Sandra+Sokrates=falskt?

Det är nog bara en man i hela historien som har kunnat behandla sina närmsta som skit och ändå förbli älskad – Sokrates. När han var bjuden på fest dök han upp när han själv behagade, han var alltid den som skulle ha det sista ordet och i sin dödsstund ratade han sin hustru och sina barn för att få spendera sina sista minuter i livet med sin beundrarskara. Som om detta inte vore nog retade han upp hela sin samtid genom att påpeka alla andras brister, förutom sina egna – förstås!. Förvisso var det Sokrates som sa: ”Det enda jag vet säkert är att jag ingenting vet.” Men för att vara en person som vet lite, tog Sokrates sig själv på väldigt stort allvar, kanske med ett ironiskt sinne. När han skulle dricka gift förkunnade Sokrates högtidligt att han skulle fortsätta att reta gallfeber på alla viktigpettrar i dödsriket. Även Hades (dödsriket i den grekiska mytologins värld) behövde minsann en kunnig filosof som granskade människans leverne med kritiska ögon. Och detta var trots allt hans evighetslånga uppgift. Bara en stor begåvning har råd att vara så självgod och excentrisk. Sokrates var onekligen begåvad.

Med risk för att bli förminskad och synad in i sömmarna, blev jag en sokratesgroupie. Detta blev början på en djup, ensidig vänskap. Hur många kvällar har jag inte tillbringat i Sokrates sällskap, när jag egentligen borde göra stán och bli mindre grubblande eller bara leva här och nu istället för att blicka upp mot ett mer perfekt universum? Efter tillräckligt många kvällar på tu man hand med Sokrates och hans dumheter, blir man lite som man umgås, det vill säga socialt handikappad. Allt och alla ifrågasätts. Man tar sig helt oförtjänt rätten att förklara mänskligheten och moralpredika. Något som självklart skrämmer bort de flesta människor med förståndet i behåll. Till skillnad från Sokrates är jag inte en världsberömd filosof, vilket innebär att mina excentriska drag saknar charm. Så blir det bara jag och Sokrates igen. Detta ekorrhjul som Sokrates säkerligen skulle se som instiftat i en högre verklighet. Han är säkert nöjd med att ha min beundran för sig själv. Jag å andra sidan gör varmchoklad à la solo, väntandes på att min guru ska behaga komma. Han är ju omåttligt populär och upptagen med viktigare saker, förstår ni.

Kanske är det så att Sandra och Sokrates är en orimlig ekvation, Sandra+Sokrates=falskt. Jag önskar dock att den var sann.

Sokrates (470/469-399 f.v.t.):

Grekisk filosof från Athen, som aldrig författade några egna texter, men vars lärjungar, exempelvis Platon, använde honom som förgrundsfigur i sina litterära och filosofiska verk. Det är omdiskuterat huruvida Sokrates faktiskt stod för de värderingar bland andra Platon framlyfte i sina dialoger. Skrifterna berättar att Sokrates läror till slut ledde till att han måste avrättas, då han falskeligen anklagades för att vara sofist och förleda sin samtids ungdom. Som straff för sina irrläror tvingades Sokrates dricka en bägare gift. Det påstås att den bräckliga athenska demokratin dog tillsammans med Sokrates. Oavsett vilket, markerade Sokrates död slutet på en gyllene era, mer känd som Den athenska guldåldern.

Sandras hjälteskola

I den tuffa skolvärlden råder nästan ett the-survival-of-the-fittest-liknande tillstånd. För att som vikarie kunna slå sig fram i denna grymma människodjungel, krävs det att man har ett ess i skjortärmen att plocka fram när det behövs som mest. Mitt trumfkort är grekisk mytologi. När de gamla berättelserna väl har dammats av och piffats till med en nypa blod, slanguttryck och många fula miner får de ett stort underhållningsvärde. Scenen är min och jag ger allt likt en teaterapa.

De uråldriga berättelserna gör ofta ett stort intryck på lyssnarna. Dagar, veckor, ibland månader efter, händer det att de coola killarna kommer fram och hälsar eller att man får en varm kram av en extra uppmärksam elev: ”Fröken, fröken. Jag kommer ihåg sagan du berättade för oss.” Jag blir genast smickrad. ”Jaha. Vilken del tycker du allra mest om?” Man möts av ett förtjust leende: ”Den där delen när pappan hoppade från klippan och dog. Kan du berätta fler såna sagor?”

I min iver att dela med mig av, och stundom påpracka andra, min kärlek till det förgångna öser jag på med hela registret. Barnen får höra om hur Theseus dräper den fasansfulla Minotaurus som dväljer i labyrinten på Knossos (Kreta). Om hur Perseus lyckas förstena Medusa genom att vända hennes styrka mot henne själv. Om Odysseus, som med sitt skarpa huvud och sin lena tunga, förmår att överlista obygdens monster. Och om Herakles – hjältarnas hjältes – tolv stordåd. Dessa sagohjältars bragder ter sig oändliga. Hur gör man för att bli en hjälte?

