Åt skogen med jantelagen!

Bakom varje människa finns en resa. Om någon skulle fråga mig vad det är som räknas: resan eller resultatet, skulle jag utan tvekan svara resan. Det är resorna som får oss att växa som människor. Oftast förväntar vi oss att vi ska vandra längs raka vägar mot de liv vi vill ha, men tyvärr är livet kringelikrokigt och allt annat än vad man förväntar sig. Ibland drabbas man av livet. Det finns vissa saker som viljestyrka och målsättningar inte rår sig på och andra saker som man med tankens kraft kan manövrera. Saken är den att det är resorna, oavsett våra destinationer, som formar oss som människor.

Jantelagen förminskar inte bara de resultat människor uppnår, den förminskar själva resorna som har gjort oss till de vi är. Bakom varje människa finns inte bara en resa, det finns hårt arbete, för somliga slit och ständig kämparanda. Samma slit och kämparanda som människor ser på med förakt. Det är ju trots allt fult att försöka åstadkomma något? Att tro att man är någon?

Vi är alla någon. Vi har bara vandrat längs olika vägar och villovägar. Drabbats på olika sätt och gjort olika val.

Åt skogen med jantelagen som förminskar våra livsresor, genom att på molekylnivå dissekera våra resultat, på ett sätt så att resorna osynliggörs. Istället för att syna andra människor – för visst är det märkligt att många gör mer väsen över den resa man har gjort än vad man själv gör? – borde man erkänna sig själv och tänka på den där genomgripande resan man genom att bara leva har gjort och genomgår och samtidigt ha en förståelse för att det finns själar och brinnande engagemang bakom de resultat som har åstadkommits. Detta är vad som menas med ödmjukhet, inte förakt gentemot andra människors och sitt eget värv.

Ett tillägg till 45-sekunders-tokfilosofi: ”Kulturkrock”

Alltså Sandra, det där duger faktiskt inte. Ska du tokfilosofera, ska du göra det med stil, som jag gör. Och hur tokfilosoferar man med stil? Jo, man – vad är det nu ni människoapor kallar det? Ja, just det! – man namedroppar och krånglar till det hela med intrikata teorier, så att ingen förstår vad det är man pratar om. Läs och lär (gärna från böckerna i dina bokhyllor, såsom Sanning och metod):

Var och en har sin egen förståelsehorisont, hävdade filosofen och tillika hermeneutikern Hans-Georg Gadamer. Gadamer som egentligen skisserade upp en hermeneutisk (tolknings-) modell, vilken fokuserar på vad det är som händer i mötet mellan läsaren och texten, har kommit att inspirera många som intresserar sig för vad det är som händer i människomöten. De grundläggande principerna är desamma i båda fallen. Som skrivet, vi har alla en förståelsehorisont, den är inte rigid utan omförhandlas, likväl präglar den vår uppfattning av ‘den andra’, då den bland annat karaktäriseras av våra fördomar. Då förståelsehorisonterna är dynamiska är det orimligt att tala om krockar (exempelvis ”kulturkrock”), utan vad som sker i ett möte är en horisontsammansmältning där en ny form av kunskap eller vetskap uppstår i just mötet. Detta behöver inte betyda att man ändrar uppfattning eller övertar ‘den andras’ åsikter, utan att man lyssnar till dem, överväger dem och försöker förstå.

Dig, Sandra (och alver), kommer jag däremot aldrig vilja försöka förstå mig på.

Hah. Känn på den!

45-sekunders-tokfilosofi: ”Kulturkrock”

Det är märkligt vad ett enda ord kan sätta stopp. ”Kulturkrock”. Hah! Inget mer med det. Dörrarna stängs. Nåja, visiren smäller igen. När folk tar detta ord (en svordom?) i sina munnar får det nämligen mig att tänka på två personer som båda är iklädda rejäla pansar. De går i blind hastighet mot varandra och plötsligt hörs ett BANG. Var och en flyger åt varsitt håll, som om de båda livsvärldarna är oförenliga.  Men är de verkligen det? Det är på tiden att vi istället för att tänka på kulturella hinder, frammanar visionen om kulturella möjligheter. Det är ordet ”kulturkrock” som sätter punkt, skiljer två livsvärldar åt, inte själva mötet. Man lär sig alltid något nytt i ett möte. Oftast saker om sig själv som man allra helst inte ville veta. Så hur kan det röra sig om en ”krock”? Vi borde kalla det kulturell eller mellanmänsklig lärdom.

