Sagan om Gulvinge: Skillnadsmultikulturalism

I sagornas värld blir allt tydligare. Så jag tänker i tydlighetens och pedagogikens sanna anda berätta en saga för er, eller snarare en fabel eftersom den har en viss sensmoral. Precis som i älvskogen bebos Sverige av så kallade skillnadsmultikulturalister. En skillnadsmultikulturalist är en person som betonar olikheter mellan ”olika kulturer”, antingen i en positiv eller i en negativ bemärkelse. Trots goda eller onda intentioner medför synsätten samma konsekvens: man försöker fixera, ringa in, människors identiteter. Inga identiteter eller tillhörigheter är statiska, de framförhandlas i dialog med andra människor och kan därför omförhandlas. Ta lärdom av älvornas misstag.

Sagan om Gulvinge

 – Gul är den finaste färgen i hela älvskogen, sa Gulvinge till älvmor. Om jag fick bestämma skulle alla älvor ha gula vingar som jag, alla blommor glänsa gult, ja även vattnet skulle vara gult. För gult är fint! Alla andra färger är fula.
– Nejmän, Gulvinge, svarade älvmor och hötte med sitt lilla finger. Så får man inte säga. Det finns något fint i varje färg och tänk dig så tråkig älvskogen och älvorna skulle vara om allt såg likadant ut. Vi är alla olika och det är det fina, förstår du.
Men Gulvinge ville inte lyssna på älvmor. Hon trollade fram sitt älvspö och flaxade ut i den stora, vida älvskogen. Där såg hon blommor och träd som blänkte i regnbågens alla färger.
– Hokus pokus, sa hon och svepte sitt älvspö över blommorna och träden och vips var de alla gula som solen och stjärnorna. Glatt flaxade Gulvinge vidare, det fanns fler ting att göra gula. I älvskogens mitt fanns en stor flod och dess vatten var blåare än himlen.
– Usch! Blått tycker jag inte om. Hokus pokus! Det blåa vattnet förvandlades till gult. Nöjd flaxade Gulvinge vidare. Allt det hon såg svepte hon sitt älvspö över och snart var hela älvskogen gul, det var bara älvornas vingar som inte var gula. Hon gömde sig bakom träd och stenar. Alla de älvor som flaxade förbi hennes gömställen fick gula vingar – de såg precis ut som Gulvinges. De andra älvorna grät då de såg att deras vingar hade blivit gula. De tyckte om sina färger. De tyckte också om blommornas och trädens regnbågsfärger och flodens himmelsfärg. Älvor tycker om alla färger. Gulvinge såg sig omkring och plötsligt förstod hon att den alldeles gula älvskogen var tråkig och att det fina med älvorna var att de alla var olika. Så hon började åter flaxa runt i älvskogen, men nu gav hon alla ting sina färger tillbaka. Blommorna och träden blänkte åter i alla regnbågens färger, floden var åter blåare än himlen och älvornas vingar var åter olikfärgade och alla var vackra på sitt sätt.
– Jag tycker att alla färger är de finaste i älvskogen, sa Gulvinge till älvmor sent den dagen. Jag är glad att vi alla är olika.
– Du har lärt dig en nyttig läxa i dag, Gulvinge, svarade älvmor. Visst är det så att gul är den finaste färgen i hela älvskogen, men blått och rött är också de finaste färgerna och även grönt och rosa och… Och så fortsatte älvmor att räkna upp alla älvskogens vackra färger ända tills natten var kommen. Älvor vet aldrig när de ska sluta prata.

