De bästa (och värsta?) tingen kommer i tre

En hunger som river. Tre möjliga liv som har förenats till en idé. Boom! Inte helt smärtfritt.

1. Jag ska flytta. Tillbaka till barndomslandskapet. Betongblocksklumpar som får mig att tänka på somliga bostadskvarter i Östeuropa. 190 000 människor som under Sovjetunionen nästan med våld tvingades bosätta sig i grått, gråare och gråast. Befästningar som fortfarande tornar upp sig. Jag ska flytta till ett kvarter som väcker dessa bilder. Dit jag ska flytta möts vitt och grönt. Inget grått. Egentligen inget tråkigt. Det är ju för tusan att återvända hem. Hitta tillbaka. Barndomslandskapet. Men jag tänker och tänker. Tror att denna flytt kommer måla nya bilder som måste förverkligas. Bilderna hägrar redan. I tanken. Just detta kvarter, betongblocksklumparna, kommer bli perfekta kulisser till skräck- och weird fiction-novellscenarion.

2. Eskapix. Finns det något mer att säga? Varför har jag inte upptäckt denna kulturtidskrift, i form av inbundna böcker, tidigare? Flärdfulla hemskheter. Innehållandes skräck- och weird fiction-noveller. Knasiga reportage om mina specialområden. Jag vill också delta. Bombardera Eskapix med sandratiska bidrag. Nu närläser jag varenda text. Minutiöst.

3. Snart sommar. Alltså är första året på författarutbildningen, om en och en halv månad, avklarat, liksom jag snart har avslutat mina kulturjournalistiska studier. Detta innebär också ett studieuppehåll. (Jag påstår att jag inte ska plugga i sommar, ingen tror mig, så alla ska överbevisas. Jag ska bara arbeta. Inte studera. Så det så!) Tänk så mycket tid jag kommer ha över till min frilansande skrivverksamhet. En och annan novell kan faktiskt författas. En och annan novell borde författas.

Vad är summan av detta? Flytt till ett betongblocksklumpkvarter + Eskapix + borde skriva noveller när jag har studieuppehåll = helt ?%!@! sjuka novellidéer som måste förverkligas. De bästa (och värsta?) tingen kommer i tre.

Snurra du min värld

Vad hände efter 25? De tuffaste studieåren var förbi och jag trodde att livet som fanns efter skulle öppna sina armar. Möjligheternas möjligheter skulle gnistra på en annars ganska trist himmel: Den vardagliga monotonins. Och visst föll några stjärnor, magiska ögonblick, att fånga. Förunderligheter. För gnistrande för att vara sanna. Men de fanns och kunde nås. Varje dag blev inte en jakt efter det förunderliga. Nästan varje dag överskuggades av den vardagliga monotonin. Den galaktiska storm som allra helst ska bedarra så fort som möjligt, blev livet. Det stillastående livets.

Även om galaktiska stormar blåser, känns det som om jag står och stampar på en planet som inte är min egen. Livet har stannat. Livet som skulle börja. Äventyren. Det nya. Det vidutsträckta universumet med oändliga stjärnor att omfamna. Egentligen är det inte så mycket jag begär: Börja snurra du min värld.

Sandra+Sokrates=falskt?

Det är nog bara en man i hela historien som har kunnat behandla sina närmsta som skit och ändå förbli älskad – Sokrates. När han var bjuden på fest dök han upp när han själv behagade, han var alltid den som skulle ha det sista ordet och i sin dödsstund ratade han sin hustru och sina barn för att få spendera sina sista minuter i livet med sin beundrarskara. Som om detta inte vore nog retade han upp hela sin samtid genom att påpeka alla andras brister, förutom sina egna – förstås!. Förvisso var det Sokrates som sa: ”Det enda jag vet säkert är att jag ingenting vet.” Men för att vara en person som vet lite, tog Sokrates sig själv på väldigt stort allvar, kanske med ett ironiskt sinne. När han skulle dricka gift förkunnade Sokrates högtidligt att han skulle fortsätta att reta gallfeber på alla viktigpettrar i dödsriket. Även Hades (dödsriket i den grekiska mytologins värld) behövde minsann en kunnig filosof som granskade människans leverne med kritiska ögon. Och detta var trots allt hans evighetslånga uppgift. Bara en stor begåvning har råd att vara så självgod och excentrisk. Sokrates var onekligen begåvad.