Barn (och vuxna), glöm allt jag sagt. Att vara hjälte handlar inte om att störta monster i fördärvet eller om att vara fysiskt stark, utan om att göra något som är större än sig själv. Att sluta upp att tänka på sig själv för en gångs skull, om så bara för några sekunder, eller att kämpa på fastän tillvaron känns outhärdlig. I sin bok Den grekiska mytologins värld beskriver Richard Buxton de grekiska hjältarna på ett träffande sätt, han menar att de hjältar vi får möta i den grekiska mytologin utforskar den mänskliga verklighetens möjligheter. Dessa möjligheter prövas genom att hjältarna uträttar näst intill omänskliga handlingar och ständigt tvingas axla tunga bördor. Ibland slås man av tanken att de grekiska hjältarna uträttade former av sisyfosarbeten, att bördorna aldrig lättade från deras axlar. När de väl hade uträttat ett stordåd var de tvungna att ta itu med ett nytt. Alla stordåd behöver inte vara övermänskliga om du ser dig omkring upptäcker du säkert att det även finns många vardagliga exempel på hjältemod. Egentligen är vi alla hjältar. Då och då. Även den där konstiga vikarien som tycker om gamla gubbar. Hon tar sig an monster dagligen, om än söta sådana.

Om du trots allt föredrar den klassiska versionen av hjältemod och allt vad det heter, följer en liten myt från det antika Grekland nedanför:

Berättelsen om Theseus och minotaurus

För länge sedan bestod det vi idag kallar för Grekland av många små riken. Athen var ett av dessa riken och dess kung hette Aigeus. Aigeus hade en ynglingason – Theseus. Allt var inte frid och fröjd i det athenska kungariket, athenarna dignade nämligen under en större makt, Kreta eller närmare bestämt kung Minos av Knossos. Var sjunde år måste Athen skicka sju gossar och sju flickor till Knossos, där de kastades ner i en enorm labyrint för att mata odjuret som härjade däri. Som ni säkert förstår var Athen tyngt av sorg. Så var det åter dags för det hårt drabbade kungariket att skicka iväg en skeppslast full av ungdom. På den tiden seglade man över haven, ser ni.

Nu får det vara nog, tänkte Theseus, någon måste sätta stopp för dessa tråkigheter. ”Far, låt mig åka till Kreta och göra slut på eländet!” Aigeus såg förskräckt på sin son. ”Nej, Theseus, du får inte åka. Jag skulle inte stå ut med att förlora dig till det där monstret.” Uppfylld av ungdomligt trots och mod svarade Theseus: ”Jag kommer att åka och rädda Athen från sitt öde.” Så var saken slutdiskuterad, Aigeus gav Theseus sitt medgivande. ”Men du måste lova mig en sak,” sade fadern. ”Jag gör vad som helst, far.” ”När du återvänder hem och skymtar Athens kust, hissa vita segel, så att jag vet att du kommer hem vid liv. Glöm för allt i världen inte att hissa seglen!” Detta lovade Theseus dyrt och heligt och så satte han seglen mot Kreta och kung Minos palats Knossos.

Efter en lång sjöresa gick Theseus och de andra unga athenarna i land. Med bestämda steg styrde den blivande hjälten sin kos mot Knossos och kung Minos. ”Befria, athenarna, Minos!” Kungen vägrade, förstås. Vad hade en yngling att sätta emot en mäktig man som han själv? Theseus liksom hans landsmän och landskvinnor skulle kastas ner i labyrinten.

Så hände det sig att Minos vackra dotter Ariadne skymtade Theseus och blev dödligt förälskad i honom vid första ögonkastet. Hon kunde inte tillåta att denne älskade yngling slets i stycken av det odjur som ruvade i Minos labyrint. Hon vände sig till uppfinnaren Daidalos, den man vilken hade beordrats att skapa labyrinten och han gav Ariadne ett garnnystan.

Ni förstår säkert själva varför Ariadne fick ett garnnystan. Hon skyndade sig till Theseus med rosiga kinder. ”Theseus, jag kan hjälpa dig, men du måste lova mig en sak.” Ynglingen som befann sig i en situationen där hans liv bokstavligen hängde på en skör tråd var beredd att lova vad som helst. Ariadne sken upp. ”Om du överlever måste du ta mig till hustru.” Detta lovade Theseus och han fick nystanet, vilket han fästade vid labyrintens öppning.

Nere i labyrinten rådde totalt mörker. Ibland kunde fasansfulla skrik höras, åtföljda av ett ännu mer fasansfullt vrål. Med ett fast grepp om garnnystanet smög sig Theseus djupare och djupare in i labyrinten. Till slut fick han syn på konturerna av en skräckinjagande sovande gestalt. Han tog fram sitt svärd och högg, om och om igen. Besten dräptes ackompanjerad av sitt eget plågade skrik. Fortfarande hållandes i garnnystanet lyckades Theseus finna vägen ut ur labyrinten. Nu var goda råd dyra. Visserligen var monstret dräpt men kung Minos vrede hotade att ta kål på både Theseus och Ariadne. De flydde från ön tillsammans i Theseus skepp.

Det må så vara att Theseus från och med denna stund kunde kallas hjälte, men han var ingen ädel sådan. En gång när han och Ariadne steg i land på en ö, lämnade han henne där och seglade vidare. Senare hittades Ariadne av en gud som tog henne till maka. Theseus satte kursen mot Athen.

Och nu till kung Aigeus. Sprängfylld av oro stod han på en utsiktsklippa och blickade ut över havet, i väntan på sonens återkomst. Så kom den dag då han äntligen skymtade skeppet vid horisonten. Men ack, ack. Något hemskt hade inträffat.

Ivrig att komma hem igen glömde Theseus att hissa de vita seglen. Väl i land möttes han av den tragiska nyheten att fadern i tron av att Theseus hade stupat, hade kastat sig från klippan och i det hav vilket senare skulle komma att bära kungens namn, Egeiska havet.

Vad kan vi lära oss av detta, kära barn (och vuxna)? Lova aldrig mer än vad du kan hålla, ja, för annars kan det sluta illa. Riktigt illa.