I otakt

Ett tungt andetag i otakt med de skälvande timmarna och sandkornens obegripliga flykt i det bräckliga glaset: Om du hade lyssnat riktigt, RIKTIGT noga i det samklingande flödet, hade du kunnat höra hur ängsblommorna bakom den skira muren svajar när andetaget sliter i dem. Kronblad som tickar. Tick-tack, tick-tack och en hel otillgänglig värld som håller andan. Men inte för din skull. Världen stannar aldrig för någon annans skull än sin egen. Och du vill inte lyssna för någon annans skull än din. Stopp. STOPP! Stopp, säger du. Tick-tack, tick-tack. Fortsättningen följer. Upproriska tankar i din statykropp. Vem ska nu samla upp skärvorna av förlusten? Statykropp, spindelnäten tynger brutalt. Pulveriserad ork. Du hör dig själv, upproriskheten, vanmakten. Inget annat, inte ens ängsblommorna. Och sandkornen faller ett efter ett, efter ett, efter ett. Din egen storslagna monotoni. En fjäril svirrar förbi, vingarnas tick-tackande. Tick-tack, tick-tack. Otakt. Staty med sandkorn i ögat. Eller är det fjärilen?

Kanske skärvorna. Du i otakt.

”Oh, what a beautiful morning”

Idag vaknade jag med en pirrande känsla inombords. Inga kramper, bara ömma muskler. Jag kan gå. JAG KAN GÅ (alltså utan att ramla eller se ut som om jag har något uppkört där bak)! Jag känner mig som en ny människa, redo att sväva på moln medan jag tar mig an livets vedermödor, trallandes på musikalen Oklahomas öppningssång:

 There’s a bright, golden haze on the meadow
there’s a bright, golden haze on the meadow.
The corn is as high as an elephant’s eye
and it looks like it’s climbing clear up to the sky.

Oh, what a beautiful morning
oh, what a beautiful day.
I’ve got a beautiful feeling
everything’s going my way…

Nåja, kanske inte riktigt.

Min återhållsamhet kommer gå till historien. Inte. Under helgen (och det fortsätter även på måndagsmorgonen) har jag (tröst)druckit två liter apelsinjuice. Två liter! Inte konstigt att jag är fnittrig. Sockerrus. Ibland eskalerar mitt behov av att pimpla juice. Min enda last? Jag kan inte göra så mycket annat än att leva på citronvatten de närmaste dagarna, för att återskapa en rimlig balans. Hursomhelst kommer jag smyga in ett och annat glas apelsinjuice eftersom det gör mig lycklig och happy thoughts make you fly!

Det finns en risk att jag blir lite för lycklig. Jag har nämligen skickat efter klassiska filmer från Storbritannien och USA och på grund av detta har det börjat suga i magen av förväntan. Vilka pärlor jag har hittat (titlarna säger allt):

• Alice in Wonderland (1933).
• Mildred Pierce (1945).
• Wuthering heights (1939).
• That Hamilton woman (1941).
• The black cat (1934).
• The raven (1935).
• House of wax (1953).
• The haunting (1963).
• Freaks (1932).
• Dr. Jekyll and Mr. Hyde (1941).

Nu återstår bara otålig väntan.

Att strö lite gammal Hollywoodglans över helgen

När vardagen gör ont förgyller jag tillvaron med gammal Hollywoodglans. Denna helg har jag känt mig som en överkörd homo ludens. Allt är brännbollens fel. Nåja, egentligen beror det på en viss Sandra som inte inser sina begränsningar. Jag hade ont (!#?%@ luftfuktighet) och spelade ändå brännboll. Efteråt kunde jag inte gå och nu är det som om kroppen har mist all styrka. Var det värt det ? Ja. Dessutom träffade jag bollen!

Den bästa medicinen mot smärta (förutom en god bok och kostymdramer), det vill säga när man inte orkar dränka sig i hårt arbetande eller studerande, är förstås klassisk film. Så igår var det åter dags att plocka fram den sagolika Bette Davis-boxen. Bette Davis som i gripande filmtittartimmar och en ny mening med vardagen. Precis som alla dessa gamla stjärnor hade hon något visst. I hennes fall handlade det nog om de där enorma ögonen, vilka hotade att tränga ur ögonhålorna. Man kan inte göra annat än att häpna, känna sig oroväckande berörd. Davis var lite av en melodramernas drottning och det enda man kan förvänta sig när man tittar på en av hennes gamla rullar är att man snart kan vältra sig i tragedier. Helt i min smak.