Med risk för att bli förminskad och synad in i sömmarna, blev jag en sokratesgroupie. Detta blev början på en djup, ensidig vänskap. Hur många kvällar har jag inte tillbringat i Sokrates sällskap, när jag egentligen borde göra stán och bli mindre grubblande eller bara leva här och nu istället för att blicka upp mot ett mer perfekt universum? Efter tillräckligt många kvällar på tu man hand med Sokrates och hans dumheter, blir man lite som man umgås, det vill säga socialt handikappad. Allt och alla ifrågasätts. Man tar sig helt oförtjänt rätten att förklara mänskligheten och moralpredika. Något som självklart skrämmer bort de flesta människor med förståndet i behåll. Till skillnad från Sokrates är jag inte en världsberömd filosof, vilket innebär att mina excentriska drag saknar charm. Så blir det bara jag och Sokrates igen. Detta ekorrhjul som Sokrates säkerligen skulle se som instiftat i en högre verklighet. Han är säkert nöjd med att ha min beundran för sig själv. Jag å andra sidan gör varmchoklad à la solo, väntandes på att min guru ska behaga komma. Han är ju omåttligt populär och upptagen med viktigare saker, förstår ni.

Kanske är det så att Sandra och Sokrates är en orimlig ekvation, Sandra+Sokrates=falskt. Jag önskar dock att den var sann.

Sokrates (470/469-399 f.v.t.):

Grekisk filosof från Athen, som aldrig författade några egna texter, men vars lärjungar, exempelvis Platon, använde honom som förgrundsfigur i sina litterära och filosofiska verk. Det är omdiskuterat huruvida Sokrates faktiskt stod för de värderingar bland andra Platon framlyfte i sina dialoger. Skrifterna berättar att Sokrates läror till slut ledde till att han måste avrättas, då han falskeligen anklagades för att vara sofist och förleda sin samtids ungdom. Som straff för sina irrläror tvingades Sokrates dricka en bägare gift. Det påstås att den bräckliga athenska demokratin dog tillsammans med Sokrates. Oavsett vilket, markerade Sokrates död slutet på en gyllene era, mer känd som Den athenska guldåldern.

The city of my soul

Det ska bli kritiker av oss. Så vi skriver recension efter recension. Film, musik, litteratur, konst och recensionsanalyser. Snäva utrymmen men så mycket som ska sägas, filas på och bemästras. Vi ska bli analytiska konstnärer. Skapa konst för konstens skull samtidigt som vi bjuder på allt det vi har att bjuda på. Tankegods. Teorier. Samhällsperspektiv. Att skriva kritik och kulturjournalistik I:s fantastiska verklighet.

Det ska tydligen bli kritiker av mig. Vem hade kunnat tro det? Jag har till och med skrivit min första musikrecension någonsin. Sophie Dunérs drömska platta The city of my soul skulle denna gång synas med hjälp 800 tecken. Alla dessa teckenbegränsningar. Man måste välja varenda ord med omsorg. Och hur recenserar man något man inte vet något om? Man hittar beröringspunkter. Att lyssna till ”Kairo”, den låt som inleder The city of my soul var som att slungas tillbaka till ett Kairo i arla morgonstund. Att vakna till böneutropen. Alltid lika vackra. Lockande. Ett Kairo jag känner med hjärtat.

Lyssna och njut till dessa säregna musikaliska berättelser. Men bered dig allra först på en chock. Jag säger inget mer, är liksom inte så mycket för att agera smakdomare.

Sophie Dunér & The Callino Quartet – Kairo
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Caravan
Sophie Dunér & The Callino Quartet – The Plot
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Marionettes
Sophie Dunér & The Callino Quartet – The City of My dreams
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Hey Doctor
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Aurora
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Well you needn’t
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Ugly Beautiful
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Red Sailor Girl
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Silent Revolution
Sophie Dunér & The Callino Quartet – The Singer from Hell
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Dizcharmed
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Why
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Arms against reality
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Captain Crunch
Sophie Dunér & The Callino Quartet – The Rain in Spain
Sophie Dunér & The Callino Quartet – You
Sophie Dunér & The Callino Quartet – Happy People

Ung med fibromyalgi: Att studera och arbeta?

När jag var strax under de tjugo, då hade jag levt med kronisk smärta i nära inpå tio år, bar jag på en tung oro: Kommer jag kunna studera och arbeta? Jag som har den här värken? Ibland smyger sig denna oro fortfarande på. Studier och arbete är mitt liv. En del av min eskapism. I synnerhet studerandet. Att bara sluta, att ge upp på grund av värken, det skulle vara som att ge upp mig själv. Tänk om…

Ja. Visst kan du studera och arbeta. Du måste bara hitta de former som passar dig bäst. Det är inte en självklarhet att alla fibromyalgiker eller kroniskt smärtsjuka klarar av samma studiesätt och arbetssysslor. En gemensam sjukdom gör oss inte till samma personer. Fråga dig i stället: Var finns mitt engagemang? För det tror jag är viktigt. Att studera eller arbeta med något som är givande för dig, framför allt när du är sjuk och det är tillräckligt svårt att lämna hemmets trygga vrå, där du bara kan vara och må som kroppen har bestämt sig för att må. Känner du att dina studier eller att ditt jobb berikar ditt liv, får du något annat att tänka på än värken.