”Jag är en vild och glad ballong”

*Sitter bakom soffan, tuggar fradga och sjunger:*

Jag är en vild och glad ballong
med lång och självlockig svans
Vi träffas kanske någon gång
på stan i vårsolens glans
Hoppsan studsan hejsan
svirr och snurr och dingeligung
Hoppsan studsan hejsan
svirr och snurr och dingeligung…

!#?%@ Jarhbald!

Att-se-ut-som-en-ballong-elixir

Hah. Dunder-och-brak. Nu är elixiret klart! Som jag har slitit. 24 timmar i människotid, men för en effektiv galenpytte är det som ett helt sekel. Håret är dock fortfarande rosa. Inga gråa hårstrån här, inte. På tal om hår. Mohaha. Jag klippte av en av Sandras fnöskiga lockar. Ack, detta vidriga hår, alltså hennes, som inte är lika smaskigt som mitt. Jag behövde den här locken till ett av mina experiment. En brygd som ska göra Sandra alldeles uppsvälld i magen, nu när den har blivit lite mer lydig. Imorgon, strax efter frukost, kommer hon se ut som en enda ballong. Jag har låtsats att jag lagar en gourmetfrukost till henne. Det fattar ju vem som helst att det inte tar 24 timmar att göra frukost! Men inte Sandra. Vänta och se. Jag skrattar redan halvt ihjäl mig. Sandra som ska till stranden imorgon.

Inatt är jag en GENERÖS galenpytte. Tröttheten måste ha stigit mig åt huvudet. Ni ska få ta del av mitt hemliga recept på Att-se-ut-som-en-ballong-elixir:

1 hårlock från den det berör
1 ½  rund ballong (gärna röd)
½ bägare galenpytteslem
10 grodyngel
2 flugvingar
1 nypa älvstoft (så att ballongkroppen halvtomhalvt flyger)

Hacka, smula eller klipp sönder alla ingredienserna och rör ner dem i en bronskittel, från fordom dagar, med nykokt rödavinbärssaft (mest för smakens skull) och låt puttra i 23 ½ timmar. Om konsistensen blir för tjock för att kunna vara rödavinbärssaft, säg att det är en smoothie. Den där äckel-päckel-smörjan brukar väl ni människor dricka?

Varning!

Ta mig till havet: Att få vara mitt i det

Igår kände jag mig ivrig att bota de två senaste månadernas bristande inspiration, framför allt vad gäller haikudiktningen. Det enda rimliga att göra då är att vara mitt i det. Och när jag är mitt i något är det vid havet. Ibland springer jag till och med ikapp med vågorna. De tuffa vindarna vederkvicker sinnet och jag känner att jag lever här och nu. Mitt i ögonblicket. Haikudiktningens essens som man likt en alkemist får extrahera. För att göra en lång historia kort, begav jag mig till strandpromenaden (i Varberg), där jag även hann att fotografera min väg till inspirationen:

Varning!

Sandras så kallade ”finbokhylla” och några smutsiga hemligheter

Hah. ”Busted”. Eller vad är det ni människor säger på anglosaxiskt tungomål? Medan Sandra var ute på en promenad, fråga mig inte vart hon gick, hon är lite oberäknelig, passade jag på att fotografera hennes så kallade ”finbokhylla”. Jag har aldrig förstått vad som är så fint med den. Det enda som faller mig i smaken är dammet. Som Sandra själv brukar säga: ”En bokhylla säger mycket om dess ägare”. Här får ni bevis på att Sandra inte är den hon utgör sig för att vara (jag menar Nalle Puh, kom igen).

Skräpböcker från 1800-talet och tidigt 1900-tal samsas med äckel-päckel-Nalle-Puh-krimskrams. Ja, han är verkligen en dum (och ful) björn.

Ännu mer av den varan. Här ska tydligen finnas en komplett bokserie från tidigt 1800-tal, den första svenska utgåvan av Romarrikets uppgång och fall, så töntigt, skriven av någon Gibbon (Gibbon som i primatgruppen gibbonerna?).

Ja, och så den där Anne på Grönkulla-serien, som hennes mamma och pappa slet hund för att få tag på inför den tionde födelsedagen – otacksamma unge! Och tadam: Nalle Puh. Han är ju överallt!

Sedan finns det en av Sandra egenhändigt ihopknåpad bok. Gjord enligt gamla hantverkstraditioner, åtminstone påstår hon det. Hur ska någon kunna veta när hon har haft den gömd i ”finbokhyllan” sedan hon var 19 år? En sagobok. Kan ni tänka er? Sandra väx upp någon gång.