En av de klarast lysande filmerna är All this, and heaven too. Ett kostymdrama som skildrar ett triangeldrama mellan en guvernant, en greve och hans svartsjuka hustru. Första gången jag såg filmen stannade mitt hjärta. Han som spelar greven, Charles Boyer, är nämligen en av de ståtligaste/vackraste män jag sett. Dagens Hollywood och dess stjärnor fångar mig inte det minsta, men det forna Hollywood *suckar av hänförelse*, håller mig i ett våldsamt grepp. En evighetslång, pulserande kärlek. Titta gärna på trailern till All this, and heaven too (se ovan). Ni kommer definitivt få mersmak.

Aldrig samma himmel

Blicka upp mot himlen och blunda sedan. Titta igen. Den har rört sig en aning, en vit bomullsslöja som sakta, sakta böljar och för med sig förändringens vindar. Precis som himlen alltid förändras, ibland knappt märkbart, stundom stormande, förblir livet aldrig detsamma.

Om det är något man lär sig av livets hårda skola är det att aldrig ta något för givet, för i ett blixtsvep kan det försvinna. Det som först förefaller vara en dålig förändring, kan i slutändan bli till något bra. I vissa situationer måste det liv man klamrar sig fast vid raseras näst intill grunden, för att man ska kunna bygga något stabilt av det, liksom våga svepas bort av förändringarna.

Att drabbas av sjukdom är en drastisk förändring. Ofta frågar man sig själv den där existentiella frågan utan något svar: Varför just jag? Till en början är det svårt att se det goda i förändringen, man vill vara den man har varit. Dessvärre finns det ingen återvändo, man kan inte trolla bort en förändring eller år av lidande. De brännmärker en. Men de lär en också att se. Se där de små detaljerna. Kanske lär de en till och med att uppskatta det lilla och tillvarata varje ögonblick. Fånga dem.

Jag har (bland annat på grund av sjukdom) mött många hårt drabbade människor som har fått mig att inse en sak: De som verkligen vet vad lidande och att leva innebär, begraver sig sällan i det, de ser både det dåliga och det goda i förändringarna. Aldrig varken-eller. Det hela är en fråga om tid.

Man blir inte äldre än vad man gör sig: Två inspirerande upptäckardamer

Det hände för en dryg månad sedan. För andra gången i mitt liv mötte jag en dam som är i slutet av de åttio och som tar för sig av allt det som livet har att erbjuda. Just denna dam, hon deltog i en av mina skrivkurser, har bott på varenda kontinent och träffat alla de personer som jag vet att mina arkeolog- och antropologvänner drömmer våta drömmar om att få träffa. Även jag. Sven Lindqvist, Sture Linnér och så vidare. För henne var det inte märkvärdigt att hon har haft en inomhuspicknick med herr Lindqvist i Indien. Jag storknade. ”Menar du den Sven Lindqvist? Han som har skrivit Terra nullius – en resa genom ingens land?” ”Jadå,” svarade hon skrattandes. ”Jag har levt ett privilegierat liv.” Det var ett privilegium att få lyssna till henne, att få ta del av hennes minnen från kolonialtidens Indien, Kina, Nigeria et cetera. Ja, hon har sett och upplevt det mesta. Trots att hon förfäras över den teknologiska utvecklingen – ”allting förändras för snabbt!” – har hon ändå valt att utforska cyberrymden och tja, allt. Nu kanske ni förstår varför jag återigen har drabbats av en plötslig reslängtan?

Detta möte får mig att tänka på en dam – åttiofyra år, tror jag visst hon var! – som jag träffade på ett av mina besök på Kreta. Bilden av henne är som fastetsad på mina näthinnor: khakishortsen, den vita T-shirten med upprullade ärmar, kepsen och gympadojorna! Den lilla, krumma gestalten och de starka benen. Vi besökte bland annat Knossos tillsammans. Hon hade för vana att resa och studera, göra allt det som hon brann passionerat för. Hon berättade att hon äntligen hade bokat sin drömresa, en äventyrsresa till Grönland. Undrar om hon någonsin kom dit?