Tänk på alla dagens möjligheter. Om du känner att det är för tufft att lämna hemmet, kan du studera i princip vad som helst på distans och i vilken takt du vill. Du kan även skapa förutsättningar för att arbeta hemma.

Jag ska inte ljuga för dig. Det kommer att göra ont när du studerar eller arbetar. Men är du fibromyalgiker eller kroniskt smärtsjuk, har du ju ändå ont varje dag, mer eller mindre. Är det inte bättre att rida ut stormen och göra något som betyder mycket för dig?

Att följa mina drömmar var den värdefullaste gåva jag kunde ge mig själv. Jag var för ung och oerfaren för att inte ge dessa en ärlig chans. Smärtan och de övriga krämporna till trots, känner jag mig nöjd med mitt liv. Varje dag innebär nya skratt. Somliga perioder är förstås behagligare än andra. Kanske kommer jag ompröva detta när jag har blivit äldre och förvärvat tillräckligt mycket erfarenhet, om kraften tryter. Men i ärlighetens namn hoppas jag på att kunna studera och arbeta i resten av mitt liv. En bit av mig själv vill jag behålla.

PS. Eftersom jag ofta får denna fråga av just unga med fibromyalgi, ville jag ge mitt uppriktiga svar här (en del fibromyalgiker har vägarna förbi). DS.

”Jag är sen” som kaninen i Alice i Underlandet

Just nu känner jag mig som kaninen i Alice i Underlandet: ”Jag är sen, jag är sen, jag är sen.” Flänga hit och dit och tillbaka igen. Alla dessa tider att passa. Alla dessa deadlines och övriga saker att göra. Studier, kulturentreprenörskap, fostra Varbergs ungdom, det nödvändiga ströläsandet och skrivandet. Viktiga uppdrag. Nåja kanske inte världsviktiga, men  betydelsefulla för mig. Trots all min ihärdighet och att jag alltid är på G, identifierar jag mig med denna stressade (hjärtklappning och viss irritation), långörade (det är så många saker att lyssna på och ta till sig) och välklädda (kavajen är ständigt på plats) fetknopp (det blir inte mycket till motion nu, förutom fingertoppsgympa). Att hålla två ögon, och gärna ett tredje öga, på tiden är ett sätt att leva på. Det är väl inte så illa att vara som en figur i Alice i Underlandet?

Sweet September

September kommer bli en bra månad. Den har redan börjat bra. Projekt har avslutats och studierna har återigen påbörjats. Under veckan har jag flängt mellan Varberg-Göteborg-Varberg-Malmö-Varberg-Malmö-Varberg. Tröttsamt, men nödvändigt. Det är nu livet har börjat på allvar. Jag har blivit antagen till två utbildningar inom kulturjournalistik, samt grundkursen i kreativt skrivande. Vilka möjligheter. Förhoppningsvis håller inspirationen i sig.

En sak slog mig idag. Detta är sista helgen jag kommer vara helt fågelfri på flera helger. Inte på ett dåligt sätt. Nästa lördag ska jag och mamma L. gå på musikalen Chess på Göteborgsoperan och på söndagen (nu kommer du inte undan!) ska jag och T. ha ”söndag på kulturhuset Komedianten”, där vi ska skriva krönikor och smida onda planer.

Helgen därpå, ja, då ska jag medverka i ett stort kulturevenemang, även denna gång på Komedianten. Vad ska jag göra där? Jo, jag ska vara med på Upplevelsedagen och ha haikuverkstad. Spännande för min del. På något sätt känns detta stort. Delaktigheten.

Och vad händer helgen därefter? Kan någon i cyberrymden gissa *blicken söker sig igenom alla rums- och tidsrymder* ? Det är ju BOKMÄSSAN! Världens rimligaste ursäkt till att shoppa som besatt och fylla på den nya, tomma bokhyllan (så gott den doftar).

September… Jag ska till och med skriva en dikt med titeln ”September” som ett slags första uppgift för kursen i kreativt skrivande. Helt enkelt septembermagi.

Äntligen höstmörker och långa innedagar att tillbringa i ett produktivt rus eller i döda författares sällskap.

Jag, arbets- och studiemasochisten

Jag lever. Är inte död. Jag har bara levt ett annat liv de tio senaste veckorna. Livet som yrkes-och-studie-Sandra. När det livet levs finns det inga begränsningar för hur mycket tid jag lägger ner på att arbeta i mitt anletes svett (och hur många andra saker jag glömmer bort och/eller försummar). Jag våndas och njuter av det på en och samma gång. I min värld finns det ingen skillnad på yrkes-, studie- och privat-Sandra. Det jag gör är hela min identitet. Jag har inga visioner om de tre V:na (Volvo-Villa-Vovve), så man skulle väl kunna kalla det jag gör för min familj.

