker, Fantastik, Homo ludens, Läsande, Litteratur, Tokfilosofi

Den unga kvinnan med alla dessa stygn

border_wp

Allt som oftast låter jag blicken falla på mitt ärr. Ett jämnt, tunt streck som efter många års omhuldande börjar smälta in i huden. Jag kan inte tänka på ärret utan att överväldigas av mina inombordsliga ärrs kraft. Ärr som visserligen inte vanpryder min högerarm, men som ändå har satt sina spår. Samtidigt som kirurgen sydde stygn efter stygn, för att slutligen sammanlappa spillrorna efter mitt komplicerade benbrott, förvissade han sig ovetande om att min tillvaro skulle komma att präglas av osynliga ärr. Livsvärlden såsom jag kände den, förändrades brutalt, bokstavligen över en natt. Aldrig mer skulle jag få erfara vad det innebär att vara sedd. Ärret till trots – det där förhatliga missprydande strecket, summan av på tok för många stygn – är det få som ser den unga kvinnan med alla dessa stygn.

Men jag har mitt påtagliga ärr, ett vittne om vad som har drabbat mig, vilket inte alla smärtsjuka har. Att inte kunna uppvisa konkreta tecken på varför man inte längre är densamma, på varför man har ont, förvanskar omgivningens förståelse av sjukdomsbilden. Smärtan förlorar sin legitimitet.

border_wp

Lämna en kommentar

Under Fibromyalgi, Livet, Ohälsa, Tokfilosofi

Män och kött?

Oss tokfilosofer (egentligen borde jag kalla detta cupcakefilosofi) emellan…

Iscensättningen av könsroller låter sig inte begränsas. På kokkonstens stora scen utageras bilder av manligt och kvinnligt till fullo. Diskurserna är så påtagliga att de blir överdrivna. Det är trots allt gränser och kategorier som iscensätts. Då kan väl inte lite extra övertydlighet skada? Jo. Det finns subtila budskap i denna övertydlighet.

Jag blev positivt överraskad när jag läste Jens Liljestrands kritiska analyser (sammanvävda till en helhet) av Per Morbergs bok Morberg grillar, samt Börje Salmings Grilla med Salming. Två böcker med samma bakomliggande motiv: att glorifiera bilden av maskuliniteten. Mannen som, om han inte är gourmet åtminstone är gourmand, mannen med smak för kött, raffinerad alkohol, jaktbasker, kängor, skogsvandringar, en retorik såsom: ”korv är ju jäkligt gott att grilla”. Mannen med makten. Även i kokkonstens värld. Diskurserna penetrerar alla fält. Hur ofta skymtas inte den grillande mannen i olika media? Vi känner igen honom från barndomslandskapets tecknade serier, från amerikansk kärnfamiljspropaganda, matlagningsprogram, där maten knappast behandlas varsamt utan hårdhänt. Vi ser bilden i Solsidan som en karikatyr av den grillande förortsgubben. Ett saftigt köttstycke, eller en korv, det är grejer! Skämt eller allvar?

Män och grillning. Män och kött. Män och makt.

Just det. Män och kött.

Beteendevetenskapliga studier påvisar att det, åtminstone i västvärlden, finns en tydlig uppdelning mellan vad män respektive kvinnor förväntas äta. Det är exempelvis vanligare att män äter blodiga köttstekar, nåja kött i allmänhet, medan kvinnor äter vegetarisk mat i större utsträckning.

Män och kött. Man the hunter. Glöm det! Så stor betydelse spelade inte männens jaktinsatser i de tidigare samhällena. Det var de kvinnliga samlarna som i huvudsak försörjde stammarna. Kanske var det till och med så att hela stammen samlade? Om inte. Ja, då har vi svart på vitt. Samlandet stod för över 80% av försörjningen och krävde omfattande kunskaper om stora landområden.

Det är dock på tiden att vi utmanar bilderna av den köttsysslande mannen och kvinnan som befattar sig med växter. Dessa bilder är också diskurser som icke desto mindre blir en krass verklighet.