Plötsligt får talesättet man blir inte äldre än vad man gör sig, en ny mening, åtminstone för mig.

Tiden hinner ikapp mig – men jobba först, drömma sedan?

Saker att göra innan jag fyller 30 år (utan inbördes ordning):

• ·      Sätta åtminstone en fot på varje kontinent (förutom Antarktis).
• ·      Uppleva det kinesiska nyåret.
• ·      Lära mig segla.
• ·      Gräva på Kreta.
• ·      Vandra i Amazonas djupaste djungler.
• ·      Etablera mig som kultur- och reseskribent.
• ·      Kryssa bland Galapagosöarna.
• ·      Studera haikudiktningen i Japan och beundra körsbärsblommen i dito.
• ·      Upptäcka hela medelhavsområdet (alltså landytan).
• ·      Ta ännu en examen(?) – eller två(?).
• ·      Lära mig klassiska språk.
• ·      Publicera några diktböcker.
• ·      Bege mig iväg på den efterlängtade mellanösternexpeditionen (borde jag skaffa mig manligt resesällskap eller en fejkad vigselring?).
• ·      Se schimpanser och bergsgorillor.
• ·      Komma med i 1000-hp-klubben (om det nu finns en sådan?).
• ·      Bli frimurare.

VAD SÄGS OM ATT SKAFFA ETT HEDERLIGT JOBB FÖRST?

!#?%@ skrivkramp!

Häromdagen, närmare bestämt i fredags, drabbades jag av prestationsångest – igen! Jag vankade fram och tillbaka i lägenheten, mer orolig än en äggsjuk höna.  Ett mantra genljöd huvudet: Sandra det här kommer aldrig gå, Sandra det här kommer aldrig gå, Sandra det här kommer aldrig gå. Ja, men titta på det! Tycker du innerst inne att det ser sådär pedantiskt bra ut som du vill ha det? Svar: Nej.

Prestationsångest och pedanteri, två av mina tankefällor/åkommor. Vissa dagar lider jag något groteskt av dem. Tidigare i våras slöt jag en pakt med mig själv: Sluta upp med tramseriet, skriv, skriv, skriv, kläck idéer och skicka in. Självklart kommer du få många nej, men sån’t är livet och ibland får man faktiskt ja. Jag har inte fått så många nej. Ändå anstormas jag av det där mantrat. Sorgligt.

Nu betalar jag det kostsamma priset med en stor portion skrivkramp. Har inte ens kunnat blogga(!) på flera dagar. Det slår aldrig fel.

Just dessa tillfällen, alltså när skrivkrampen sätter in, brukar jag predika om inför mina skrivkurselever. Man ska inte censurera sig själv medan man skriver ur sig flödet. Sätt er ner och skriv – ja, om det så är den första tanken som dyker upp, skriv ner den. Flödesskriv bort skrivkrampen. Det brukar fungera. Jaha, fröken var så god och lyd dina egna råd. Hmm…

Lättare sagt än gjort?

PS. Läs gärna mer om flödesskrivning på Skrivguiden, en liten pärla jag hittade i detta ögonblick. DS.

Alla dessa vackra blomsterträd

Men snälla världen, jag vill ju bara få stanna upp och lukta på blommorna (nåja, allra helst fotografera dem):

Under-körsbärsblommen-mani

Är det en sjukdom jag drabbats av? Denna impuls att stanna upp och andas i takt med körsbärsträden varje gång jag får syn på ett? Eller att alltid vara beredd med iPhone-kameran och Instagram, eftersom jag inte vill missa ett endaste kronblads skälvning?

Det fascinerande med dessa körsbärsträd är att ingen blomma, inget blomstrande ögonblick är det andra likt (alltså bra haikuinspiration):