Men jag ska vara ärlig. Under de senaste tio veckorna har jag varit beredd att kasta in handduken varje dag. Heltidsjobb + heltidsstudier + 200 timmars kursutveckling + kronisk smärta och fribromyalgi + magsår(?)/mörbultad mage = dålig livsekvation. Jag tänkte som så: Om jag jobbar och pluggar så mycket jag kan, finns det ingen tid till att tänka på hur dåligt jag mår. Så tänker jag alltid. Jag försöker ta mig igenom de värsta stunderna med att slita i mitt anletes svett. Det är tufft, men det är samtidigt en strategi för själslig överlevnad. Som fungerar. Oftast. Men satan i gatan – eller är det kanske till de himmelska krafterna jag ska vända mig? – vad jobbigt det har varit.

Ångrar jag det? Nej. Jag tänker på och bländas av resultaten och lärdomarna. Det är ett privilegium att få växa inom olika fält. Varje dag för med sig en ny väsentlig lärdom, om inte flera. Resultaten och lärdomarna har förstås ett högt pris. Det är jag villig att betala.

Nedan följer en sammanfattning av min sommar.

Egenutvecklade kurser (på uppdrag av Folkuniversitetet):

Bygg dina egna världar

Hälsa i kultur och samhälle

När dåtid blir nutid: Historiebruk förr och nu

Studerad kurs:

Att skriva historiska romaner I

Socialt arbete och engagemang:

Att fostra och ta hand om Varbergs ungdom (ett hedersuppdrag, enligt min mening)

Idag läste jag en kommentar som gränsade till en aforism på Facebook: ”Tänk på att framrutan är större än bakrutan.” Vacker liknelse. Den snor jag och sätter in i ett helt annat sammanhang. Vilka vidgade perspektiv och utmaningar väntar mig alltså i höst?

Tanketrassel

21.52. Jag tänker på missanpassade trollkarlar, smörgåsar som viner genom luften, bagateller, Begravningsplatsen i Prag (en bok av Umberto Eco som egentligen borde ha lästs ut idag), den där dialogscenen som måste skrivas i ett åkallande av de gamla grekernas tankevindar, föreläsningsfilmerna som ska produceras, mitt anteckningsblock som vill fyllas (men jag har ju ingen penna med svart bläck!). Jag tänker på alla de där dikterna som ännu inte vill skriva ur sig ur kroppen, artikeln som definitivt vill bli skriven. NU. Men hjärnan är blockerad. Jag tänker lite för mycket på den där krampande högersidan, priset man får betala när man har unnat sig lite roliga saker, vill ha lindring. Jag tänker på ett eventuellt godisuppehåll, världsbyggande och den där uppsluppenheten som är som försvunnen. Midsommarstämning efterlyses.  Jag tänker på hösten och på hur gärna jag vill att den här sommaren ska vara över. 22.00. En lång dag övergår snart, men bara snart, i en lång natt. Jag tänker på vad som händer om jag somnar för tidigt och – ännu värre! – försover mig imorgon igen. 22.02.

Puppan kläcks

Idag kläcks puppan och det är dags att prova vingarna. Kommer jag flyga eller falla? Efter år x år av slit à la blod, svett och tårar, har jag äntligen chansen till att försöka skapa mig ett slags stabilitet i tillvaron. All stabilitet är inte tråkig. Det krävs trots allt en viss stabilitet för att kunna leva det liv man vill leva, för att man ska våga. Stabilitet som i roliga jobb och stadigt kassainflöde. Pengar är lika med rolig fritid och att kunna pusta ut. Jag pustar ut när jag kan skriva, resa, studera och överkonsumera böcker och film. ”Inga små pretentioner du har,” skulle mamma L säga (med en viss stolthet i rösten?). Sant, sant. Men jag ska flyga mig blå och gul i kampen för min sandratiska tillvaro.

Stabila saker att göra (till och med augusti):

• Förgylla barns (och min egen) sommar på fritids genom att ge dem massvis av kärlek och leka med dem.
• Utveckla tre nördiga distanskurser inom mina specialområden för det seriösa Folkuniversitetet: Hälsa i kultur och samhälle, När dåtid blir nutid: Historiebruk förr och nu, samt Världsbyggarkurs. Satan i gatan vilka uppdrag! Kina- alternativt Japanresan hägrar.
• Studera kursen Att skriva historiska romaner I (en trevlig omväg till att bli populärhistoriker).

Jag blir svettig redan nu. Hoppas vingarna håller.