Livet: En postmodern programförklaring

Livet. Saker drabbar med kraft. Man slås omkull. Som i ett trauma. Synen på tid blir aldrig mer densamma. För fem år sedan kan lika gärna vara idag. Minnesbilder sammansmälter. Driver bortom förväntningarna på tidens progressivitet. Omdanat tidsperspektiv för med sig en drastiskt förändrad livsberättelse. Alla berättelser har inte en början, en mitt och ett slut. Alla berättelser lever inte upp till samhällets sociala och kulturella värderingar på hur en berättelse borde berättas.

Livet. Skiftningar i tid och rum. Obeständigheten. Beständigheten i det obeständiga. Den röda tråden klipps sönder i bitar. Ett pussel att lägga huller om buller. Barndomen sträcker sig mot sitt äldre jag och det äldre jaget sträcker sig mot barndomen. Två halvor som förlängs i varandra. Kan. Inte. Följa. Den. Röda. Linjen.

Livet. I små fragment. Tillräckliga skärvor för att omgivningen ska samla bitar och få insikt. Insikt om att den röda tråden är en föreställning bland så många andra. Skillnaden är att den dominerar. Gör anspråk på att vara det enda sanna. Ändå väcks frågan: Hur ter sig berättelsemönster i plural? Ett epistemologiskt brott mot ontologi.

 

Sandra+Sokrates=falskt?

Det är nog bara en man i hela historien som har kunnat behandla sina närmsta som skit och ändå förbli älskad – Sokrates. När han var bjuden på fest dök han upp när han själv behagade, han var alltid den som skulle ha det sista ordet och i sin dödsstund ratade han sin hustru och sina barn för att få spendera sina sista minuter i livet med sin beundrarskara. Som om detta inte vore nog retade han upp hela sin samtid genom att påpeka alla andras brister, förutom sina egna – förstås!. Förvisso var det Sokrates som sa: ”Det enda jag vet säkert är att jag ingenting vet.” Men för att vara en person som vet lite, tog Sokrates sig själv på väldigt stort allvar, kanske med ett ironiskt sinne. När han skulle dricka gift förkunnade Sokrates högtidligt att han skulle fortsätta att reta gallfeber på alla viktigpettrar i dödsriket. Även Hades (dödsriket i den grekiska mytologins värld) behövde minsann en kunnig filosof som granskade människans leverne med kritiska ögon. Och detta var trots allt hans evighetslånga uppgift. Bara en stor begåvning har råd att vara så självgod och excentrisk. Sokrates var onekligen begåvad.

Med risk för att bli förminskad och synad in i sömmarna, blev jag en sokratesgroupie. Detta blev början på en djup, ensidig vänskap. Hur många kvällar har jag inte tillbringat i Sokrates sällskap, när jag egentligen borde göra stán och bli mindre grubblande eller bara leva här och nu istället för att blicka upp mot ett mer perfekt universum? Efter tillräckligt många kvällar på tu man hand med Sokrates och hans dumheter, blir man lite som man umgås, det vill säga socialt handikappad. Allt och alla ifrågasätts. Man tar sig helt oförtjänt rätten att förklara mänskligheten och moralpredika. Något som självklart skrämmer bort de flesta människor med förståndet i behåll. Till skillnad från Sokrates är jag inte en världsberömd filosof, vilket innebär att mina excentriska drag saknar charm. Så blir det bara jag och Sokrates igen. Detta ekorrhjul som Sokrates säkerligen skulle se som instiftat i en högre verklighet. Han är säkert nöjd med att ha min beundran för sig själv. Jag å andra sidan gör varmchoklad à la solo, väntandes på att min guru ska behaga komma. Han är ju omåttligt populär och upptagen med viktigare saker, förstår ni.

Kanske är det så att Sandra och Sokrates är en orimlig ekvation, Sandra+Sokrates=falskt. Jag önskar dock att den var sann.

Sokrates (470/469-399 f.v.t.):

Grekisk filosof från Athen, som aldrig författade några egna texter, men vars lärjungar, exempelvis Platon, använde honom som förgrundsfigur i sina litterära och filosofiska verk. Det är omdiskuterat huruvida Sokrates faktiskt stod för de värderingar bland andra Platon framlyfte i sina dialoger. Skrifterna berättar att Sokrates läror till slut ledde till att han måste avrättas, då han falskeligen anklagades för att vara sofist och förleda sin samtids ungdom. Som straff för sina irrläror tvingades Sokrates dricka en bägare gift. Det påstås att den bräckliga athenska demokratin dog tillsammans med Sokrates. Oavsett vilket, markerade Sokrates död slutet på en gyllene era, mer känd som Den athenska guldåldern.

Ett tillägg till 45-sekunders-tokfilosofi: ”Kulturkrock”

Alltså Sandra, det där duger faktiskt inte. Ska du tokfilosofera, ska du göra det med stil, som jag gör. Och hur tokfilosoferar man med stil? Jo, man – vad är det nu ni människoapor kallar det? Ja, just det! – man namedroppar och krånglar till det hela med intrikata teorier, så att ingen förstår vad det är man pratar om. Läs och lär (gärna från böckerna i dina bokhyllor, såsom Sanning och metod):

Var och en har sin egen förståelsehorisont, hävdade filosofen och tillika hermeneutikern Hans-Georg Gadamer. Gadamer som egentligen skisserade upp en hermeneutisk (tolknings-) modell, vilken fokuserar på vad det är som händer i mötet mellan läsaren och texten, har kommit att inspirera många som intresserar sig för vad det är som händer i människomöten. De grundläggande principerna är desamma i båda fallen. Som skrivet, vi har alla en förståelsehorisont, den är inte rigid utan omförhandlas, likväl präglar den vår uppfattning av ‘den andra’, då den bland annat karaktäriseras av våra fördomar. Då förståelsehorisonterna är dynamiska är det orimligt att tala om krockar (exempelvis ”kulturkrock”), utan vad som sker i ett möte är en horisontsammansmältning där en ny form av kunskap eller vetskap uppstår i just mötet. Detta behöver inte betyda att man ändrar uppfattning eller övertar ‘den andras’ åsikter, utan att man lyssnar till dem, överväger dem och försöker förstå.

Dig, Sandra (och alver), kommer jag däremot aldrig vilja försöka förstå mig på.

Hah. Känn på den!