Att verkligen se sina patienter

Som så många gånger när jag uppsöker hjälp för min muskel- och ledvärk: Jag krymper under blicken och får slå mig genom ögondis och barriärer för att växa igen. Bli sedd. Den där medicinska blicken far över mig. Upp och ner. Höger och vänster. Kliniskt beslöjad. Ganska ointresserat sökande, avfärdande. Då kan jag inte låta bli att titta tillbaka. Möta blicken som ser på mig som om jag vore en maskin utan några synbara defekter. Blicken har inte lyckats identifiera ett haveri i maskinen. Det som inte syns, det finns inte. Blicken ser inte det onda. Om det inte syns, måste det väl vara något annat?
”Hur är det med huvudknoppen egentligen?”
”Lysande. Kan inte vara mer nöjd med livet. Nämnde jag inte att jag studerar vad som händer i läkare-patientmöten? Jag menar hur läkare bemöter sina patienter. Eftersom jag själv har kronisk smärta är det ett privilegium att få arbeta med sådana frågor, som du säkert förstår. Mycket intressant.”
Underbart att spela ut mitt trumfkort och att kunna titta med min blick.
Den medicinska blicken viker undan. Istället skymtas chock. Så plötsligt bryter ett leende igenom de strama läpparna som darrar nervöst. Motvillig respekt.
”Jaha, ja. Du har fibromyalgi. Eller hur?”
”Det är därför jag är här”, och jag tittar och tittar, granskar. Känn på den, ombytta roller.
”Du som är så ung. Så tråkigt. Vad kan jag göra för att hjälpa dig? Och ditt arbete. Det kan inte vara lätt.”

Du gjorde det precis. På ett tveksamt sätt. Genom att se. Se mig, eller det jag gör. Mest för att du känner dig träffad. Vad händer med alla de patienter som inte studerar läkare-patientmöten? Hur ser du dem?

Ett litet råd: Se ingen patient som en maskin att reparera eller att avfärda om din medicinska blick inte ser det som är osynligt för den. Det är som att se utan att se. Att verkligen se innebär att varje patient räknas som en människa med en berättelse. Att se är att ta sig tid att lyssna på berättelsen, att delvis lägga den medicinska blicken åt sidan. Att ge prov på ett medmänskligt erkännande. De mest fruktbara läkare-patientmöten springer ur ett erkännande, där patientens upplevelser synliggörs. Synliga för den medicinska blicken eller ej. Oavsett bakgrund.

Livet: En postmodern programförklaring

Livet. Saker drabbar med kraft. Man slås omkull. Som i ett trauma. Synen på tid blir aldrig mer densamma. För fem år sedan kan lika gärna vara idag. Minnesbilder sammansmälter. Driver bortom förväntningarna på tidens progressivitet. Omdanat tidsperspektiv för med sig en drastiskt förändrad livsberättelse. Alla berättelser har inte en början, en mitt och ett slut. Alla berättelser lever inte upp till samhällets sociala och kulturella värderingar på hur en berättelse borde berättas.

Livet. Skiftningar i tid och rum. Obeständigheten. Beständigheten i det obeständiga. Den röda tråden klipps sönder i bitar. Ett pussel att lägga huller om buller. Barndomen sträcker sig mot sitt äldre jag och det äldre jaget sträcker sig mot barndomen. Två halvor som förlängs i varandra. Kan. Inte. Följa. Den. Röda. Linjen.

Livet. I små fragment. Tillräckliga skärvor för att omgivningen ska samla bitar och få insikt. Insikt om att den röda tråden är en föreställning bland så många andra. Skillnaden är att den dominerar. Gör anspråk på att vara det enda sanna. Ändå väcks frågan: Hur ter sig berättelsemönster i plural? Ett epistemologiskt brott mot ontologi.