Läs gärna mer om män och kött:
http://www.dn.se/kultur-noje/darfor-ater-riktiga-karlar-kott
http://abcnews.go.com/blogs/health/2012/05/18/men-meat-and-masculinity-linked
http://www.huffingtonpost.com/2012/05/17/meat-men-masculinity_n_1524224.html
http://eater.com/archives/2012/05/17/just-as-everyone-suspected-manly-men-prefer-eating-meat.php
http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2145779/Men-like-meat-strong-powerful-wimpy-like-soy-say-study-authors-mince-words.html

Lämna en kommentar

Under Ätbart?, Böcker, Homo sapiens, I hemmet, Livet, Tokfilosofi

Sandra+Sokrates=falskt?

Sandraochsokrates

Det är nog bara en man i hela historien som har kunnat behandla sina närmsta som skit och ändå förbli älskad – Sokrates. När han var bjuden på fest dök han upp när han själv behagade, han var alltid den som skulle ha det sista ordet och i sin dödsstund ratade han sin hustru och sina barn för att få spendera sina sista minuter i livet med sin beundrarskara. Som om detta inte vore nog retade han upp hela sin samtid genom att påpeka alla andras brister, förutom sina egna – förstås!. Förvisso var det Sokrates som sa: ”Det enda jag vet säkert är att jag ingenting vet.” Men för att vara en person som vet lite, tog Sokrates sig själv på väldigt stort allvar, kanske med ett ironiskt sinne. När han skulle dricka gift förkunnade Sokrates högtidligt att han skulle fortsätta att reta gallfeber på alla viktigpettrar i dödsriket. Även Hades (dödsriket i den grekiska mytologins värld) behövde minsann en kunnig filosof som granskade människans leverne med kritiska ögon. Och detta var trots allt hans evighetslånga uppgift. Bara en stor begåvning har råd att vara så självgod och excentrisk. Sokrates var onekligen begåvad.

Med risk för att bli förminskad och synad in i sömmarna, blev jag en sokratesgroupie. Detta blev början på en djup, ensidig vänskap. Hur många kvällar har jag inte tillbringat i Sokrates sällskap, när jag egentligen borde göra stán och bli mindre grubblande eller bara leva här och nu istället för att blicka upp mot ett mer perfekt universum? Efter tillräckligt många kvällar på tu man hand med Sokrates och hans dumheter, blir man lite som man umgås, det vill säga socialt handikappad. Allt och alla ifrågasätts. Man tar sig helt oförtjänt rätten att förklara mänskligheten och moralpredika. Något som självklart skrämmer bort de flesta människor med förståndet i behåll. Till skillnad från Sokrates är jag inte en världsberömd filosof, vilket innebär att mina excentriska drag saknar charm. Så blir det bara jag och Sokrates igen. Detta ekorrhjul som Sokrates säkerligen skulle se som instiftat i en högre verklighet. Han är säkert nöjd med att ha min beundran för sig själv. Jag å andra sidan gör varmchoklad à la solo, väntandes på att min guru ska behaga komma. Han är ju omåttligt populär och upptagen med viktigare saker, förstår ni.

Kanske är det så att Sandra och Sokrates är en orimlig ekvation, Sandra+Sokrates=falskt. Jag önskar dock att den var sann.

Sokrates (470/469-399 f.v.t.):

Grekisk filosof från Athen, som aldrig författade några egna texter, men vars lärjungar, exempelvis Platon, använde honom som förgrundsfigur i sina litterära och filosofiska verk. Det är omdiskuterat huruvida Sokrates faktiskt stod för de värderingar bland andra Platon framlyfte i sina dialoger. Skrifterna berättar att Sokrates läror till slut ledde till att han måste avrättas, då han falskeligen anklagades för att vara sofist och förleda sin samtids ungdom. Som straff för sina irrläror tvingades Sokrates dricka en bägare gift. Det påstås att den bräckliga athenska demokratin dog tillsammans med Sokrates. Oavsett vilket, markerade Sokrates död slutet på en gyllene era, mer känd som Den athenska guldåldern.

Lämna en kommentar

Under Böcker, I gamla grekers sällskap, Studier, Tokfilosofi