De bästa (och värsta?) tingen kommer i tre

En hunger som river. Tre möjliga liv som har förenats till en idé. Boom! Inte helt smärtfritt.

1. Jag ska flytta. Tillbaka till barndomslandskapet. Betongblocksklumpar som får mig att tänka på somliga bostadskvarter i Östeuropa. 190 000 människor som under Sovjetunionen nästan med våld tvingades bosätta sig i grått, gråare och gråast. Befästningar som fortfarande tornar upp sig. Jag ska flytta till ett kvarter som väcker dessa bilder. Dit jag ska flytta möts vitt och grönt. Inget grått. Egentligen inget tråkigt. Det är ju för tusan att återvända hem. Hitta tillbaka. Barndomslandskapet. Men jag tänker och tänker. Tror att denna flytt kommer måla nya bilder som måste förverkligas. Bilderna hägrar redan. I tanken. Just detta kvarter, betongblocksklumparna, kommer bli perfekta kulisser till skräck- och weird fiction-novellscenarion.

2. Eskapix. Finns det något mer att säga? Varför har jag inte upptäckt denna kulturtidskrift, i form av inbundna böcker, tidigare? Flärdfulla hemskheter. Innehållandes skräck- och weird fiction-noveller. Knasiga reportage om mina specialområden. Jag vill också delta. Bombardera Eskapix med sandratiska bidrag. Nu närläser jag varenda text. Minutiöst.

3. Snart sommar. Alltså är första året på författarutbildningen, om en och en halv månad, avklarat, liksom jag snart har avslutat mina kulturjournalistiska studier. Detta innebär också ett studieuppehåll. (Jag påstår att jag inte ska plugga i sommar, ingen tror mig, så alla ska överbevisas. Jag ska bara arbeta. Inte studera. Så det så!) Tänk så mycket tid jag kommer ha över till min frilansande skrivverksamhet. En och annan novell kan faktiskt författas. En och annan novell borde författas.

Vad är summan av detta? Flytt till ett betongblocksklumpkvarter + Eskapix + borde skriva noveller när jag har studieuppehåll = helt ?%!@! sjuka novellidéer som måste förverkligas. De bästa (och värsta?) tingen kommer i tre.

Produktiv skräcknatt

Hjärtat guppade upp och ner. Ibland satte jag det i halsen och ibland skenade det åstad. Kanske till en annan galax. Bara för att landa hårt, träffande. Och nej, det är inte kärlek som diskuteras här, aldrig. Det är skräck.

Inatt fick jag för mig att jag skulle skriva spökhistorier. De böcker med spökhistorier som finns är alldeles för långrandiga för att hålla kvar ett barns intresse. Som rar fröken vill jag kunna berätta intressantare och mer skrämmande spökhistorier för mina små troll, än de som står till buds. Men som alltid när jag ska skriva blir det i en helt annan form. Något experimentellt. Så nu sitter jag inne på en prosadiktsvit med påtagliga skräckvibbar.

Skräckvibbarna blev så påtagliga att vartenda ljud förstärktes. Knarrande. Vinande vindar. Hördes fotsteg? Det blev en sömnlös natt.

Om det är en tröst – ja, för tusan! – är jag en halv prosadiktsvit rikare. Måste dock skärpa mig och skriva ännu mer prosainriktat. En gammal hederlig spökhistoria med lagom driv, hur svårt kan det vara?